Sjukförsäkringsfrågan handlar ytterst om makt, jämlikhet och politisk vilja!

avatar

Idag ordnar LO ett seminarium i Almedalen om sjukförsäkringen. Mycket viktigt kommer säkerligen att sägas vid seminariet. Annat kommer av tidsskäl att förbigås eller nämnas i övergripande ordalag. Jag ska därför i denna ovanligt långa blogganalys försöka teckna en mer sammanhållen och detaljerad bakgrund till läget i sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringsfrågan är onekligen högaktuell. De problem som drabbar sjuka människor tycks dessutom vara relativt likartade och återkomma i medierapporteringen med jämna mellanrum. Den senaste tiden har det återigen förekommit en hel del exempel på hur människor, som helt uppenbart är för sjuka för att kunna arbeta, nekats sjukpenning av Försäkringskassan (se exempelvis Aftonbladet och SVT).

Oftast har det handlat om att FK ansett att dessa personer efter sex månaders sjukskrivning inte kan styrka att de saknar arbetsförmåga i vad man anser vara ett ”normalt förekommande arbete”, som enligt FK kan vara ett arbete som inte ställer några större krav på varken intellektuell, mental eller fysisk förmåga. I praktiken blir detta därför en prövning av arbetsförmågan mot en fiktiv arbetsmarknad. Det är inte svårt att förstå att kritiken varit massiv och att många, inte minst socialdemokratiska ledarsidor, krävt genomgripande förändringar.

LOs, TCOs och Sacos ordföranden har också nyligen i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet krävt ”att Försäkringskassan efter 180 sjukdagar ges en lagreglerad skyldighet att pröva den försäkrades arbetsförmåga mot ett normalt förekommande och faktiskt existerande arbete.” Man anser att det inte är rimligt ”att man fortsätter att hänvisa sjuka människor till arbeten som faktiskt inte finns på arbetsmarknaden.” Ungefär samma synpunkter formulerade jag och LO-TCO-Rättsskydds enhetschef Robert Sjunnebo i en debattartikel i Dagens Arena i maj 2019. Problemen i sjukförsäkringen är inte nya.

Problemen i ”rehabiliteringskedjan” är inte nya
Ska man förstå hur det kunnat bli så här måste man gå åtminstone ca 10-15 år tillbaka i tiden. Många av dagens problem i sjukförsäkringen grundar sig nämligen i det systemskifte (”rehabiliteringskedjan”) som regeringen Reinfeldt gjorde under sin första mandatperiod.

I den remissrunda som föregick riksdagsbeslutet 2008 var kritiken massiv och omfattande mot alliansregeringens ”rehabiliteringskedja” (se mer detaljer i denna TCO-rapport). Men eftersom den borgerliga regeringen valde att inte lyssna på de tunga remissinstansernas varningar tvingades man senare vid olika tillfällen och i panik införa s.k. ventiler (undantagsregler) i form av möjligheter att senarelägga prövningen av arbetsförmågan mot arbetsmarknaden vid ”särskilda skäl” eller om det ansågs ”oskäligt”. Som framgår av den genomgång som finns i det nyligen släppta delbetänkandet till den utredning som Claes Jansson leder (SOU 2019:2, Ingen regel utan undantag) är dock Försäkringskassans tillämpning av ventilerna mycket strikt.

Många blev nog förvånade när den dåvarande rödgröna regeringen i början av förra mandatperioden inte tillsatte någon utredning med uppgift att ordentligt analysera ”rehabiliteringskedjan” och föreslå genomgripande förändringar i enlighet med den socialdemokratiska retoriken i valrörelsen 2014. Istället valde regeringen Löfven att utan några större förändringar, förutom att man avskaffade den bortre tidsgränsen (”stupstocken”), rulla på med alliansregeringens hårt kritiserade ”rehabiliteringskedja”. I ett regleringsbrev gavs dessutom Försäkringskassans i uppgift att verka för ett lågt och stabilt sjukpenningtal om 9,0 dagar i genomsnitt till år 2020. Enligt såväl LO som Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) har detta lett till att FK blivit stramare i sin tillämpning av lagstiftningen, vilket är en viktig förklaring till att indragen av sjukpenning ökade efter ett halvt års sjukskrivning (från ca 1 procent till 8,5 procent mellan 2014 och 2017). Problemen i sjukförsäkringen förvärrades därmed.

