Har vi en klass- och könsblind arbetsmiljö 2020?

LO släppte 5 mars sin årliga rapport Jämställdhetsbarometern som än en gång visar på hur arbetsvillkoren är sämre för kvinnligt dominerade arbetaryrken jämfört med manligt dominerade tjänstemannayrken. Arbetsvillkor såsom tillgång till heltidsanställning, arbetstider och arbetsorganisation. En arbetsmiljö där 67 procent av kvinnorna upplever att de är trötta i kroppen efter arbetet jämfört med 36 procent av männen i tjänstemannayrken. En arbetsmiljö där till exempel svårigheten med att ta kortare pauser under sin arbetsdag, för att kunna gå på toaletten, är som sämst inom kvinnligt dominerade arbetaryrken.

I AFAs senaste statistik när det gäller arbetsskador som medfört sjukfrånvaro, så bekräftas bilden av att arbetsmiljön är klart sämre och orsakar allvarliga arbetsolyckor inom arbetaryrken där exempelvis 8 procent av arbetsolyckorna orsakades av hot och våld eller rån. De drabbade var bland annat sjukvårdsbiträden, personliga assistenter, försäljare inom handel, barnskötare och fritidsledare. Bland undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter så återfinns även störst risk för att råka ut för ett allvarligt olycksfall i arbetet.

Dessa yrken är, utöver risken för allvarliga arbetsolycksfall, i mycket högre grad än andra yrken ett mer styrt arbete, dvs du har mindre inflytande i hur, när och var du ska utföra ditt arbete. I jämförelse med manliga tjänstemannayrken, där den anställde i högre utsträckning har möjlighet att påverka förutsättningarna för att organisera sitt arbete och i o m det så tas den anställdes kompetens tillvara på ett sätt som ofta ignoreras inom kvinnodominerade yrken, som Berit Müllerström lyfte vid rapportsläppet.

Låt oss dröja lite vid jämförelsen mellan kvinnligt dominerade arbetaryrken och manligt dominerade tjänstemannayrken. Det minutstyrda system som existerar exempelvis inom äldreomsorgen är förkastligt ur brukarhänseende, men framförallt ur arbetstagarhänseende där all den kompetens och kunskap som den anställde har om brukares/patienters behov, helt går till spillo. Varför?

Varför är delaktighet i organiserandet av arbetet en självklarhet inom manliga tjänstemannayrken, medan kvinnor i äldreomsorgen tvingas in på nämnda minutstyrda scheman utan möjlighet att påverka, utifrån sin kompetens och kunskap, hur arbetet ska organiseras? Varför anses den manliga tjänstemannen ha mer kunskap om sitt arbete och arbetsuppgifternas genomförande än en kvinnlig arbetare? Om båda har arbetat inom sitt yrke i, låt säga, 20 år, har den ene då mer kunskap om sitt yrke än den andre? Borde inte både mannen i tjänstemannayrket och kvinnan i arbetaryrket få möjlighet till samma inflytande i hur arbetet bäst kan organiseras då de besitter kunskap om de krav och resurser som ska tillföras arbetsuppgifterna? Varför har inte både arbetaryrken och tjänstemannayrken en god arbetsmiljö? När ska arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet bli jämställt och ta hänsyn till kompetens och kunskap att utföra arbetsuppgifterna? Oavsett yrke inom kvinnligt dominerade arbetaryrken eller manligt dominerade tjänstemannayrken? Har arbetsgivaren kompetensen att leda och fördela jämställt och jämlikt?

I Arbetsmiljöverkets tillsyn för äldreomsorgen är en av slutsatserna att trenden med ökande arbetssjukdomar håller i sig, medan arbetsolyckorna går ner något. De arbetssjukdomar med sjukfrånvaro är främst stressreaktioner och muskel-och ledbesvär, vilka kan härledas till hög arbetstakt. Tillsynen skedde både hos kommunala och privata arbetsgivare och de brister som Arbetsmiljöverket ser är återkommande är regelbundna riskbedömningar, rutiner och hantering av tillbudsrapportering, brister i organisatorisk och social arbetsmiljö såsom undersökning av arbetstidens förläggning och styrningen av densamma tillsammans med balansen mellan krav och resurser och brist på utbyte med kollegor. Arbetsmiljöverket noterar även att arbetsgivare brister i utbildning i belastningsergonomi för de anställda vilket riskerar att de anställda skadar sig vid tunga lyft. Dessa brister riskerar att medföra att en arbetarkvinna når pensionsåldern med en kropp som under sitt arbetsliv utsatts för hög arbetsbelastning, tunga lyft och samvetsstress. Helt enkelt sådant som sliter på en kropp. Vad blir konsekvenserna? En värkande utsliten kropp som utöver en usel pension också riskerar sämre förutsättningar att njuta av tillvaron som pensionär.

Så slutsatserna vi kan dra av årets Jämställdhetsbarometer och Arbetsmiljöverkets tillsynsrapport är att det förebyggande arbetsmiljöarbetet behöver utvecklas, förbättras och framförallt genomföras. Tyvärr förekommer dessa brister inte enbart i äldreomsorgen utan förekommer i alltför hög utsträckning inom flera kvinnodominerade arbetaryrken. Gång på gång lyfter våra regionala och lokala skyddsombud bristerna i det systematiska arbetsmiljöarbetet som ska undersöka, riskbedöma, åtgärda och följa upp att, till exempel arbetets organisation, inte ska leda till ohälsa och skada. Om riskbedömning genomfördes såsom det är tänkt, dvs när arbetsorganisationen planeras, så skulle arbetsmiljöarbetet kunna fungera förebyggande. Arbetsgivaren får inte, likt den förvånade Ludvig den XVI när franska revolutionen bröt ut, vara reaktiv utan måste agera förebyggande så att problem i arbetsmiljön inte uppstår.   

Den 8 mars är det internationella kvinnodagen. Istället för att en dag om året uppmärksamma kvinnor lite extra, låt oss organisera oss för att kvinnors arbetsliv ger förutsättningar för ett hållbart liv så att vi orkar, kan och vill arbeta fram till pension!