Ska vi slarva bort den välfärd vi byggt upp?

avatar

”Det går inte att förklara generell välfärd på 15 sekunder.” Det sa en kollega när jag var ny utredare på fackförbundet Kommunal 2011. Hon hade jobbat hos Socialdemokraterna under valförlusterna 2006 och 2010. Jag tänkte nog då att hon var en partist som tappat bort ideologin i strömlinjeformade talepunkter, men har med tiden insett att det ligger något i det hon sa.

I förra veckan kom en ny rapport från LOs jämlikhetsutredning, Välfärdspolitik och jämlikhet, skriven av Sebastian Sirén, doktorand vid Institutet för social forskning, SOFI. Rapporten visar att länder med generell välfärd är de mest jämlika. Den beskriver också hur Sverige rör sig bort från en generell välfärd, mot en grundtrygghetsmodell, fast det inte är något parti som öppet propagerar för det. Det här har att göra med svårigheten att snabbt förklara hur generell välfärd fungerar och att högern har varit smarta och blandat ihop korten.

På seminariet om rapporten sa Håkan Tenelius, konsult inom upphandling och tidigare mångårig välfärdslobbyist för Vårdföretagarna, att det är bra om pragmatiska kommunpolitiker låter mer välbeställda pensionärer köpa hushållsnära tjänster med rut-avdrag istället för att söka hemtjänst när de behöver hjälp. Då räcker hemtjänstbudgeten längre till andra.

Det låter rimligt. Om de rika betalar själva borde det finnas mer resurser kvar till de fattiga. Men den forskning som sammanfattas i rapporten Välfärdspolitik och jämlikhet visar att det inte alls stämmer. De länder som riktar den offentligt finansierade välfärden till de fattigaste omfördelar minst. Det är i länder där välfärden möter behoven hos det stora flertalet som det finns mest resurser kvar till de fattigaste. Forskarna kallar det här sambandet omfördelningsparadoxen.

Omfördelningsparadoxen hänger samman med att välfärden finansieras med skatter. Det finns inte en färdig påse med pengar att fördela utan politiken behöver stöd från väljarna för skatteuttaget. För att kunna finansiera en generös välfärd måste politiken förena allmännytta med egennytta. Generell välfärd är en sådan förening.

Acceptansen för att betala skatt till välfärden blir större när alla får del av den. Om alla får sin inkomst i huvudsak försäkrad genom de gemensamt finansierade socialförsäkringarna kommer alla vara beredda att betala för det. Om alla får tillgång till bra förskola, skola, vård och omsorg efter behov kommer även de rikare vara beredda att betala skatt för att upprätthålla kvaliteten. Därför är generell välfärd mer omfördelande än system som antingen erbjuder ett begränsat grundskydd till alla eller enbart riktas till de mest behövande.

Stödet för välfärden är starkt i vårt land. De borgerliga partierna lyckades inte få väljarstöd när de talade om systemskifte och stora skattesänkningar. Det gick bättre när de började tala om individens valfrihet och genomförde sina reformer utan att beskriva (eller utreda) konsekvenserna. Genom gradvisa förändringar och utan debatt har politiken fört oss bort från generell välfärd och närmare en grundtrygghetsvälfärd (där den som har råd kan köpa till ett bättre skydd med sina privata pengar, i flera fall med skattesubventioner som rut-avdraget).

I rapporten beskrivs den gradvisa förändringen som en kombination av icke-beslut, i forskning kallat ”drift”, och beslut som innebär en skiktning, ”layering”, där en ny politik med en annan logik har införts parallellt med den tidigare och långsamt förändrat logiken även i den tidigare politiken. Icke-beslut är till exempel att inte höja barnbidrag, tak i socialförsäkringar eller resurser till välfärden.

Skiktning är till exempel att införa marknadssystem i välfärden eller rut-avdrag, som skattesubventionerar hjälp i hemmet utifrån en marknadslogik där den som har mest pengar kan köpa mest hjälp. Rut-avdraget påverkar och tränger ut offentligt finansierad hemtjänst fördelad efter behov. När resursstarka äldre köper rut-tjänster minskar deras intresse av att hålla uppe kvaliteten i hemtjänsten. Då blir det lockande att i nästa val rösta på ett parti som lovar skattesänkningar och ännu mer rut-avdrag.

Få borgerliga debattörer har argumenterat för ett byte av välfärdsmodell. Det är vanligare att, som Håkan Telenius, tala om nuvarande situation som något som uppkommit av sig självt och som kommunpolitiker kan förhålla sig ”pragmatiskt” till. Därför är det svårt att veta om utvecklingen var önskad eller ett olycksfall i arbetet.

Ett undantag är den tidigare moderate kommunalpolitikern och Timbrogrundaren Johan Hjertqvist som, i boken Skandal eller succé från 2014, beskriver hur Reinfeldtregeringens politik steg för steg förde oss bort från den generella välfärden. Han argumenterar uttryckligen för ”ett solidariskt grundskydd och tilläggsfinansiering” i äldreomsorgen, alltså en nedbantad offentligt finansierad ”grundäldreomsorg” och en rut-avdragssubventionerad vip-variant för de som har råd.
Forskning bekräftar att vi är på väg i den riktning Hjertqvist önskade.

Professorerna Marta Szebehely och Gabrielle Meager visar, i artikeln Nordic eldercare – weak universalism becoming weaker?, att anhörigas ansvar för omsorg om äldre har ökat liksom privat köpt hjälp. De ser utvecklingen som ett allvarligt hot mot både jämlikhet och jämställdhet.

I LOs program för en jämlik välfärd Trygga välfärden varnar vi för att Sverige riskerar att slarva bort den välfärd vi har byggt upp. Mycket av välfärden i Sverige är fortfarande värd att vara stolt över men vi närmar oss en ”tipping point” då vi inte längre har en generell välfärd fördelad efter behov utan en skiktad välfärd, där de som har råd får tillgång till skattesubventionerade genvägar till vård och omsorg medan resten får nöja sig med en åtstramad offentligt finansierad ”grundvälfärd”. Det skulle leda till ett mer ojämlikt samhälle med ökande inkomst- och hälsoklyftor. För att vända den utvecklingen behövs ökade investeringar och ett slut på den marknadslogik som byggts in i välfärden.

Partierna bakom januariöverenskommelsen har skrivit under på att välfärdens finansiering ska tryggas långsiktigt, principen om vård efter behov ska tryggas, det ska göras investeringar i personal i vård och omsorg och resurserna till en äldreomsorg av hög kvalitet ska öka. För att det ska bli mer än fina ord måste arbetarrörelsen bli bättre på att förstå och förklara vad generell välfärd är och vad som krävs för att trygga den. Och bidra till att formulera de reformer som steg för steg både stärker den generella välfärden och stödet för den.

Etiketter: , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *