Till lo.se Sök Meny
Januariavtalet ett år senare – om väljarnas irrationella val

Januariavtalet ett år senare – om väljarnas irrationella val

Vi är sentimentala. Oförnuftiga också. Människan är långt från den rationella nyttomaximerande varelse som vi ibland föreställer oss. Beteendevetaren Dan Ariely har i sin forskning visat detta gång på gång.

I ett klassiskt (dataspels)experiment fick deltagarna klicka på tre dörrar med olika penningsummor. Syftet var att klicka hem så mycket pengar som möjligt. Den rationella strategin hade varit att hitta dörren med störst summa och hålla sig till den. Men klick endast på dörren med högst summa medförde att de andra två dörrarna minskade för att slutligen helt försvinna. Deltagarna klarade inte av att förlora handlingsalternativ – och började klicka på de mindre inkomstbringande dörrarna för att hålla dessa öppna.

Irrationellt? Javisst! Men sådan är den mänskliga hjärnan. Vi behöver frihet att välja. Vi vill ha alternativ. Vi kräver alternativ.

För egen del började jag för några år sedan att ”samla på” exempel på irrationella beteenden – eller sammanhang där våra hjärnor lurar oss. Några exempel är känslobias (där vi tolkar det mesta – historien, nutiden, framtiden – genom vår nuvarande sinnesstämning) eller aktivitetsbias (där vi tenderar att välja handling framför passivitet – även om icke-handling är det bästa alternativet). Listan på tankefel kan göras lång.

Sverigedemokraterna – snart största politiska parti?

Strax innan jul publicerades ännu en opinionsundersökning där Sverigedemokraterna går framåt. Undersökningar av det slaget har vi sett under flera års tid. Vad som skiljer sig på senare tid är att Sverigedemokraterna tycks vara största parti i opinionsmätningarna. Hur kan man förstå utvecklingen?

Varken på vänster- eller högerkanten råder brist på förklaringsmodeller (eller bortförklaringar) till Sverigedemokraternas framgångar. Ofta görs ekonomin till huvudförklaring – det är den ökade ojämlikheten som driver på utvecklingen. Ibland görs kulturella förändringar till huvudsaken. Högerpopulismen är en motreaktion – en slags rekyl – på mångkulturalism och jämställdhet.

I det här inlägget tänkte pröva en förklaringsvariant som hör ihop med begreppet TINA – There Is No Alternative (som lär ha myntats av Margret Thatcher). Begreppet är centralt för nyliberalismen – kanske kan det betraktas som dess ”stridsrop”.

Nyliberalism kan förstås på flera sätt. Ibland används begreppet som skällsord. Andra gånger handlar det om att beteckna de ekonomiska eliternas revanschism (motreaktionen på eftergifterna keynesianism, välfärdsstat och demokrati). Bäst förstås nog nyliberalismen som en ganska utarbetad auktoritär ideologi om ekonomins överordning över politiken.

Idén bakom TINA är upplevelsen av oundviklighet. Det är revolutionärens eller bödelns tankeredskap – man skapar en upplevelse av icke-val. I hjärtat vet man att alternativen finns där, men den inre rösten, motståndet, försöker man att kväva genom oundvikligheten. Även om samhället och det rationella gör motstånd så ”måste” förändringen genomföras.

I svensk politik fick TINA genomslag med 1990-talskrisen. Upprättandet av det finanspolitiska ramverket är ett exempel. De strikta budgetreglerna som infördes – i synnerhet överskottsmålet presenterades som nödvändiga. Men även avregleringar och inrättandet av välfärdsmarknaderna drevs igenom med en liknande logik – det fanns inga alternativ. Med 1990-taletskrisens reformer etablerads den ”enda vägens politik”.

Sverigedemokraterna som underbetyg av resten?

Anna Dahlberg på Expressens ledarsida tycks sätta fingret på centrala faktorer bakom Sverigedemokraternas framgångar.

Dahlberg lyfter fram ett migrationspolitikens betydelse: Sedan år 2000 har antalet utrikes födda i Sverige ganska exakt fördubblats – från en miljon till drygt två miljoner (19,1 procent av befolkningen år 2018). Det är en dramatisk demografisk förändring i ett tidigare relativt homogent land. Många väljare uppfattar av allt att döma att de varken har gett sitt samtycke till detta politiska projekt eller blivit korrekt informerade om de samhälleliga konsekvenserna.”

Klon i Dahlbergs artikel går inte att missa: ”alla de som rasar mot normaliseringen av SD kanske kunde ägna ett ögonblick åt att fundera över det egna ansvaret. Vilka andra politiska alternativ har erbjudits de väljare som inte ville att Sverige skulle ta emot högst andel asylsökande per capita inom EU år efter år?”

Det underförstådda svaret: TINA – det har inte funnits några alternativ.

Sverigedemokraternas framgångar skulle således – med Anna Dahlbergs tes – förklaras av bristen på migrationspolitiska alternativ. Det ligger sannolikt något i det. För egen del vill jag tillägga att bristen på valmöjligheter gällt för fler områden – man får inte förledas att göra migrationspolitiken till den enda förklaringsfaktorn. I flera centrala frågor har väljarna ställts utan en upplevelse av verkliga valmöjligheter: vinstdriften av vård och skola är två exempel.

