Låt oss vara radikala tillsammans!

Visst är det skönt att Magdalena Andersson äntligen slutat jaga Anders Borgs skugga. Det är välgörande såväl för samhällsekonomin som den sociala sammanhållningen och jämlikheten att lämna det så kallade överskottsmålet. Det är faktiskt, som LO en längre tid framhållit, inte höjden av socialdemokratisk visdom att statsfinanserna ska vara starka samtidigt som kommunerna och socialförsäkringarna blöder. Intressant är också att så många borgerliga ekonomer och kommentatorer tycks anse att det finns anledning att ompröva synen på att betala av på en redan rekordlåg statsskuld (se exempelvis DI:s ledarsida).

Det råder knappast någon tvekan om att det behövs resurser till den offentliga välfärden. Det handlar givetvis om bemanningen av välfärdstjänsterna i vården, skolan och omsorgen. Men det handlar också om att reparera de revor som uppstått i socialförsäkringarna, som ju under 2000-talet varit utsatt för något som måste liknas vid en nyliberal precisionsbombning. Vår sociala trygghet har steg för steg försämrats för att lämna plats till stora skattesänkningar och skatteavdrag, som gynnat de allra rikaste. Det är en av de viktiga förklaringarna till varför ojämlikheten de senaste decennierna ökat mer i vårt land än i andra jämförbara länder (se LOs jämlikhetsutredning).

Detta blir extra tydligt när vi studerar sjukförsäkringen (se denna blogganalys). Där har skett stora nedskärningar och de offentliga utgifterna för vårt skyddsnät vid sjukdom har minskat rejält (se exempelvis Micael Kallins läsvärda analyser i ämnet).  Ser vi till utgiftsområde 10 i statsbudgeten, där såväl sjukförsäkringen som stora delar av funktionshinderpolitiken ligger, har utgifterna mer än halverats, från ca 7 procent av BNP 1990 till ca 3 procent idag (läs denna blogganalys).

En av de viktiga huvudorsakerna till problemen i sjukförsäkringen är det nyliberala systemskifte som alliansen, med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen, genomförde 2008. Detta har bland annat lett till att vi idag har en sjukförsäkring som utgår ifrån att den försäkrade saknar ålder, utbildningsbakgrund och bosättningsförhållanden. Sådana människor finns ju inte, förutom möjligen i teorin. För att ha rätt till sjukpenning längre än ett halvår ska denna teoretiskt förekommande människa dessutom vara så sjuk att hen inte kan ta ett ”normalt förekommande arbete”, som inte behöver vara ett faktiskt existerande arbete utan kan vara något som finns i en värld en myndighetshandläggare tänkt ut. En teoretiskt förekommande människas arbetsförmåga ska alltså prövas mot en teoretiskt förekommande arbetsmarknad (läs mer i denna artikel). Kan detta vara en del av förklaringen till varför så många av oss upplever att vi saknar en trygg sjukförsäkring?

Någon hjälp med att reparera sjukförsäkringen kan vi knappast vänta från högern. När socialdemokratin backat från sitt jämlikhets- och välfärdsuppdrag har högern alltid tagit ett steg framåt. Så har det varit i andra länder (läs denna analys). Så är det också här hos oss. Detta märks mycket tydligt i moderaternas senaste budgetmotion för 2020, där de vill spara ca 10,2 miljarder mer än regeringen på utgiftsområde 10 (där sjukförsäkringen ingår).

Moderatledaren Ulf Kristersson vill införa en ny karensdag vid sjukdag 15, återinföra en ”stupstock” (en bortre tidsgräns) i sjukpenningen, sänka inkomsttaken så att fler med högre inkomster får en mindre del av inkomsten försäkrad via det allmänna, skärpa villkoren för sjukersättning, sänka sjukpenningen mellan sjukdag 90-365 osv. Kort sagt, moderaterna tror att sjuka blir friskare och mer arbetsföra om de fattiggörs. Nu vill de, tillsammans med KD och SD, fortsätta att rulla tillbaka välfärdsstaten. Detta är givetvis en löntagarfientlig hållning, som inte bara arbetarna utan även de breda grupperna av tjänstemän och akademiker i längden förlorar på.

Moderaterna trummar alltså som vanligt på med sina krav på skärpt lagstiftning. Så har det alltid varit. Det gäller inte bara sjukfrånvaron, utan också brottsligheten (dock ej den ekonomiska brottsligheten) och fattigdomen. Högern vill alltid ”ta i med hårdhandskarna” mot ojämlikhetens individuella uttryck, men sällan bekämpa dess strukturella orsaker. En långsiktigt hållbar lösning kräver dock att vi kan och vågar ifrågasätta den ojämlika maktstruktur som högern själv är så inmurad i.‬ Mot den hierarkiska och auktoritära makten måste vi ställa den motmakt en demokratisk folkrörelse kan mobilisera.

Att vara radikal är att gå till roten med samhällsproblemen (se definition). Att både se det individuella ansvaret och de strukturella orsakerna. Låt oss gå till roten med problemen i välfärden och vara radikala tillsammans!