Efter ett tag går det ganska snabbt att lära sig känna igen det. Det nya. Framtidsscenarier som fångar upp möjlig förändring, får oss att se något nytt i vår omvärld och skapar nya samband. Jag älskar det. När hjärnan får ta ett skutt. Men jag har också lärt mig att vara skeptisk.
Fingret i luften-analysen och tentativa slutsatser blir ofta snabbt blir till sanningar som alla måste förhålla sig till. Sanningar som dessutom bara leder fram till en typ av slutsats, och inte minst: bara en typ av politik.
Ni kanske minns det. Den demografiska utmaningen. Allt färre ska försörja allt fler, äldre kommer att leva längre och dessutom vara sjuka under oerhört mycket längre tid eftersom vi kommer att kunna hålla folk vid liv mycket längre än tidigare. Eftersom vi nått historiens slut (läs måste anpassa oss till globalt skattetryck, EUs åtstramningspolitik och naturlagen att den privata konsumtionen nödvändigtvis kommer att öka mer än den offentliga samtidigt som kraven på innehållet i tjänsterna kommer att öka) kommer vi inte längre att kunna finansiera en gemensam välfärd utan måste
a) tillåta fler privata aktörer i välfärden
b) föra över en större del av kostnaderna för vård och omsorg på individerna själva. Alternativt tillåta lägre löner och flexiblare anställningsvillkor i för de anställda inom välfärdstjänsterna.
Framtiden kom – check. Och den råkade innebära en nedmontering av de generella välfärdssystemet – check. Hoppsan.
Hela privatiseringeran (både med avseende på ägande, utförande och finansiering) utmålades som en naturlig process som helt enkelt krävde sin anpassning. Först i efterhand har de ekonomiska intressena och ideologiska utgångspunkterna blivit tydliga och de finanspolitiska institutionernas artrit möjliga att påtala. Det går inte längre att i statlig rapport efter statlig rapport slå fast att konkurrens oavlåtligt leder till högre kvalitet eller att valfrihet alltid ska prioriteras framför likvärdighet. Logiken som styrt mot avreglering och privatisering har delvis brutits upp och det samhälleliga åldrandet förlorat något av sin hotfullhet. Det gör att möjligheterna för en annan typ av politisk styrning av ekonomi och tjänster i någon mån också förbättrats.
Men nu har vi en ny framtid på gång. Digitaliseringen. En accelererande teknologisk utveckling som kommer att ställa människor på alla delar av arbetsmarknaden utan arbete. Det är en framtid som omhuldas av både höger- och vänsterkritiker. Tillgången till ett nära förestående paradigmskifte är ett ovärderligt politiskt redskap. För arbetskritiker är det en möjlighet att argumentera för en frigörelse från lönearbetet som sådant. För borgerliga ideologer ett sätt att rationalisera behovet av fler arbeten “i början av näringskedjan” och osäkra anställningsvillkor. Argumentationen om “korta jobb som svarar mot direkta behov” är åter en omskrivning av ett frisläppt marknadssystem och därmed också fördjupade sociala klyftor. Det som i Per Schlingmanns värld kan betyda att med korta ställtider ta fram en omvärldsanalys till det företag som köper hans konsulttjänster, kan i rutarbeterskans värld innebära att behöva stanna kvar på natten då föräldrarna till de barn hon hyrts in för att passa under kvällen inte kom hem. Just-in-time-logiken må vara den samma, men de ekonomiska villkoren och det moraliska handlingsutrymmet skiljer sig åt å det grövsta.
Det betyder inte att vi ska ensidigt ska se talet om digitalisering som förtäckt klasspolitik, ett sätt att med framtiden som facit ytterligare söka polarisera arbetsmarknaden. Inte heller att vi ska se maskinerna som mänsklighetens befriare. Teknikdeterminism, oavsett form, tjänar inte någon. Istället bör vi försöka följa utvecklingen för vad den är. (Tekniken har ju förövrigt återkommande setts som “kvinnornas befriare” – som ett sätt att frigöra husmödrar från det tunga hemarbetet och göra det möjligt att gå ut i förvärvsarbete. Men som nationalekonomen Anita Nyberg visat verkar ny teknik i hemmet inte självklart ha minskat hemarbetet utan snarare förändrat dess karaktär.)
Teknologiseringen kan understödja och förbättra människors arbeten, inte minst inom vård och omsorg. Den kan förändra förutsättningar och yrkesstruktur inom olika branscher, liksom den kan göra vissa värden i mänskligt arbete mer eftersträvansvärda och eftertraktade. Men om Stefan Fölster kommer och säger att över 50 procent av svenska jobb finns i yrken som kan automatiseras inom 20 år avvakta en stund innan du ställer dig i ledet till framtiden.
