Ett allvarligt hot mot kollektivavtalsmodellen

Kommissionens direktivförslag om europeiska minimilöner

När Ursula von der Leyen valdes till kommissionens ordförande för drygt ett år sedan var det med stöd om ett löfte om ett rättsligt initiativ på minimilöneområdet.

Kommissionen har hela tiden gjort utfästelser om att det rättsliga initiativet inte ska påverka den kollektiva självregleringsmodellen. 

Men när förslaget nu presenterats kan LO, PTK och Svenskt Näringslivs jurister i en gemensam rättsanalys konstatera att varken Sverige eller vår partsmodell undantagits från direktivets krav. Sverige omfattas på samma sätt som andra medlemsstater.

Kommissionen har försökt att konstruera ett skydd för Sverige. Men skyddet för partsmodellen som helhet är rättsligt verkningslöst och utgör en politisk pamflett. 

Vår partsgemensamma bedömning är att makten över arbetsmarknaden genom förslaget riskerar att bli europeisk på sikt. Arbetsmarknadens parter och den svenska lagstiftaren riskerar successivt att förlora kontrollen över de regler som bygger upp kollektivavtalsmodellen och som ger förutsättningarna för svensk lönebildning. Självregleringens förutsättningar rubbas.  

Analysen visar också att kommissionens förslag inte är förenligt med EU:s fördrag. Fördraget undantar uttryckligen “löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller lockout” från EU:s lagstiftningskompetens. Dessa frågor är alltså helt och hållet nationell kompetens. Det är frågor som ska regleras i varje land. Fördraget skyddar på så sätt kollektiva självregleringsmodeller som den svenska. 

Om detta, och mycket annat, kan du läsa i LO, PTK och Svenskt Näringslivs rättsliga analys som alltså släpps idag.

Kamp mellan modeller 

Den som endast är ytligt bekant med den svenska kollektivavtalsmodellens grunder kanske tänker att kritiken mot kommissionens förslag till europeiska minimilöner är överdriven. Men den kollektiva självregleringen befinner sig i en existentiell kamp. 

På ena sidan finns en tradition med staten som den primära aktören på arbetsmarknaden. Lagstiftaren i ensam majestät bestämmer över löner, arbetsvillkor och förhållandet mellan arbetsgivare och anställda – ungefär som i Frankrike. Förväntningarna på konstruktiva förslag från fack och arbetsgivare är låga. 

Den andra traditionen, den kollektiva självregleringen, har fack och arbetsgivare som bestämmer löner och villkor på arbetsmarknaden. Det är den svenska – och nordiska – traditionen. Regleringen som sedan slutet på 1800-talet utvecklats är resultatet av konflikter, men också av kompromisser och uppgörelser. 

Svenska modellen har många fördelar  

Systemet med kollektiv självreglering har många fördelar. Löntagare och arbetsgivare får ett avgörande inflytande över de villkor som ska gälla. De som köper och säljer arbete kan kollektivt bestämma priset på arbetet. Bestämmelserna kan således vinna bred legitimitet. Självregleringen kan förändra och balansera lokala maktförhållanden.  

Kollektiv självreglering lägger makten över lönebildningen hos arbetsmarknadens parter centralt och lokalt. Genom kollektivavtalen kan de flesta tvister i arbetslivet lösas utan juridiska processer. Kollektivavtalen möjliggör starka ansvarstagande parter som vårdar sina överenskommelser. Arbetsgivaren kan säkra arbetsfred och stabila förutsättningar för verksamheten. Kollektivavtalsmodellen ger också mer långsiktigt stabila förutsättningar för produktionen än politikens ryckighet.

För lagstiftaren har kollektiv självreglering många fördelar. Regleringen kan anpassas till villkoren i branschen. I Sverige finns drygt 600 riksavtal på arbetsmarknaden. Regleringen kan också anpassas till lokala villkor. En fungerande kollektiv självreglering gör att staten inte behöver utsättas för konflikt och politiseras av problem på arbetsmarknaden. Politiska strejker och parlamentsval om lagstadgade lönenivåer kan undvikas.

Men självregleringen har också svagheter 

En svaghet med den kollektiva självregleringen är att den inte har den statliga regleringens juridiska anspråk på att omfatta alla situationer. Alla arbetstagare har inte anställningsvillkor enligt kollektivavtal. Inte heller är alla arbetsgivare bundna till kollektivavtal. Detta är ett av huvudmotiven bakom kommissionens förslag. 

Visst finns det problem på svensk arbetsmarknad. Men föreställningen om att dessa skulle avhjälpas genom att kollektivavtalsmodellen långsiktigt ersätts med statlig reglering bygger på både oförnuft och okunskap.

I länder med stark självreglering, exempelvis Sverige, arbetar i praktiken nästan alla med löner och villkor som motsvarar kollektivavtalens nivåer. De facto kan täckningsgraden vara densamma som i ett system med allmängiltigförklaring – i Sverige arbetar drygt 90 procent på en arbetsplats med kollektivavtal. Medlingsinstitutet utvecklar resonemangen i en rapport till kommissionen.  

Varje reflekterande lagstiftare borde ha våta drömmar om en självregleringsmodell som den svenska. Tänk att få kunna ägna energi åt problem där lagstiftningen kan göra verklig skillnad. I praktiken medför självregleringssystem i regel ett starkare skydd för arbetstagare. Den når fram där statsregleringen har stora maskor.

Möjligheterna att säkerställa efterlevnaden av reglerna ökar dramatiskt när det finns en facklig organisation på plats.  

Den kollektiva självregleringens svaghet är att den är känslig för politiska ingrepp. Och just nu är angreppen många. Kommissionens direktivförslag är ett av hoten. Det andra utgörs av klåfingriga och ideologiskt drivna nyliberala politiker i Sveriges riksdag – som ännu inte förstått att kollektiv självreglering är den bästa av världar.