Den totala sjukfrånvaron ligger på en historiskt rekordlåg nivå

Den senaste tiden har vi fått en hel del ny sjukfrånvarostatistik från Försäkringskassan. En del av dessa FK-siffor har jag skrivit om i förra veckan (läs denna blogg). Efter det har det kommit ännu färskare statistik. I detta blogginlägg tillåter jag mig att göra en lite mer omfattande djupdykning i denna statistik. De allra senaste siffrorna kommer från FKs utgiftsprognos 2017-2022 (läs denna här). Av denna prognos kan en hel del intressant utläsas:

• När det gäller regeringens mål om att pressa ner sjukpenningtalet till 9,0 dagar år 2020 tycks det som att minskningen går betydligt snabbare än planerat. Enligt Försäkringskassans utgiftsprognos kommer 9,0-målet att nås redan under 2019.
• När det gäller de som får avslag på sin ansökan om sjukersättning (tidigare förtidspension) har andelen ökat från ca hälften (54 procent år 2014) till en bit över 70 procent sedan år 2015. De hårda kvalifikationskrav som infördes 2008 (enligt alliansregeringens egen utredare sannolikt OECD-världens hårdaste, se SOU 2009:89, s. 277) har av allt att döma börjat tillämpas ännu mer restriktivt.

När vi ska analysera utvecklingen av sjukfrånvaron kan det vara bra att känna till några bakgrundsfakta. Under de år som vi såg en ökning av sjukpenningtalet (2010–2014) gjorde Försäkringskassan bedömningen att ungefär 50 procent av ökningen berodde på de ändrade och hårdare reglerna för att beviljas sjukersättning (Se Försäkringskassans socialförsäkringsrapport 2015:6, s. 6). Att det är så få som numera får sjukersättning påverkar naturligtvis sjukpenningtalet. När dörren till sjukersättningen i princip är stängd är sjukpenning alternativet för den som har en långvarig sjukdom som nedsätter arbetsförmågan.

Sett i ljuset av detta faktum är det anmärkningsvärt att sjukpenningtalet ändå sjunker så kraftigt som det gör. Lägger vi dessutom till att vi just nu befinner oss i en högkonjunktur, då sjukpenningtalet historiskt sett brukar öka eftersom fler med ohälsa får arbete, blir minskningen än mer anmärkningsvärd. Det ringer onekligen en hel del varningsklockor i sjukförsäkringsfrågan just nu (läs mer om detta här!).

Det blir allt svårare att med trovärdigheten i behåll förneka att utvecklingen av sjukpenningtalet påverkats av att Försäkringskassan skärpt sin praxis pga regeringens siffersatta mål att pressa ner sjukfrånvaron (se nedanstående diagram över avslag och indrag av sjukpenning i denna FK-rapport, s. 28).

Den totala sjukfrånvaron (det så kallade ”ohälsotalet” som omfattar både sjuk- och rehabiliteringspenning och sjuk- och aktivitetsersättning) är på väg ner till en historiskt rekordlåg nivå. En total sjukfrånvaro som underskrider alla de nivåer vi sett de senaste decennierna (se nedanstående diagram i FKs utgiftsprognos för budgetåren 2017-2022, s. 9).

För ett tag sedan gav regeringen FK i uppdrag att analysera vad som sker med dem som nekas sjukpenning i samband med att de når tidsgränsen vid sjukdag 180. När alliansregeringen år 2008 införde sina hårt kritiserade absoluta tidsgränser var det uttalade syftet att ”skapa incitament för omställning” för den sjuke, dvs den sjuke skulle få ”drivkrafter” att söka sig till ett annat arbete än det som gjort hen sjuk. Detta kan låta bra. Men ”incitamenten” och ”drivkrafterna” handlade i praktiken om att sätta ekonomisk press på den sjuke genom att FK snabbare och oftare nekade sjukpenning, vilket moderaterna uppenbarligen vill fortsätta med (läs denna bloggtext).

