Det råder ingen tvekan om att arbetslösheten i Sverige är hög. Men den officiella arbetslöshetsstatistiken som SCB presenterar varje månad ger bara en ögonblicksbild och säger inte mycket om hur många som under en längre period någon gång drabbas av arbetslöshet. En sådan bild saknas i debatten. Tills nu.
I en ny rapport från LOs projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik presenteras ny statistik från SCBs undersökning av levnadsförhållanden (ULF) som visar att nästan en fjärdedel av befolkningen mellan 16 och 64 år åtminstone någon gång har drabbats av arbetslöshet under de senaste fem åren. Det är en anmärkningsvärt hög andel som motsvarar cirka 1,4 miljoner personer och inkluderar både heltids- och deltidsarbetslösa. Högst troligt har vissa dessutom varit arbetslösa vid upprepade tillfällen, även om det inte framgår av statistiken. Statistiken visar också att arbetslösheten drabbar stora och breda samhällsgrupper.
Rapporten ger en ny och delvis annan bild av arbetslösheten och arbetslöshetsriskerna än den vi är vana vid. Uppfattningen om att arbetslöshet endast drabbar ”utsatta grupper” eller att den bara drabbar ”andra” framstår som felaktig. Tvärtom är det en stor del av befolkningen som lever och arbetar med risken att drabbas av arbetslöshet.
När en fjärdedel av befolkningen drabbas av arbetslöshet är det rimligt att anta att orsakerna är många och varierande. Det bör styra bredden och inriktningen av åtgärderna mot arbetslösheten. Men frågan är om vi bygger system som hanterar omfattande arbetslöshetsrisker för breda samhällsgrupper idag? Svaret är nej.
Samtidigt som viktiga trygghetssystem har urholkats har arbetskraftens omställningsförmåga försämrats, bland annat genom fler otrygga anställningar som saknar utvecklingsmöjligheter och nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Det som tidigare sågs som ett gemensamt samhällsproblem beskrivs idag, bland annat av politiker och arbetsgivarrepresentanter, mer som ett individuellt problem där det är de drabbades egna ansvar att hålla sig anställningsbara, anpassliga och flexibla till de anställningar som erbjuds.
Strukturomvandlingen, där jobb ständigt skapas och försvinner, och en hög rörlighet på arbetsmarknaden är i grunden positivt om detta inte skapar stor rädsla för vad som händer när man förlorar jobbet. En hållbar arbetslinje tar därför fasta på att trygghet är en förutsättning för förändring och förnyelse. Tryggheten består både av ett starkt inkomstskydd och goda möjligheter till stöd och omställning för att kunna ta de nya jobb som växer fram. Då fungerar inte en politik som bygger på att löntagarna ska förmås acceptera lägre löner och otrygga anställningar med sämre utvecklingsmöjligheter – bland annat genom att låta arbetslöshetsförsäkringen förfalla.
Den svenska modellens framgångar har vilat på att arbetslinjen har kombinerat trygghet med insatser som rustar individerna för förändringar i arbetslivet. När erfarenheterna av arbetslöshet är omfattande och arbetslöshetsriskerna stora behövs både förebyggande insatser för att undvika arbetslöshet och rustande insatser för att stödja arbetslösa tillbaka i arbete. Vid sidan av att stimulera efterfrågan på arbetskraft består byggstenarna i en sådan politik bland annat av:
- Goda möjligheter till lärande i arbetet oavsett anställningsform eller avtalad arbetstid
- Kraftigt förbättrad inkomsttrygghet genom att höja taket och förbättra villkoren i en arbetslöshetsförsäkring för alla
- Investeringar i en aktiv och kompetenshöjande arbetsmarknadspolitik med utbyggd arbetsmarknadsutbildning
- Fler platser och generösare studiefinansiering inom vuxenutbildningen
När en fjärdedel av befolkningen drabbas av arbetslöshet under en femårsperiod, och ännu fler lever med riskerna att bli arbetslösa, framstår synen att insatserna mot arbetslösheten främst bör handla om att öka de ekonomiska drivkrafterna att vilja arbeta som otillräckliga. Det inte rimligt att anta att alla som drabbas av arbetslöshet först och främst behöver starkare incitament att arbeta. Flera studier visar dessutom att normen att arbeta är stark i Sverige och att arbetslösa inte är mindre intresserade av att arbeta än de som har ett jobb. Men tyvärr har denna syn ändå en stor inverkan på den rådande politiken där ledorden är att ”det ska löna sig mer att arbeta” – framför allt genom att gynna dem som har ett arbete och försämra tryggheten och stödet till dem som drabbas av arbetslöshet. Satsningar på andra åtgärder lyser med sin frånvaro. Dagens svenska arbetslinje är varken modern eller hållbar och klarar inte att hantera den höga arbetslösheten eller de omfattande arbetslöshetsriskerna och den otrygghet de för med sig.