Efter mycket kritik, och efter att Riksdagens socialförsäkringsutskott (se betänkande 2017/18:SfU1, s. 46) tydligt gett uttryck för sin oro när det gäller Försäkringskassans bedömningar av sjukskrivnas arbetsförmåga, tillsatte regeringen strax före valet 2018 utredningen En trygg sjukförsäkring med människan i centrum (dir. 2018:26). Utredningen ska lämna sitt slutbetänkande i början av nästa år. Regeringen har också tagit bort ”9,0-målet” ur FKs regleringsbrev och byt ut generaldirektören för myndigheten. Där står vi idag.

Ett helhetsgrepp saknas – glöm inte sjukersättningen!
Vad som oftast saknas i debatten är ett helhetsgrepp, där orsakerna till sjukfrånvaron analyseras djupare. Ska vi långsiktigt motverka att människor blir så sjuka att de inte kan arbeta måste vi anpassa våra arbetsplatser så att vi orkar arbeta ett helt yrkesliv. Om vi drabbas av ohälsa ska det finnas trygga vägar tillbaka. Ingen blir friskare av att bli fattigare.

Likväl kommer vissa av oss att behöva en ekonomisk trygghet när vår arbets- och omställningsförmåga är borta för en lång tid framåt. Dem av oss som drabbas av långvariga eller kroniska sjukdomar ska inte behöva stressas av kraven på ständigt uppdaterade och detaljerade läkarintyg och krav på snabb omställning vid de snäva tidsgränserna, som gäller idag för att få sjukpenning. Det är inte hälsobefrämjande. Därför finns sjukersättningen (tidigare benämnd förtidspension).

Ska vi förstå hur den totala sjukfrånvaron (som finansernas via FK) varierat över tid måste vi givetvis väga in samspelet mellan sjukersättningen och sjukpenningen. Vi kan då konstatera att den totala sjukfrånvaron, alltså både sjukpenningen och sjukersättningen, ligger på en historiskt rekordlåg nivå (se nedanstående diagram). Detta kan vara bra att hålla i minnet. Det är dessutom inte bara nivån på sjukfrånvaron som ligger på rekordlåga nivåer, det gäller även kostnaderna. Och så har det varit länge (läs denna blogganalys i frågan). Enbart de senaste åren, mellan 2016 och 2018, har statens utgifter för sjukfrånvaron minskat med ca 6,7 miljarder kronor/år (se Socialförsäkringen i siffror 2019, sid. 15).*
Stängs dörren till sjukersättningen kommer många långtidssjuka att snurra runt i sjukpenningsystemet. Så är det idag. Ungefär 70 procent av de som söker sjukersättning får avslag på sin ansökan. Totalt nybeviljades drygt 5 500 personer sjukersättning förra året. Det kan jämföras med 41 000 personer år 2007. Framförallt beror minskningen av beviljandegraden på att alliansen införde hårdare regler 2008, men Försäkringskassans skärpta handläggning de senaste åren har också gjort att avslagen ökat.

Att vårt land sannolikt har OECDs hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning är dock ingen nyhet. Så har det varit sedan 2008 (se SOU 2009:89, s. 277). Petter Odmark, som på alliansregerings uppdrag studerat olika sjukförsäkringssystem i världen, sade exempelvis i en intervju i Östersunds-Posten 13 november 2009: ”Så vitt jag vet finns det inget annat land som har så extremt stränga regler /…/ De flesta har formuleringar i stil med ’man kan förutse att tillståndet kommer att vara i några år’. Jag har aldrig stött på så extremt hårda kriterier som Sverige har.”

