Jag vill påstå att det hos många politiker finns en övertro på att organisationsförändringar per automatik leder till en bättre och effektivare politisk måluppfyllelse. En rad olika organisationsförändringar har de senaste åren exempelvis genomförts på det funktionshinderpolitiska området. Nu föreslås ännu en organisationsförändring. I en promemoria som just nu är ute på remiss föreslås att delar av Hjälpmedelsinstitutet ska slås ihop med Handisam. Och visst kan det finnas anledning att förbättra just den myndighetsorganisationen. Men samtidigt är det viktigt att inte glömma bort hur det ser ut i verkligheten för personer som har olika former av funktionsnedsättningar. Bilden är inte ljus.
Statistiska Centralbyrån (SCB) publicerade exempelvis tidigare i år ny statistik om situationen på arbetsmarknaden, som visar att allt färre med nedsatt arbetsförmåga har jobb. Sysselsättningsgraden för de som har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sin funktionsnedsättning är nere på låga 44 procent. Detta kan jämföras med 71 procent för hela befolkningen. Arbetsförmedlingens siffror visar dessutom att långtidsarbetslösheten ökar och man förklarar detta bland annat med att allt fler tidigare sjukskrivna och personer med nedsatt arbetsförmåga hamnar längst bak i arbetslöshetskön. Det är lätt att inse att det här finns en tydlig koppling inte endast till lågkonjunkturen utan dessutom till alliansregeringens nedskärningar, av såväl arbetsmarknadspolitiken som arbetslöshets- och sjukförsäkringen.
Tyvärr finns det dessutom mycket som tyder på att den sociala och ekonomiska situationen för personer med funktionsnedsättning kommer fortsätta att försämras den närmaste tiden. Ungdomsstyrelsen redovisade exempelvis i slutet av förra året att unga med funktionsnedsättning har väsentligt svårare villkor i skolan och på arbetsmarknaden jämfört med andra ungdomar. Unga med funktionsnedsättning får en sämre utbildning och har en lägre utbildningsnivå än andra. Detta minskar naturligtvis möjligheterna till ett gott vuxenliv.
När det gäller en av samhällets viktigaste stödformer för personer med funktionsnedsättning, assistansersättningen, finns idag stora problem. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) rapporterade i december förra året att antalet personer som nybeviljas personlig assistans har minskat sedan 2008 och att allt fler får sin assistans indragen vid omprövning. Dessutom visar tidningarna Dagens Arena och Intra i en granskning av assistansbranschen att denna drabbats av allvarliga kvalitetsbrister bland annat p.g.a. att olika riskkapitalbolag tillåts prioritera strävan efter högre vinstuttag och olika typer av värdeöverföringar till diverse privata konton.
När vi samlar ihop det vi idag vet om vad som just nu sker med människor med funktionsnedsättning i detta land blir alltså bilden otvetydigt mycket mörk. Ändå tvingas vi konstatera att det i långa stycken finns brister i faktaunderlaget. När regeringen lade ned Arbetslivsinstitutet (ALI) försvann en samlad kunskapsbild över vad det är som genererar nedsatt arbetsförmåga. Vad som nu behövs är därför – precis som LO för fram i en rapport om sjukförsäkringen – en nationell kraftsamling av forskare kring en vetenskaplig kartläggning av orsakerna till nedsatt arbetsförmåga och hur dessa samspelar med arbetsmiljön och utvecklingen i arbetslivet. Detta forskningsarbete bör naturligtvis bedrivas i nära samarbete med fackförenings- och handikapprörelsen.
Det finns menar jag all anledning att idag varna för framväxten av en ”symbolpolitik” på funktionshinderområdet, där diverse organisationsförändringar på myndighetsnivå ses som tecken på eller blir substitut för politisk handlingskraft. De utmaningar som vårt land står inför när det gäller att bekämpa diskrimineringen och förbättra arbetsmarknadssituationen för personer med funktionsnedsättning är jättelika. För att komma tillrätta med dessa problem räcker det inte endast med förändringar av myndighetsstrukturen.
Det handlar om att vända en utveckling som under allt för lång tid gått i felaktig riktning. Ska vi klara av detta måste vi både vara beredda att tillskjuta ökade resurser och dessutom höja den politiska ambitionsnivån. Gammalt tankegods måste kasseras och nytt tas fram.
Att exempelvis sysselsättningsgraden, för dem som har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sin funktionsnedsättning, nu är nere på 44 procent är inget mindre än en politisk skandal. Vårt land borde kunna bättre än så!
**************************************************
Läsvärt: Aftonbladet 1, Ab2, DN, Peter Högberg, Martin Moberg, Peter Johansson, Lena Sommestad om att ekonomin växer när människor växer, Jonas Sjöstedt om en historia som vägrar dö, Björn Johnson om narkotikapolitik, Thomas Janson om militärkuppen i Egypten, Olov Abrahamsson om Löfvens tal på SSU-kongressen, Maria Georgieva om meddelarskydd i privat och offentlig verksamhet, Ingvar Persson om en av SVD:s nya kolumnister,
