Till lo.se Sök Meny
Kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken är fel väg att gå

Kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken är fel väg att gå

Flera organisationer, inklusive LO, har varnat för att privatiseringen av Arbetsförmedlingen kommer att leda till ett olikvärdigt tjänsteutbud över landet. Skälen är uppenbara. I glest befolkade delar av landet är antalet arbetslösa för litet för att det ska vara tillräckligt lönsamt för de privata aktörerna att etablera sig, även kallat ”vita fläckar” (problematiken har beskrivits i tidigare bloggartiklar, till exempel här). I storstadsregionerna väntas istället det motsatta ske – överetablering och en flora av aktörer att välja bland. Med andra ord riskerar reformeringen av Arbetsförmedlingen att leda till att vi får en arbetsmarknadspolitik som skiljer sig beroende på var i landet man bor.

Utredningen om kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken

Förra året vid denna tid beslutade därför regeringen och samarbetspartierna att tillsätta Utredningen om kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken. Utredningen tillsattes för att analysera om och lämna förslag som möjliggör att kommuner, på frivillig basis, agerar leverantörer av arbetsmarknadspolitiska insatser åt Arbetsförmedlingen. Leveransen ska bland annat ske i konkurrens med privata aktörer enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) och lagen om valfrihetssystem (LOV). Politikernas idé är alltså att kommunerna ska fylla ”de vita fläckarna” på kartan. Problemen som privatiseringen orsakar ska lösas genom kommunalisering, för de kommuner som vill.

Utredningen gjorde precis det som regeringen och samarbetspartierna efterfrågade. I somras överlämnades ett slutbetänkande som innehåller flera förslag för att förbättra kommuners möjligheter att medverka som utförare av tjänster åt Arbetsförmedlingen. Det viktigaste förslaget är ökade befogenheter för kommunerna. Utredningen lämnar också en rad förslag för att uppnå så likvärdiga förutsättningar som möjligt mellan kommuner och privata aktörer. Ett av dessa handlar om att kommuner ska ges undantag från kommunallagens självkostnadsprincip och från förbudet mot vinstdrivande näringsverksamhet. I praktiken innebär förslaget ett vinstkrav för de kommunala verksamheterna. Utredningen vill att kommuner ska prissätta sina tjänster med ett vinstpåslag, så att de privata aktörerna inte missgynnas eller konkurreras ut från marknaden.

LOs remissvar

Förra veckan löpte remisstiden ut. Nedan redogörs för några av de viktigaste synpunkter som LO lämnade i sitt remissyttrande (LOs remissyttrande finns att läsa här).

En stor del av LOs yttrande ägnas åt forskningen som finns på området. Det går att sammanfatta forskningslitteraturen i två delar:

1) För det första pekar flera studier på att kommuner har olika förutsättningar, ambitioner och politiska prioriteringar vad gäller arbetsmarknadspolitik. De pekar på att det föreligger en stor spridning mellan kommunerna i de insatser som erbjuds. Alla kommuner erbjuder inte arbetsmarknadsinsatser, men bland de kommuner som gör det finns en betydande spridning med avseende på vilka som anvisar deltagare, målgrupperna för insatserna och hur långa insatserna är. Det visar sig att gränserna mellan olika typer av insatser är oklara. En och samma insats kan innebära olika saker i olika kommuner, vilket försvårar utvärderingar.[1]

Att ersätta statens uppgifter på arbetsmarknadsområdet med ökade befogenheter för kommuner, som utredningen föreslår, kan alltså leda till att stödet till arbetssökande i större utsträckning än i dag varierar beroende på var i landet man bor. Utredningen tillsattes för att lösa likvärdighetsproblemen som uppstår av privatisering, men paradoxalt nog pekar forskningen på att utredningens förslag kan leda till motsatsen –större likvärdighetsproblem.

2) För det andra saknas studier som tyder på att kommunerna skulle vara bättre på att bedriva arbetsmarknadspolitik än staten. Det har inte har varit möjligt att utvärdera den kommunala verksamheten på samma sätt som Arbetsförmedlingens program eftersom det saknas systematisk dokumentation. De utvärderingar som ändå finns antyder att de kommunala arbetsmarknadsinsatserna inte har haft några betydande positiva resultat i form av ökad sysselsättning eller ökade inkomster av insatserna.[2]

Av dessa skäl avstyrker LO idén om att utvidga kommuners befogenheter så att de, på frivillig basis, deltar i Arbetsförmedlingens upphandlingar och valfrihetssystem i konkurrens med andra aktörer. Det är fel väg att gå. För att motverka ett varierat och olikvärdigt tjänsteutbud anser istället LO att Arbetsförmedlingen bör fungera som ”garantileverantör” och bedriva egen verksamhet där det finns ett otillräckligt tillhandahållande av arbetsmarknadspolitiska tjänster. Vi menar att Arbetsförmedlingen har bättre förutsättningar än kommunerna att ge ett kvalificerat och likvärdigt stöd till arbetssökande mot både de lokala och den nationella arbetsmarknaden. Att varje kommun försöker bygga upp sådan kompetens tjänar inget syfte.

