Dags att reformera sjukförsäkringen!

Sjukförsäkringsfrågan är återigen högaktuell. Den senaste tiden har vi sett en rad exempel på hur människor, som uppenbart är allt för sjuka för att kunna arbeta, blivit utan ersättning från sjukförsäkringen och fattiggjorts. Så här har det med jämna mellanrum sett ut i åtminstone tio år. Efter medias rapportering om enskilda fall har politikerna på sin höjd lappat och lagat lite i regelverket. Sedan har allt rullat på ”som vanligt” igen. Efter ett tag har antalet enskilda fall, som på uppenbart orimliga grunder kastas ut ur sjukförsäkringen, återigen exponerats i media. Vad beror detta på?

För att förstå nutiden måste man ha historisk kunskap. Under slutet av 90-talet ansåg politiker tvärs över blockgränsen att man borde göra sjukförsäkringen mer medicinskt renodlad. Denna tanke drogs sedan under 2000-talet till sin yttersta och absurda spets av allianspartierna, när de genomförde sitt stora systemskifte 2008 (”rehabiliteringskedjan”).

Moderaterna hade redan tidigare föreslagit en diagnosbaserad sjukförsäkring. Men M-förslaget drogs tillbaka efter kritik från den medicinska professionen, som menade att förslaget skulle leda till en rättsosäker och orimlig sjukförsäkring (se s. 17 i denna TCO-rapport). I den remissrunda som föregick riksdagsbeslutet 2008 var kritiken massiv och omfattande mot alliansregeringens ”rehabiliteringskedja” (se s. 5–16 i TCO-rapporten). De tunga remissinstansernas synpynkter vägde dock lätt för allianspartierna som istället, utifrån ideologiska argument, prioriterade massiva skattesänkningar framför starka sociala skyddsnät.

Personer som befann sig i sjukförsäkringen ansågs enligt alliansregeringen tillhöra ”utanförskapet” och hjälptes, enligt den ekonomistiska och nyliberala teori som de ledande allianspolitikerna utgick ifrån, bäst genom lägre ersättningar eller inga ersättningar alls. På så sätt menade alliansregeringen att man ”ökade de ekonomiska drivkrafterna/incitamenten till arbete”. Kungstanken i den borgerliga ”arbetslinjen” utgår från att det finns allt för många människor i våra socialförsäkringar som överutnyttjar systemen och om de sätts under ekonomisk press går de från ”utanförskap” till arbete. Något seriöst vetenskapligt stöd för denna tanke har man dock inte lyckats mobilisera (se exempelvis Björn Johnssons bok ”Kampen om sjukfrånvaron”). Däremot vet vi att nedskärningarna i sjukförsäkringen är en av förklaringarna till att ojämlikheten ökade.

Skattesänkningarna finansierades alltså till stor del genom att alliansregeringen skar ner på vår sociala trygghet, inte minst sjukförsäkringen. Resurser överfördes sedan från sjukförsäkringen, genom att sjukförsäkringsavgiften sänktes och den allmänna löneavgiften (som egentligen inte är en social avgift utan en skatt som läggs på lönen) höjdes (läs mer här!). Detta är bakgrunden till att den borgerliga regeringen valde att inte lyssna på de tunga remissinstansernas varningar 2008.

Istället tvingades alliansregeringen senare vid olika tillfällen och i panik införa s.k. ventiler (undantagsregler) i form av möjligheter att senarelägga prövningen av arbetsförmågan mot arbetsmarknaden vid ”särskilda skäl” eller om det ansågs ”oskäligt”. Som framgår av den genomgång som finns i det delbetänkandet till den utredning som Claes Jansson leder tillämpar dock Försäkringskassan (FK) ventilerna mycket strikt. Grundproblemen i sjukförsäkringen kvarstår därmed.

Många blev därför förvånande när den rödgröna regeringen inte hörsammade kravet från fackföreningsrörelsen och i början av förra mandatperioden (2014-2018) valde att inte tillsätta någon utredning med uppgift att ordentligt analysera ”rehabiliteringskedjan” och föreslå genomgripande förändringar i enlighet med den dåvarande socialdemokratiska valrörelseretoriken. Istället valde regeringen Löfven att utan några större förändringar, förutom att man avskaffade den bortre tidsgränsen (”stupstocken”), rulla på med alliansregeringens hårt kritiserade ”rehabiliteringskedja”.

I regleringsbrevet till FK gav regeringen Löfven dessutom myndigheten i uppgift att verka för ett lågt och stabilt sjukpenningtal om 9,0 dagar i genomsnitt till år 2020. Enligt såväl LO som Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) har detta lett till att FK blivit stramare i sin tillämpning av lagstiftningen, vilket är en viktig förklaring till att indragen av sjukpenning ökade efter ett halvt års sjukskrivning. Vid presentationen i fredags visade Claes Jansson att avslagsandelen ökat, för dem som är sjukskrivna mer än 179 dagar, från strax över 5 procent år 2014 till drygt 25 procent idag. Och utvecklingen fortsätter, enligt Claes Jansson. Regeringens styrning av FK har alltså gjort att problemen i sjukförsäkringen förvärrats.

Efter mycket kritik, inte minst internt från det socialdemokratiska partiet och efter att Riksdagens socialförsäkringsutskott (se betänkande 2017/18:SfU1, s. 46) tydligt gett uttryck för sin oro när det gäller FKs bedömningar av sjukskrivnas arbetsförmåga, tillsatte regeringen till slut strax före valet 2018 Claes Jansson att leda utredningen En trygg sjukförsäkring med människan i centrum (dir. 2018:26). Regeringen har också så småningom tagit bort ”9,0-målet” ur FKs regleringsbrev och bytt ut generaldirektörer för myndigheten.

I fredags presenterade så Claes Jansson sina förslag om att mjuka upp de stelbenta och snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen och att göra prövningen mot arbetsmarknaden mera realistisk och rättssäker (läs mer om detta här och här!). Jag ska naturligtvis inte föregå remissrundan och recensera utredningens enskilda detaljförslag. Men som framgått av nyhetsrapporteringen de senaste dagarna har inte bra LO, utan också tjänstemännens och akademikernas fackliga organisationer lyft fram vikten av att regeringen omvandlar utredningen huvudförslag till praktisk politik (läs exempelvis denna debattartikel av skriven av Martin Linder, ordföranden i Unionen eller dessa kommentarer i tidningen Arbetet).

Nästa steg blir att laga sjuk- och aktivitetsersättningen (tidigare “förtidspension”). I en gemensam debattartikel från slutet av förra året har LO, Saco och LO-TCO Rättsskydd AB beskrivit hur detta kan ske. Det är fullständigt orimligt att vi ska ha vad som sannolikt är OECDs hårdaste kvalifikationskrav för att beviljas sjukersättning. Vi väntar nu på att socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi infriar sitt löfte och så snart som möjligt ser över regelverket rörande sjuk- och aktivitetsersätttningen.

Ingen riksdagsledamot ska kunna smita ifrån sitt ansvar att se till att vi har en väl fungerande sjukförsäkring. Genomförs de huvudförslag Claes Jansson presenterat tas tydliga steg i rätt riktning. Nu måste regering och riksdag gå från ord till handling och i grunden reformera sjukförsäkringen. Landets försäkrade förtjänar en trygg, rättssäker och rimlig sjukförsäkring!