Medan regeringen vill vidta åtgärder för att minska dödsolyckor, komma åt företag som fuskar med arbetsmiljön för att skaffa sig konkurrensfördelar (som därmed konkurrerar ut seriösa arbetsgivare) så ägnar sig Svenskt Näringsliv åt att komma med påståenden om att verksamheten med de regionala skyddsombuden inte är utvärderat. Det verkar ha gått dem helt förbi att verksamheten redovisas varje år till Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadsdepartementet, oavsett vilken regering som styr. Dessutom verkar de inte heller ha haft tillgång till professor emeritus Kaj Fricks (tidigare avdelningen för arbetslivsvetenskap, Luleå Tekniska Universitet) utredning om de regionala skyddsombudens verksamhet i jämförelse med fyra europeiska länders skyddsombudsverksamhet. I sagda utredning (Trade union initiatives to support improved safety and health in micro and small firms- Trade Union Prevention Agents in four EU Members States) visar han på hur väl uppbyggd de regionala skyddsombudens verksamhet är och vilken betydelse den har för arbetstagarna och arbetsgivarna i små och medelstora företag.
Svenskt Näringsliv, istället för att lyfta de två exempel där regionala skyddsombud inte fungerar som ni så ofta hänvisar till, så lyssna på de arbetsgivare som lyfter hur positivt de ser på samverkan med de regionala skyddsombuden. De regionala skyddsombud som är dem behjälpliga i att förebygga inte bara ohälsosam arbetsmiljö utan även undvika risker för viten eller sanktionsavgifter från Arbetsmiljöverket, då de bistår med kunskap i föreskrifterna och arbetsmiljölagen. En kunskap som är både bransch- och yrkesspecifik och nödvändig för att kunna upptäcka eventuella risker och veta vilka åtgärder som behövs.
Svenskt Näringsliv hänvisar dessutom till att de regionala skyddsombuden skulle få myndighetsliknande uppgifter. Befogenheterna ändras marginellt, uppgifterna och rollen kommer att vara densamma som idag, dvs företräda de anställda i arbetsmiljöfrågor, bidra med sin branschspecifika kunskap och uppmärksamma arbetsgivaren på de brister som kan behöva åtgärdas, om så inte görs så kontaktar de arbetsmiljöverket med en begäran om ingripande.
Samtidigt ägnar sig politiker i Liberalerna och Moderaterna åt att ifrågasätta och ”killgissa” kring de regionala skyddsombudens verksamhet. Påståendet i gårdagens Aftonbladet om att förslaget om den utökade tillträdesrätten för regionala skyddsombud skulle vara ett särintresse för Socialdemokraterna är intressant. Menar ni med det att det endast är Socialdemokrater som är intresserade av arbetsmiljöfrågan?
Vidare skriver företrädare för L och M att ”Arbetsplatser där svenska lagar åsidosätts måste prioriteras i vårt arbetsmiljöarbete”. Här är vi helt ense, men när man läser vidare så inser man att det handlar om att deras egna förslag är luftslott och går egentligen ut på att minska av en av arbetsmarknadens parters inflytande. ”Genom att öka informationsinsatserna, sänka trösklarna till att rapportera missförhållanden och flytta ansvaret för skyddsombuden, som dessutom har ett tätt samarbete med Arbetsmiljöverket, är vi övertygande om att de arbetsplatserna med allra lägst anställningstrygghet kommer att gynnas.” På vilket sätt menar ni att informationsinsatser skulle kunna åtgärda arbetsmiljöproblemen, när det regelverk som gäller för arbetsgivaren i arbetsmiljöfrågor, dvs arbetsmiljölagen, har funnits sedan 1977? Trots det har exempelvis den arbetsrelaterade psykiska ohälsan ökat sedan 2010, forskare (bl. a Bengt Järvholm) räknar dessutom med att uppemot 1000 dödsfall per år beror på arbetsrelaterade sjukdomar. Sjukdomar såsom cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, lung- och luftvägssjukdomar samt självmord knutna till arbetet. De regionala skyddsombuden är en möjlig väg till det förebyggande arbete som behövs för att undvika risk för ohälsa och olycka, speciellt på de små och medelstora företagen där lokala skyddsombud många gånger saknas. På vilket sätt skulle skiljandet av skyddsombud från facket lösa den frågan?
