Coronakrisen ställer brister i vår välfärd och orimliga klassklyftor i blixtbelysning. Men spridningen av det fruktansvärda viruset har också lett till en snabb omorientering på en rad områden.
Det handlar exempelvis om en växande insikt om att marknadstänkandet och resursbristen inom vård- och omsorgssektorn skapar ohälsosamma arbetsplatser. När Arbetsmiljöverket, strax innan pandemin var ett faktum, inspekterade över 1000 arbetsställen inom äldreomsorgen fick 87 procent krav på sig att åtgärda brister i arbetsmiljön för personalen. Idag smärtar den insikten extra mycket.
Det handlar om de uppenbara bristerna i skyddet när vi blir sjuka. Att vi som enda nordiska land ska ha en inbyggd smittspridningsmekanism, i form av ett karensavdrag, mitt i sjukförsäkringen är naturligtvis inte hållbart. Karensen i sjukförsäkringen slår dessutom hårdast mot dem av oss som är allra skörast och mot de arbetarkvinnor som står längst ner på klasstrappan.
Det handlar också om de beredskapslager som försvann när Apoteksmonopolet avvecklades och ett ogenomtänkt privatiseringsexperiment sjösattes. Idag inser de flesta av oss, även de borgerliga politiker som drev igenom det marknadsliberala systemskiftet, att detta gjorde vårt samhälle mer sårbart.
Detta är bara några exempel på områden där viktiga samhällsfunktioner rustats ner. Allt kan naturligtvis inte åtgärdas i ett slag. Men vi kan börja ta steg i rätt riktning. En del har redan gjorts. Det märks inte minst inom de politikområden som jag jobbar med. Ökade resurser tillförs nu välfärden. Men mer kommer att behövas.
Karenseffekten i sjukförsäkringen har mildrats, genom att den sjukskrivne kan söka ett schabloniserat karensbidrag på 700 kronor. Försäkringskassan har, genom ett rättsligt ställningstagande, mildrat effekterna vid de stelbenta och snäva tidsgränserna i ”rehabiliteringskedjan”. Kravet på läkarintyg har tillfälligt tagits bort de tre första sjukveckorna osv. Allt detta är steg i rätt riktning. En del av de förändringarna är tillfälliga. Några av dem behöver permanentas.
Andra belsut behöver justeras. Det gäller inte minst karensen i sjukförsäkringen, där har LO i sitt remissyttrande föreslagit att hela karenseffekten ska tas bort. Det kan ske genom att arbetsgivaren betalar full sjuklön, utan att göra något karensavdrag, från och med första sjukdagen. Arbetsgivarna kan sedan kompenseras för att de inte får göra karensavdrag i samband med att övriga sjuklönekostnader krediteras via skattekonto. Detta hade minskat administrationen för Försäkringskassan, effektivare motverkat ojämlikheten och dessutom varit mer träffsäkert när det gäller att motverka den skadliga sjuknärvaro som riskerar att sprida smitta vidare.
Idag växer insikten om att ett samhälle som håller ihop är starkare än ett som slits isär. Jämlikheten ökar dock inte automatiskt. Det krävs konkret politik. Just nu är vi fullt upptagna med att skydda oss mot pandemins mest akuta effekter. I slutändan handlar det om hur vi vill ha det tillsammans, vilket samhälle vi vill se växa fram efter att coronaviruset slutat att ta ifrån oss människor vi älskar. Vi kan välja väg ut ur krisen.
Texten bygger på en krönika som tidigare idag publicerades i Norrländska socialdemokraten (NSD)
Vi människor har ett kort minne. Om man inte personligen drabbas av sjukdom, skador eller pandemier mm så kommer man aldrig tillrätta med dem som vill samhället illa!
Man kan se tillbaka på dom goda åren och sedan kan man tänka på hur illa man fördelade dessa goda årens ekonomi, kunskap och lärande från förr och sedan titta på vilken moralpanik och kaos som följer idag med nedmonterad välfärd och infrastruktur.
Minns också hur svårt det var att bibehålla sveriges självhushållning och beredskapslagerhållning och den sent uppvaknande självbild vi har nu i en katastrofsituation där vi inte har framförhållning bara läpparnas bekännelse om landets tillstånd.
Man måste hela tiden strida för det man vunnit och inte sitta still i båten utan man behöver bevaka sina rättigheter och skyldigheter så att man inte mister hela stycket som kan bli fallet när man ser tillbaka på historien.
Man måste bevaka detta. Hela tiden och inte glömma vad man uppnått med blod, tårar och kampvilja. Men som sagt människans minne är kort!
Detta måste basuneras ut på varje arbetsplats