Det är naturligtvis orimligt att vi ska ha så här hårda kvalifikationskrav för sjukersättning. Detta är något som även regeringen börjat inse. I en radiointervju nyligen (14 maj 2019) säger sig socialförsäkringsministern vara villig att mjuka upp reglerna om sjukersättning (”förtidspension”). LO och TCO har länge krävt just detta. På senare tid har även Riksrevisionen och till och med Försäkringskassan påtalat orimligheten i dagens stränga regelverk. En färsk DN-debattartikel om försäkringsskyddet för de äldre som har tunga arbeten, skriven av landets mest initierade forskare, är den senaste rösten i kören som kräver förändringar i reglerna för sjukersättning.

När man nu ska justera i regelverket kan vi bara hoppas att det inte blir något ängsligt ”småputsande”, som styrs av finansdepartementets kortsiktiga och kamerala sparnit. Vad som behövs är en grundlig förändring som är långsiktigt hållbar. Det räcker inte med att enbart småjustera i ålderskriteriet, man bör också se över varaktighetskriteriet (begreppet ”stadigvarande”) och överväga att återinföra någon form av tidsbegränsad sjukersättning. Dessutom är det obegripligt varför man vid prövningen av rätten till sjukersättning inte har samma arbetsmarknadsbegrepp som i sjukpenningen (”normalt förekommande arbete”).

Förutom en mer realistisk arbetsförmågeprövning mot ett konkret arbete bör principen självklart vara att vi ska vara ”försäkrade i befintligt skick”, dvs att Försäkringskassan även ska väga in att vi har olika individuella förutsättningar beroende på vår utbildningsbakgrund, våra bosättningsförhållanden och andra liknande omständigheter. Ska socialförsäkringstanken och inkomstbortfallsprincipen kunna bibehållas måste vi även höja inkomsttaket rejält, både för dem som beviljats sjukpenning och för dem med sjukersättning.

Det handlar i grunden om makt, jämlikhet och politisk vilja!
Av min analys så här långt framgår att vi har mycket kvar att göra innan vi kan säga att vi har en rimlig och trygg sjukförsäkring. Vi borde dessutom sätta in sjukförsäkringsfrågan i ett bredare perspektiv och koppla ihop den med hur det ser ut på våra arbetsplatser.

Det är trots allt i mötet mellan individen och arbetslivet som arbetsförmåga och arbetsoförmåga uppstår. Därför är det så viktigt att vi utgår ifrån ett bredare socialmedicinskt perspektiv när vi ska analysera frågan (se denna analys av arbetsmiljöforskaren Christian Ståhl). Ett sådant perspektiv motverkar en ytlig och ensidig individualisering av både orsaker och lösningar. En inte oväsentlig del av sjukfrånvaron beror ju på arbetslivets tolerans/intolerans mot nedsatt arbetsförmåga. Inte minst handlar det om arbetsgivarnas ansvar att förebygga och motverka att ohälsa uppstår, anpassa arbetet efter individernas varierande kompetenser och förmågor samt underlätta återgången i arbete när ohälsa ändå uppstått.

Vad som anses vara en acceptabel sjukfrånvaro handlar alltså till stor del om makt. Makten över livsvillkoren och över arbetet. En sak vet vi, därom tycks det råda en bred samsyn bland folkhälsoforskare: vanmakt och ojämlikhet föder ohälsa. Men samtidigt är mer jämlikhet inte bara bra för de maktlösa och vanmäktiga. Sir Michael Marmot, Richard Wilkingsson, Kate Pickett och andra internationellt erkända forskare, som fördjupat sig i sambandet mellan social status och hälsa, har lett i bevis att jämlikhet inte bara är bra för dem som står längst ned på klass- och könsmaktstrappan – också dem som står högst upp mår bättre i jämlika samhällen.

Sjukförsäkringen har historiskt sett varit en central del av den socialdemokratiska jämlikhets- och välfärdspolitiken. Hur sjukförsäkringen fungerar är viktigt för tilltron till såväl socialförsäkringarna som hela välfärdsstaten. Men när det offentliga skyddsnätet de senaste decennierna rullats tillbaka har det sociala risktagandet privatiserats. Anhöriga, vänner och välgörenhetsorganisationer har allt oftare tvingats gripa in. Värst drabbade av denna ojämlikhet är kvinnor i LO-yrken.