Hur vore det om ni följde med ut på ett arbetsplatsbesök med ett regionalt skyddsombud, så får ni se med egna ögon vad de regionala skyddsombuden bidrar med vid sina besök? Ett av de privata städ- eller vårdföretagen där schemat räknas i minuter och personalen stressas sönder.
Under 2018 genomförde de 1090 regionala skyddsombuden inom LO 45 182 besök. Gemensamt för alla centralorganisationer så genomförde de 1722 regionala skyddsombuden från förbunden 53 819 besök. Samma år genomförde Arbetsmiljöverket 27 000 förrättningar, varav 19 000 var inspektioner. De statliga medel som tillfördes den regionala skyddsombudsverksamheten var , under samma år, 110 miljoner. De tre centralorganisationernas förbund pytsade tillsammans in 107 miljoner i verksamheten utöver de statliga medlen. Vilka olyckor som hade uppstått om inte den regionala skyddsombudsverksamheten hade funnits får vi inte veta, men att den branschspecifika kunskap som de besitter har uppmärksammat arbetsgivare och arbetsmiljöinspektörer på problem som hade kunnat orsaka olyckor och i värsta fall fler dödsfall råder det ingen tvekan om.
Den verksamhet som de regionala skyddsombuden ombesörjer leder till att de kan uppmärksamma Arbetsmiljöverket på brister i arbetsmiljön och därmed kan Arbetsmiljöverket bättre rikta sina resurser där de behövs. För att förbättra och utöka samarbetet kring arbetsmiljöfrågorna på svenska arbetsplatser är det viktigt att förslaget om det utökade tillträdet för regionala skyddsombud röstas igenom.
Rätten för arbetstagare att utse skyddsombud infördes i svensk lag 1912. Skyddsombudens roll var att företräda arbetstagarna men också att bevaka statens intresse av bättre hälsa i arbetslivet och att hjälpa arbetsgivaren. Möjligheten att utse regionala skyddsombud infördes genom 1949 års arbetarskyddslag.
På arbetsplatser där det är fler än fem anställda ska skyddsombud utses och om ingen kan tänka sig att ta på sig det uppdraget kan ett regionalt skyddsombud var behjälpligt för att få igång det lokala arbetsmiljöarbetet. Många arbetsgivare ser tillgången till ett regionalt skyddsombud som ett stöd i sitt arbetsmiljöarbete, framförallt de små och medelstora företagen. Vi får komma ihåg att när en person startar ett företag så är det inte alltid man gör det med ett arbetsmiljöansvar i åtanke. När verksamheten utvecklas och man sedan måste anställa, befinner man sig plötsligt mitt i ett ansvar som man inte har utbildning för.
Sedan 1912 har detta fungerat, med förstärkning av det fackliga stödet i slutet av 30-talet. På en del platser mer eller mindre bra, det ska vi inte sticka under stol med, precis som vi fortfarande har arbetsgivare som, trots många år med att driva företag, fortfarande inte har lärt sig att följa arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförordningen eller Arbetsmiljöverkets författningssamling. De regionala skyddsombuden har sedan 1949 fått uppdraget att stötta arbetsgivarna i arbetsmiljöarbetet, företräda de anställda i arbetsmiljöfrågor och organisera det lokala arbetsmiljöarbetet för att förhindra att fara för ohälsa och olyckor uppstår.
Systemet med skyddsombud som det ser ut idag ska naturligtvis inte bevaras enbart för att det ”alltid har varit så” som det beskrivs i Liberalernas och Moderaternas debattartikel i Aftonbladet, utan för att det är ett bra system som bidrar till bättre arbetsmiljöarbete på svenska arbetsplatser. Skyddsombuden får fördjupande utbildning av sina förbund i frågor som är specifika för den egna yrkesgruppen, exempelvis hur asbestsanering ska utföras, hur ett datasäkerhetsblad ska tolkas och hur kemikalier ska förvaras. Utbildning som, tyvärr, arbetsgivaren ofta saknar trots att hen ska hantera farliga ämnen. Kemikalier som bekant inte enbart hanteras inom industrin eller inom byggbranschen, utan även i skönhetsindustrin, handeln, städbranschen eller vården för att nämna några exempel.
Så informationsinsatser i all ära, det står klart att de regionala skyddsombuden behövs för att fortsätta hålla ett vakande öga över anställdas arbetsmiljö!
Politiker, ut och besök arbetsplatserna tillsammans med de regionala skyddsombuden!
