Beskedet från s om att partiet tänker gå till val på löftet att införa en ytterligare reserverad månad i föräldraförsäkringen är välkommet. Att vila på hanen även i denna fråga, där såväl Folkpartiet som flera av de borgerliga partiernas kvinnoorganisationer tagit tydlig ställning om att det krävs fler ”mamma” respektive ”pappa” –månader, hade varit ett tecken på att socialdemokraterna inte tar sin egen politik på allvar. Men nu kom alltså beskedet att totalt tre månader ska vikas åt vardera förälder. Det är en bra början.
Men det verkar vara svårt att föreslå regelförändringar utan att sockra påsen med ledighet. I socialdemokraternas förslag ingår att den tredje månaden ska ge en högre ersättning från Försäkringskassan, 90 istället för 80 procent. Folkpartiet laborerar också med tankar om att fler reserverade månader måste kombineras med utökad jämställdhetsbonus, jämfört med den som redan finns idag.
Men vilka problem är det dessa olika typer av ekonomiska incitament är tänkt att lösa? Det uttalade syftet är ofta att göra det mer attraktivt för män (som oftast har högre lön) att ta ut mer föräldraledighet. Den jämställdhetsbonus som finns redan i dag har visat sig mer eller mindre verkningslös. De föräldrar som ”vinner” på jämställdhetsbonusen är de grupper av föräldrar som redan innan reformen delade mer jämställt (företrädesvis föräldrar där både kvinnor och män har lång utbildning och har en stabil position på arbetsmarknaden). Samtidigt kvarstår skillnaderna mellan föräldrar vars villkor i arbetslivet skiljer sig åt.
Det är klart att de ekonomiska villkoren spelar roll för hur föräldrar delar upp föräldraledigheten mellan sig. Det finns föräldrar där de ekonomiska förutsättningarna att dela lika är små. Det handlar ofta om kvinnor i arbetaryrken som redan innan föräldraledigheten arbetar deltid, inte har en fast anställning utan från månad till månad, vecka till vecka och i värsta fall dag till dag får veta om de har fortsatt jobb. Männen däremot har ofta heltid och en hygglig lön. Valet av vem som ska gå till jobbet och vem som ska stanna hemma faller rätt enkelt ut.
När de strukturella skillnaderna mellan kvinnors och mäns inkomster och anställningsvillkor är så stora som de är hjälper det inte att försöka lappa och laga i och genom ersättningssystemen. Vid sidan av fler reserverade månader i föräldraförsäkringen krävs stora satsningar på att förbättra kvinnors arbetsmiljö, göra heltid till norm i kvinnodominerade branscher, minska visstidsanställningar. Här kan den jämställdhetsmiljard som socialdemokraterna föreslås vara en bra bas. Pengarna skulle till exempel kunna användas till att öka bemanning och minska stressen i kvinnoyrken, arbetsmiljösatsningar eller kanske investeringsfonder för kommuner och landsting som tar på sig att minska visstidsanställningar och satsa på heltidsanställningar i sina verksamheter.
Det finns andra skäl att dra öronen åt sig när politikerna vill sockra försäkringssystemen med olika ekonomiska incitament. Förutom att det sällan fungerar är metoden om något ett sätt att ”lägga sig i hur människor lever sina liv”. Förslaget på en individualiserad föräldraförsäkring brukar kritiseras för att vara paternalistiskt och frånta människor rätten att själva avgöra vad som är bäst för dem. Men snarare skulle ett tydligt och enkelt regelsystem ge en större förutsägbarhet för såväl föräldrar som arbetsgivare. Det skulle ge bättre förutsättningar både att använda ledigheten och att anpassa arbetsorganisationen efter vad som krävs för att svara upp mot barns, föräldrars och arbetsgivares behov.
Genom att inte lägga fast ett enkelt och tydlig regelsystem att förhålla sig till, samtidigt som lagstiftaren bygger in olika typer incitament för ”önskade beteenden” stoppas det nödvändiga förändringsarbetet på arbetsplatser och i hemmen och hela ansvaret för förändring läggs på den enskilda.
Den svenska föräldraförsäkringen är både generös och flexibel. Det ska den fortsätta vara. Under de senaste åren har försäkringen fyllts på med bland annat jämställdhetsbonusar, dubbeldagar, förkortade och förlängda tidsgränser. Politikernas rädsla för att uppfattas begränsa kvinnors tid med barnen i kombination med önskan om att ge allt till alla har inneburit att föräldraförsäkringen blir allt mer komplicerad och oöverblickbar.
Fyrtio år efter att försäkringen införts är det dags att ta ett helhetsgrepp för att uppdatera och reformera försäkringen. Dagens föräldraförsäkring måste både anpassas efter och bidra till att förändra dagens arbetsmarknad.
Föräldraförsäkringen är ett viktigt kitt i en svensk välfärds- och arbetsmarknadsmodell. Men då krävs ett tydligt politiskt syfte. Så länge tanken om familjers valfrihet får vara den överordnade principen för kommande reformer kommer försäkringen att fortsätta försvåra för arbetsgivare och fortsätta låsa in kvinnor och män i föråldrade könsroller i ett föråldrat arbetsliv. Då räcker inte sockerpiller och jämställdhetsbonusar inte särskilt långt.