Ska problemen lösas långsiktigt måste ett samlat helhetsgrepp tas och vi måste sluta att systematiskt individualisera strukturella problem. Vi måste se de klass- och könsmaktsmönster som har sin rot i arbetslivet och som även uppstår i spåren av övertron på marknadslösningar, nedskärningar och skattesänkningar. Folkhälsa och sjukfrånvaro är ytterst en fråga om makt, jämlikhet och politisk vilja!

__________________________________

*De utgiftsposter som räknats in i summan är sjukpenning, rehabiliteringsersättningar, ersättning för höga sjuklönekostnader, sjuk- och aktivitetsersättning, bidrag för sjukskrivningsprocessen. Det är utgiftsåren 2016 och 2018 som jämförts.

7 reaktion på “Sjukförsäkringsfrågan handlar ytterst om makt, jämlikhet och politisk vilja!

  1. avatarCarola Hedlund Nyberg

    Jobbat 36 år med tunga yrken, vård, barnomsorg, byggstäderska och trädgårdsmästare. Fick en lönebidrags anställning 2007 som trädgårdsmästare inom en kommun, då det ansågs att jag skulle arbeta som en vanlig anställd, fick inte neka något jobb.
    Och det slutade med två diskbråck i ländryggen, före det hade jag jobbat 10 år som byggstäderska och det slutade med ett diskbråck i bröstryggen. Och efter 20 år i trädgårds branchen, så går det inte längre, blev uppsagd för att jag hade stor sjukfrånvaro från kommunen 2016, hösten 2016 så fick jag inte gå sjukskriven längre, då min läkare ansågs att jag inte skulle kunna jobba heltid längre, så ansökte vi om sjukbidrag på halvtid med avslag, jag skulle kunna ta ett vanligt jobb, stämplat, jobbat heltid två säsonger inom trädgårds branchen, men i våras då jag och arbetsgivaren diskuterade min kommande säsong, så ville hon inte anställa mig på heltid igen, eftersom även hon har sett att jag inte orkar.
    Jag är social och utåtriktad, älskar mitt jobb och möten med kunderna, men jag var ju tvungen att tacka nej eftersom det skulle ha sänkt min a kassa.
    Nu har jag snart stämplat ut och jag söker massor av jobb, men det är ju ingen som vill ha mig.
    Det bästa för mig hade varit att jag hade fått sjukbidraget på halvtid 2016, kunnat fortsätta jobba dom år jag har kvar, och en arbetstid som jag klarar av.

    1. avatarTobias

      I den bästa av världar ville Försäkringskassan rusta och rekrytera för att så många så möjligt i samhället skulle kunna tillvarata sina resurser. Som lagen säger, samordna återgången till arbete. Vi människor och vårt samhälle mår bra av att alla kommer till sin rätt och att alla känner sig behövda.

      I stället rustar Försäkringskassan för att kunna ge så många avslag som möjligt. Det är besvärande när i många avseende världens bästa läkarkår skickar intyg som bekräftar att den försäkrade behöver vara sjukskriven längre tid än 180 dagar.
      Försäkringskassan har blivit en stat i staten med hybris som utmanar hela det svenska sjukvårdssystemet, ja, hela den medicinska vetenskapen och marknadsför sina egna teser i media.

      Carola, jag lider med dig. Om jag blir sjuk hoppas jag att det blir ”rätt” sjukdom. Den som bara varar 180 dagar för längre kan ingen vara sjuk, enligt Försäkringskassan. Sjukförsäkringen, styrd av Socialförsäkringsbalken borde vara förutsägbar och pålitlig över långa tider. I stället breder nyckfullheten ut sig som en våt filt över hela systemet. Ledningen för myndighet genomsyrar det nyckfulla. Jag vill inte ha det så, karriärsugna chefer får lov att hitta andra verksamheter att driva.

      Försäkringskassan behöver följa lagen och ange vilka arbetsuppgifter som avses när den försäkrade hänvisas till den öppna arbetsmarknaden.

