Till en början var den borgerliga regeringen inte särskilt förtjust i att förklara hur deras jobbpolitik egentligen var tänkt att fungera. Det föranledde kritik från flera håll. Numera får vi istället höra ett antal positivt klingande deviser om hur arbetsmarknaden ska fungera bättre. Men vad betyder de egentligen? Det är dags att avkoda några av de vanligaste klyschorna.
Här belyses fem vanliga argument som borgerliga politiker, men även näringslivsföreträdare, på ett så positivt sätt som möjligt försöker försvara och förklara den borgerliga jobbpolitiken. De utgör centrala delar i den berättelse om arbetsmarknaden som de borgerliga partierna har vunnit de senaste två valen på.
”Det ska löna sig mer att arbeta” handlar inte om att främja det goda, utvecklande och välbetalda arbetet. Det handlar inte om högre löner och bättre och tryggare anställningsvillkor. Istället syftar en dyrare och sämre a-kassa, en sämre sjukförsäkring och sänkt skatt till de som arbetar till att göra arbetslösa, sjuka och pensionärer, alla som inte arbetar, relativt fattigare. Ersättningar (ofta felaktigt kallade bidrag) från trygghetsförsäkringarna ses som hot mot full sysselsättning. Den bakvända argumentationen är att det ska löna sig att arbeta genom att hota med fattigdom om man inte arbetar.
”Sänk trösklarna in på arbetsmarknaden” handlar inte om att rusta och stödja dem som står utan jobb. Istället är det ett annat sätt att säga att arbetssökandes reservationslöner (de lägsta löner de kan tänka sig att jobba för) är för höga och att anställningsskyddet är för starkt. De lägsta lönerna behöver alltså bli ännu lägre. Det tycks som om de sänkta trösklarna mer riktar sig till arbetsgivare än arbetssökande.
”Ta första bästa jobb” innebär egentligen att arbetssökande inte ska slösa tid på att hitta jobb som matchar deras utbildning och yrkeskompetens. Denna syn ligger i linje med oviljan att erbjuda arbetssökande kompetenshöjande insatser och förklarar varför den aktiva arbetsmarknadspolitiken numera domineras av olika, ibland oklara, jobbsökaraktiviteter. Det är en ineffektiv och kortsiktig strategi.
”Det är bättre att ha ett dåligt jobb än inget jobb alls” försvarar, på ett så positivt sätt det bara går, varför regeringen väljer att fokusera sin jobbskapande politik på att skapa en ny låglönemarknad med fler otrygga jobb. Det är också ett indirekt försvar av de urholkade trygghetsförsäkringarna – det är ju bättre att ha ett dåligt och otryggt jobb om det enda som återstår är försörjningsstöd från kommunen. Detta motarbetar den svenska modellens strävan efter en positiv strukturomvandling och god produktivitetsutveckling.
”Vi behöver en mer flexibel arbetsmarknad” låter väl bra? Vem är emot flexibilitet? Men detta handlar alltid uteslutande om att öka arbetsgivarnas numerära flexibilitet, alltså att det ska gå ännu snabbare att säga upp sin personal. Flexibiliteten visar sig bestå av uppluckrad anställningstrygghet, fler visstidsanställningar och mer inhyrd personal från bemanningsföretag. Men löntagarnas trygghet behöver inte, och får inte, stå i motsats till arbetsgivarnas flexibilitetsbehov (se vidare här).
Trots dessa positivt klingande argument är den borgerliga jobbpolitiken föråldrad och förtryckande. Den bygger på gamla nyliberala teorier och myter om att arbetslösheten beror på oviljan att arbeta och att arbetssökande begär för höga löner, och inte som en konsekvens av samhällsekonomiska faktorer. Därför har den borgerliga regeringen på flera sätt dragit tillbaka statens roll och skjutit över ansvaret på individerna. Dessa nyliberala teorier får dock mycket svagt stöd i modern forskning.
Med ovanstående argument har den borgerliga regeringen försökt att ersätta delar av den svenska modellen med amerikanska lösningar. Här går en skarp skiljelinje mellan den borgerliga politiken och den moderna och hållbara arbetslinje som LO förespråkar (se projektet Arbetsmarknaden efter krisens slutrapport). Vi behöver stärka den svenska modellen och värna det goda, hållbara och utvecklande arbetet. Inte tvärtom.
