Priset för en misskött ekonomi är enormt högt. För den enskilde räknas inte det höga priset i kr, euro eller någon annan valuta utan i arbetslöshet som leder till ohälsa och marginalisering. Det högsta priset betalas oftast av dem som lever med små resurser och en begränsad privatekonomi.
För dem som tvingas betala genom arbetslöshet, ohälsa och ett liv i ofrihet ligger lösningen till en förändring och en förbättrad livssituation inte i lägre löner, minskade skatter eller besparingar på vård och skola. Trots det använder många regeringar runtom i Europa den ekonomiska krisen som en förevändning att försvaga trygghetssystem, arbetsrätt och pensionssystem.
Vid en konferens förra veckan i Portugal genomförde CTGP (LO) en konferens om effekterna av krisen för löntagarna som inledning på sin kongress. Den enstämmiga bilden som representanterna redogjorde för beskriver –oavsett om det är nordafrikanska eller sydamerikanska länder eller om det är vittnesmål från Europa att det pågår genomgripande förändringar i många länder där arbetstagarna pressas hårdare att betala priset för att klara de ekonomiska kraven som ekonomiska ramverk och regeringarna ställer.
Åtstramningar är inte lösningen utan det är problemet – sammanfattade Greklands representant. Från England beskrev TUC:s företrädare politiken som ett eko från Thatcher och Reagans neo-liberala privatiseringsrevolution.
I Sverige genomförde den borgerliga regeringen kraftiga försvagningar i a-kassan och sjukförsäkringen år 2007, det gjorde att Sveriges skydd mot ekonomiska nedgångar blev betydligt sämre. Strax efter försämringarna slog den ekonomiska krisen till, konsekvenserna blev brutala för många människor som drabbades av sjukdom eller arbetslöshet.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är kraftigt eroderad – det går inte längre att lita på trygghetssystemen, a-kassan är en av de svagaste i Europa. Allt färre är skyddade av försäkringenom de drabbas av arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken är förminskad till insatser som låser fast människor i program utan innehåll. Bilden som sydeuroperna tecknande vid arbetskonferensen av ökande fattigdom och frustration är deras verklighet men snart är den även vår om inte regeringen byter inriktning på politiken.
Sverige ska inte konkurrera med sänkta löner – utan med innovationer, kunskap och investeringar. Åtstramningar löser inte problemen – åtstramningar skapar problemen.