  2. avatarTobias

    Ja du, Kjell. När försäkringskassan satte i system att använda oauktoriserade rehabtjänster från kvasiläkare och utredare så kan det inte bli annat än rättsröta och otrygghet vid rättssäkerheten och den opartiskhet och oberoende man så fint uttrycker i sina svar till sjuka och arbetsskadade människor som inte har en chans att värja sig mot försäkringskassans direktiv om utredning. En utredning som är tvingande för den sjuka individen och inte kan få en second opinion om.

    Den försäkring som 99% av människor tror på ger inte någon trygghet eller rättssäkerhet vid skada eller allvarlig sjukdom! facket värvar ju medlemmar me argumentet: du får arbetsskadeförsäkring och försäkringar vid skada eller arbetslöshet. Men detta är bara vackra ord och läpparnas bekännelse. För när verkligheten kommer ikapp så vet inte den försäkrade om försäkringen gäller.

    Värdet på arbetskraftens hälsa har inte hängt med när samhället har lämnat allt mer åt parterna att hantera. Regelverk och beskrivningar av ansvar finns. Men det som skrämmer mest är den avsaknad av kunskaper om risker i arbetslivet som utbreder sig. Och finns det kunskap om riskerna så saknas insikt (eller vilja) om hur man ska förebygga och åtgärda dem. Lagar, försäkringar och regler i all ära, men när det kommer till kritan så finns det inte någon Rättssäkerhet eller rättstrygghet för den som drabbas.

    För utsatta människor betyder det otrygghet och ekonomisk osäkerhet. För politiken handlar det om ett haveri. Arbetsskadeförsäkringen är en grundsten i ett välfärdssystem. En rapport från Inspektionen för socialförsäkringen konstaterade nyligen att många ärenden inte alls utreds av Försäkringskassan.

    Facket startade försäkringsbolag för att anställda som skadats på jobbet snabbt och enkelt skulle få ersättning. I dag, 40 år senare, har Afa Försäkring blivit en jätte som betalar tillbaka miljarder till arbetsgivarna, samtidigt som få utslitna får del av pengarna. Detta är ett enormt svek mot arbetsskadade och arbetssjuka. Idén var/är enkel. Arbetare skulle få ett särskilt skydd. En försäkring. Ett sätt att undvika fattigdom när jobbet skadar kroppen för livet.

    De arbetssjuka är förlorare i 2000-tal­ets arbetsliv. Med arbetssjukdom menas en sjukdom som orsakats av arbetsmiljön, till exempel tungt och ensidigt arbete.

    72 procent av alla som 1990 drabbades av en arbetssjukdom fick skadan godkänd. Femton år senare var siffran 16 procent.

    Det räcker inte med att få sjukdomen godkänd. Försäkringen ska täcka den inkomst du förlorar i framtiden om du inte kan jobba som förut. Det kallas för livränta. Men för att få det måste man också igenom en särskild nämnd som prövar arbetsgivarens ansvar. År 2014 fick bara 31 personer rätt i denna nämnd.
    Man får ofta höra att det är åldersförändringar, att sjukdomen har orsakats av något annat än jobbet, vilket är ganska anmärkningsvärt om man har jobbat men ett tungt, slitsamt och farligt arbete. Oavsett om det är jobbet som har ställt till med skadan eller inte. Och då kan man inte längre vara försäkrad i befintligt skick.

    I stället har det skapats stora luckor i skyddet. I rättvisans namn borde skadade som inte får ersättning åtminstone ha möjligheten att dra företaget inför domstol. Afa Försäkring har sedan flera år tillbaka fått allt generösare undantag från Finans­inspektionen, och får lägga extra pengar i en ”reserv”. När undantaget inte räcker till måste pengarna antingen beskattas eller ta vägen någon annanstans. Och då kan det hända som fått lokala fackliga ombud från norr till söder att reagera. Miljard­er går i retur till företag, kommuner och landsting. Afa har betalat tillbaka 40 milj­arder kronor till arbetsgivarna.