Nyliberalismen har bidragit till en likriktning av de politiska partierna. De etablerade politiska partierna är förvirrande lika varandra – i vart fall i handling. Politiska utspel uppfattas i regel mer som rökridåer än verklig vilja. Ett slags ständigt snick-snack. Sverigedemokraterna – kanske tillsammans med Vänstern – uppfattas som det enda alternativet för de som vill ha en förändring.

Januariavtalet – TINA som grundlag

I dagarna fyller Januariavtalet ett år. För egen del tillhörde jag tillskyndarna av en demokratisk allians mot Sverigedemokraterna. (se en tidigare blogg för argumentation). Problemet med Januariavtalet blev dess utformning – men framförallt dess brist på alternativ: TINA blev svensk politiks ”grundlag”.

Likt Kalle Anka på julafton, som under måltiden i husvagnen frågar ”vem kör egentligen?”, undrar man ibland vem som står för den förda politiken – som till synes nästan helt saknar alternativ. ”Januariavtalet på autopilot” har föreslagits som svar. Januariavtalet driver igenom förändringar oavsett konsekvens (kalabaliken kring Arbetsförmedlingen visade hur hårt TINA-tänket sitter – men även att järnburen inte är helt orubblig).

Den politiska situation som Januariavtalet skapat är långsiktigt ohållbar. Ska värnet mot Sverigedemokraterna vara verkningsfullt måste det nuvarande nyliberala manifestet sägas upp. Centern och Liberalerna får välja: sann socialdemokratisk politik eller tillbaka till högern. Den nya uppgörelse som måste göras behöver vara motsatsen till TINA – verklig förändring i människors liv.

Tillbaka till Dan Arielys experiment. Det finns lite som tyder på att Sverigedemokraterna är det föredragna alternativet för många väljare. Det finns ingen anledning att tro – eller ens föreställa sig – att det partiets grumliga rasbiologi eller abortmotstånd som attraherar väljare.

Problemet är TINA. Man klickar i rutan ”ett alternativ” eller ”en förändring” – det som man uppfattar att de etablerade politiska partierna inte kan eller vill erbjuda. Att rösta på Sverigedemokraterna är irrationellt – och de flesta som gör det vet också att det är oförnuftigt. Men man gör det ändå.

Vi är som sagt sentimentala. Oförnuftiga också. Vi behöver alternativ – rent av kräver alternativ. Kanske borde alternativen till den förda politiken bli fler?

4 svar på ”Januariavtalet ett år senare – om väljarnas irrationella val”

  1. Bo Jonsson skriver:

    god ide att driva denna tanke. Vad säger du om ”Reformisternas”, förslag är de ett alternativ? Varför splittrar inte Magdalena Andersson högern och C och L liberalerna i frågan om balansmålet som Svenskt Näringsliv också verkar vilja ha.

    1. Claes-Mikael Ståhl skriver:

      Hej Bo, jag uppfattar Reformisterna precis på det sättet – som ett alternativ. Men inom Socialdemokratins hägn. Historiskt har ju den inre mångfalden varit Socialdemokratins styrka – att många kunnat rymmas i samma förening. Tänker att det är den inre mångfalden som S har att jobba med. Att det är många – gärna med facklig/arbetarbakgrund som gör sig hörda – kan stärka S.

  2. Göran Hammer skriver:

    Några reflektioner. Vår nya arbetsmarknadsminister Eva Nordmark visade på en handlingskraftig alternativ linje som jag tycker är väldigt intressant och som du pekade på. Sedan dess har det uppkommit svar från bland annat finansministern som visar på vad som inte är Socialdemokratisk politik och vad som är de övrigas politiska punkter. Många pekar även på hur det Socialdemokratiska partiet och partistyrelsen bör organiseras som en friare opinionsbildare och tankesmedja. Jag har som ordförande för Arbetarhistorisk Arena Eskilstuna med organisationsmedlemmar från Socialdemokraterna, LO och Vänstern försökt att peka på alternativ opinionsbildning på Facebook med tydligt märkt Socialdemokrat som min naturliga utgångspunkt. Lokalt och regionalt så måste man agera mera fritt och inte bara basunera ut det som regeringen och riksdagsgruppen med sitt utskottsarbete sysslar med. Den politiska delen av arbetarrörelsen måste lyssna och lära av den fackliga delen av arbetarrörelsen. Den fackliga delen av arbetarrörelsen måste stärkas och fråga sig hur den inte har råd med att bara vara akutstation utan även en tankesmedja och då inte bara centralt. Sedan så måste vi få mer av en LO-logik som är mer långsiktig än ständiga rop på uppdrag från förbunden som inte hänger samman med hur man ser på LO:s roll lokalt och regionalt inom förbundsavdelningarna. Vi måste få flera alternativ som jag här pekar på .

    1. Claes-Mikael Ståhl skriver:

      Hej Göran, jag delar dina uppfattningar. Mer lokalt och regionalt agerande. Många blommor måste tillåtas blomma. Mer inre debatt och åsiktsbrytning kan skapa fler alternativ. Tack för dina reflektioner.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.