Vår bestämda uppfattning är att arbetsmarknadspolitisk verksamhet ska bedrivas för att på bästa möjliga sätt hjälpa arbetssökande till varaktig sysselsättning och egen försörjning, och inte för att öka vare sig kommunernas eller andra aktörers vinster. Med den ordning som utredningen föreslår skulle skattemedel som avsatts för att förbättras arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden kunna gå till annat (vinsten som kommunerna gör skulle kunna användas inom andra delar av kommunal verksamhet), vilket skulle kunna äventyra legitimiteten för arbetsmarknadspolitiken. Därför avstyrker LO även utredningens förslag om att ge kommuner undantag från kommunallagens självkostnadsprincip och från förbudet mot vinstdrivande näringsverksamhet.

Det är dock viktigt att påpeka att LO ser ett stort behov av god samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna, inte minst eftersom många arbetssökande behöver ta del av utbildningar och/eller socialpolitiska insatser som kommunerna erbjuder i kombination med traditionell arbetsmarknadspolitik. Kommunernas ekonomiska situation får inte begränsa denna typ av samverkan. Därför ser LO positivt på utredningens förslag om att tydliggöra att det får ingå ersättning när kommuner anordnar aktiviteter på uppdrag av Arbetsförmedlingen, exempelvis vid överenskommelse mellan Arbetsförmedlingen och en kommun.

Oavsett om det är Arbetsförmedlingen, kommuner eller privata aktörer som utför tjänsterna är det viktigt att verksamheten följs upp och utvärderas. Avslutningsvis ser därför LO positivt på utredningens förslag om att ge en statlig myndighet i uppdrag att följa upp kommuners arbetsmarknadspolitiska verksamhet. Vi menar dock att oberoende uppföljningar behöver göras av reformeringen av Arbetsförmedlingen i stort. Det är viktigt att kunskaper om vad som fungerar mest effektivt, snarare än ideologi, ligger till grund för hur politiken utformas. Politiken behöver ständigt anpassas och justeras i takt med att ny kunskap tas fram.

Tyvärr har en reformering av arbetsmarknadspolitiken inletts trots att det saknas klara vetenskapliga belägg som talar för politiken. Det är särskilt olyckligt att reformeringen fortsätter i forcerad takt trots att vi befinner oss mitt i en pandemi, när Arbetsförmedlingen behöver alla resurser de kan få för att hjälpa tiotusentals nyinskrivna arbetssökande, snarare än att kastas in i en osäker omorganisation som stjäl personella och ekonomiska resurser.

Det är ännu inte försent att ta ett steg tillbaka.

[1] Forslund, A et al (2019), Kommunal arbetsmarknadspolitik. Vad och för vem? Rapport 2019:5, IFAU, Uppsala.

Vikman, U och A Westerberg (2017), Arbetar kommunerna på samma sätt?  Om kommunal variation inom arbetsmarknadspolitiken, Rapport 2017:7, IFAU, Uppsala.

Ulmestig, R (2020), Gränser och variationer – en studie om insatser inom kommunal arbetsmarknadspolitik, Rapport 2020:5, IFAU, Uppsala.

[2] Thorén, K. (2012), Kommunal arbetsmarknadspolitik – en kunskapsöversikt över åtgärder för arbetslösa socialbidragstagare i Rapport från riksdagen 2011/12:RFR15, Arbetsmarknadspolitik i kommunerna, Sveriges Riksdag, Stockholm.


Håller du med om att staten är bättre lämpad än kommuner och privata aktörer att ta hand om arbetsmarknadspolitiken?

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 svar på ”Kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken är fel väg att gå”

  1. Bengt Blomberg skriver:

    Jag tror att är viktig för att i kris är kommunalt och regionalt samarbete med staten fundamentalt och inte minst i arbetslöshet, och i behov av framtida arbete som kan verkställas för framtidens hållbara mål för kommuner stat och näringslivet.

  2. Conny Hansson skriver:

    Ja, staten har kompetensen för det, kommunerna har det inte. Om nu kommunerna börjar tävla om sådan kompetens på en öppen och avreglerad marknad (”vilda västern”) kommer de mindre attraktiva och de fattigare kommunerna dra kortaste strået – vilket medför en ökad ojämlikhet.
    Oh för dessa redan hårt drabbade är det inget annat än ett brant sluttande plan. En dödsspiral.

  3. Östen Andersson skriver:

    Ja staten är bäst att ta hand om arbetsmarknads politiken, ifall den befrias från alla nyliberala regelverk. Insatserna ska göras efter behov, inte i någons vinstsyfte.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.