    Man borde ta del av den senaste forskningen. Det borde i sin tur leda till att fler arbetssjuka nu godkänns både av Försäkringskassan och Afa. Men så har det inte blivit.
    Arbetssjuka/arbetsskadade menar att förbunden med LO i spetsen borde sätta hårt mot hårt för en bättre försäkring. Men få tecken pekar på att något skulle kunna förändras. Detta har man hört och sett under den senaste åren hur illa behandlade sjuka människor blir i dagens Sverige.

    Det är förfärligt, för man tror att man har ett skydd. Men att slita ut kroppen är det värsta du kan råka ut för i arbetslivet.

  3. avatarGeorg Carl de

    Här belyses alla problem,när samma part ska driva kraven och samtidigt ersätta uppstår en konflikt som oläslig,
    Att Lo som ägare skulle vilja ge ifrån sig något från AFA,nej nej
    Man ingått avtal om arbetarpartiet,vem är den till för????

  4. avatargeorg carlde

    Instämmer i allt Tobias skriver
    LO kan väl inte driva frågor när de AFA försäkring delvis, Facket har aldrig slitit en tvist mot afa i domstol för få en prejudikat och enhetlig praxis

    georg carlde
    arbetsskadekonsult

  5. avatarclaes

    Politiker och tjänstemän som medvetet och med uppsåt hindrar sjuka från att få den sjukpenning eller sjukersättning de rättmätigt förtjänar och med intyg skrivna av sina bedömande läkare , skall med all kraft straffas hårt av samhället . Ingen amnesti eller preskription ska tillåtas . Dessa gärningsmän ska själva utan juridisk hjälp (då de flesta sjuka och utsatta brottsoffer ej kunnat försvara sig juridiskt eller själva haft råd) styrka varför de inte skulle kunna dömas till lagens hårdaste straff, godtycklighet och indicier ska dock räcka för fällande domar då de själva medvetet av politiska intentioner eller bara av lydnad begått sina hemska gärningar. Brott mot sjuka i utsatthet är ett BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN.

  6. avatarSharad Bhatt

    Håller med om att det måste till en ändring.
    Jag råkade ut nyligen ut för en händelse som gjorde att jag föll ihop på jobbet med påföljd att det blev ambulanstransport till akuten.
    Efter en vecka hemma så försökte jag att återgå till arbetet, men det gick inte. Tog då kontakt med Vårdcentral om att jag ej orkade med jobbet. Svaret jag får är detta är ”arbets relateradstress” och då sjukskrivs man inte av vården! Tog ut semesterdagar plus sparade komptid för att klara en vecka. Försökte att gå tillbaks till arbetet men det var tyvärr stopp efter några timmar. Arbetsgivare hjälpte mig då med Företagshälsan där läkaren sjukskriver mig 100 % en vecka framåt och sen 50% veckan därpå. Gick till jobbet igen men det var svårt med balansen och orken mm. Arbetsgivaren och arbetskamraterna ser hur jag inte orkar över huvudetaget. Tar kontakt med företagshälsan men tyvärr så är läkarna på semester. Tar då kontakt med Vårdcentralen igen och påtalar mitt bekymmer. Sköterskan säger att vården kan inget göra, att jag själv måste lösa detta, att det kostar staten mycket pengar mm. Ber att få tala med en läkare. Fanns ingen tid då men att en läkare skulle ringa upp mig senare under dagen. Visst..men samma tjat om kostnad för staten, eget ansvar att man inte råkar ut för stress, att de har fått direktiv som de måste följa mm. Jag blir så upprörd och ber om att avsluta samtalet. Jag har arbetat inom industrin i över 40 år.( Är facklig och politiskt aktivt och detta gör att man har en del uppdrag även utanför arbetstiden , så visst, det kan bli stressigt)
    Har en medlem hos oss som brott benet. Efter 180 dagar ville FK att denna skulle söka nytt arbetet. Till saken hör att individen var rullstolsbunden en längre period pga benbroten och sedanmera gick med kryckor.

Kommentarer inaktiverade.