Ser vi till det resultat som finns i den nyligen publicerade analysen från FK, om vad som sker mellan sjukdag 180 och 380, är det svårt att dra några säkra slutsatser inte minst pga ett stort statistiskt bortfall (se denna FK-rapport). Fortfarande, snart tio år efter att tidsgränserna infördes, vet den ansvariga myndigheten alltså väldigt lite om vad som egentligen sker vid tidsgränserna. Några statistiska mönster kan dock urskiljas. Ungefär 60 procent av dem som nekas sjukpenning återgår i någon form av arbete 4–5 månader efter att sjukskrivningen avslutats, vilket är ungefär samma nivå som i tidigare analyser från FK. Det finns dock inte mycket i den senaste FK-statistiken (regeringsuppdraget) som tyder på att “incitamenten för omställning” fungerar som man tänkte sig när tidsgränserna infördes:

• Det är enligt FKs analyser betydligt fler som nekats sjukpenning mellan sjukdag 180 och 380 som hamnar utanför arbetskraften (13–25 procent) jämfört med dem som hamnar i någon form av omställning (9–16 procent). FKs utredare skriver: ”… att en så relativt liten andel i avslagsgruppen gått in i någon form av omställning kan vara värt att diskutera.”
• Ungefär 90 procent av dem som går tillbaks i arbete efter att de nekats sjukpenning mellan sjukdag 180 och 380 går tillbaks till sin gamla arbetsgivare. Mer än var tredje (36 procent) av dem går dessutom ner i arbetstid.
• Av dem som går miste om sin sjukpenning mellan sjukdag 180–380 har ungefär hälften (47 procent) en deltidsanställning, dvs en anställning på 75 % eller mindre av heltid. Detta kan jämföras med 26 procent i jämförelsegruppen (de som återgått i arbete utan att ha fått ett avslag). Detta tyder på att det antagligen bland de sjukskrivna finns en stor del dold sjukfrånvaro (läs mer i detta blogginlägg), som inte fångas upp av FKs siffror.

Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen kritiserade tidigare gemensamt alliansens tidsgränser och varnade för att utsatta människor redan efter ett halvt års sjukskrivning riskerar att fattiggöras genom att de går miste om såväl sin sjukpenning som sin anställning. Ingen blir friskare av att bli fattig och den som drabbats av stressrelaterad ohälsa blir inte bättre av att pressas och stressas ekonomiskt. Vad vi behöver, istället för att fattiggöra människor, är rejäla satsningar på förebyggande arbete och rehabilitering. Så argumenterade vi i valrörelsen 2014 (se bland annat den “vitbok” som Socialdemokraterna och LO gemensamt arbetade fram i sjukförsäkringsfrågan).

Visst har nuvarande rödgröna regering tagit (små) steg i den riktning man stakade ut i valet 2014. Den bortre tidsgränsen (stupstocken) har avskaffats och inkomsttaket i sjukpenningen, ersättningsnivån och bostadstillägget för dem med sjukersättning har höjts. Fortfarande återstår dock en hel del att göra innan löftena i valmanifestet (läs mer i denna korta bloggtext) är uppfyllda. Inte minst ger de senaste siffrorna från Försäkringskassan anledning till djupare eftertanke när det gäller den ekonomiska tryggheten och rättssäkerheten. Det gäller mer konkret såväl målstyrningen av Försäkringskassan, lagstiftningens utformning vid tidsgränserna som FKs tillämpning av lagstiftningen.

Samtidigt kan vi notera att regeringen i år valt att sänka sjukförsäkringsavgiften med en halv procent och höja den allmänna löneavgiften (som är en skatt) med lika mycket. Det innebär att medel i storleksordningen på åtminstone 8-9 miljarder/år överförs från sjukförsäkringen till andra utgiftsområden i statsbudgeten. Detta är något som uppmärksammats av bland andra tidningen Arbetets Martin Klepke (läs här!), som samtidigt konstaterar att en hel del återstår att göra innan löftena i Socialdemokraternas valmanifest är infriade. Klepkes slutsats är tydlig: ”… eftersom dessa punkter inte har uppnåtts borde pengarna ha stannat inom sjukförsäkringssystemet för att klara de mål som finns kvar.”

En brännande fråga blir hängande kvar i luften när vi tar del av den sjukförsäkringsstatistik som finns. Har de ledande riksdagspolitikerna tillräckliga insikter om problemens omfattning och den politiska viljan att göra de viktiga och nödvändiga förstärkningarna av rättssäkerheten och den ekonomiska tryggheten för dem av oss som är så sjuka att vi inte kan arbeta fast vi inget hellre vill?