Idag skriver tidningen Arbetet om att ”Försäkringskassan vill göra det enklare för sjuka att ta ett första steg tillbaka mot arbetslivet”. Därför vill Försäkringskassan se utökade möjligheter att arbetsträna (läs mer här). Detta är bra och ett önskemål som både arbetsgivarorganisationerna och de fackliga centralorganisationerna tidigare lyft fram.
Men detta räcker inte. Fler bitar måste komma på plats för att vi ska få ett fungerande sjukförsäkrings- och rehabiliteringssystem. Inte minst handlar det om att staten måste sätta ett hårdare och tydligare tryck på arbetsgivarna att motverka ohälsa och förebygga att arbetsrelaterad sjukdom uppstår (läs mer i LOs remissyttrande över SOU 2020:24). Tyvärr kan allt för många arbetsgivare idag sitta och invänta att den sjuke passerar någon av de snäva och stelbenta tidsgränser som finns i sjukförsäkringen, för att sedan enkelt sovra bort de anställda som de av olika anledningar anser inte är tillräckligt lämpliga eller produktiva.
Väldigt sällan sätter ansvariga myndigheter (Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket) ett tydligt tryck på arbetsgivaren att medverka till en lösning. I en rad olika rapporter från exempelvis Inspektionen för Socialförsäkringen och (ISF) och analyser i offentliga utredningar har det framgått att Försäkringskassans handläggare ofta gör bedömningar av arbets- och rehabiliteringsförmågan utan att ens utreda möjligheten till arbetsanpassning och alternativa arbeten hos arbetsgivaren.
Det finns alltså en grundläggande obalans i ”rehabiliteringskedjan”, där i princip allt omställnings- och rehabiliteringstryck ensidigt riktas mot den enskilde försäkrade. Idag kan en arbetsgivare allt för lätt strunta i lagens krav om att upprätta en plan för återgången i arbete, utan att drabbas av kännbara sanktioner eller konsekvenser (se IFS-rapporten 2021:3). Så kan vi inte ha det. Ska vi få ett fungerande rehabiliteringssystem måste trycket viktas om så att det i högre utsträckning träffar de aktörer i sjukskrivningsprocessen som faktiskt kan leverera rehabilitering och insatser som underlättar återgången i arbete.
Dessutom är det viktigt att i rehabiliterings- och sjukskrivningsprocessen väga in att vi ska vara ”försäkrade i befintligt skick” (se SOU 209:89, s. 118). Här behövs förändringar i lagstiftningen. Det handlar om att Försäkringskassan måste väga in att individerna har en varierande omställningsförmåga som är beroende av vem man är och var i livet man befinner sig. Detta, som är en av socialförsäkringens grundidéer, har LO och en rad offentliga utredningar genom åren lyft fram. Så här formulerade sig exempelvis sjuk- och arbetsskadekommittén (SOU 1995:49) i mitten av 90-talet: ”Om tillämparen vid sin bedömning nödgas inskränka sig till att bedöma enbart sjukdomens inverkan på arbetsförmågan, utan att rimliga hänsyn även tas till vissa individuella förutsättningar, riskerar betoningen på ´social´ i ordet socialförsäkring att helt försvinna.”
Dagens artikel i Arbetet refererar till en respons som Försäkringskassan gett angående förslagen i Samuel Engbloms utredning (SOU 2021:69). Engblom för fram en rad konkreta förslag som LO välkomnar, såväl när det gäller sjuk- och aktivitetsersättning som rehabiliteringspenning och sjukpenning i förebyggande syfte (läs mer i LOs remissyttrande här!). Men mer krävs. Både lagstiftningens utformning och Försäkringskassans lagtillämpning behöver genomgå en grundlig förändring.
Som LO lyft fram så många gånger tidigare har politikernas styrning av Försäkringskassan lämnat mycket övrigt att önska de senaste decennierna. Befogad kritik kan riktas både mot borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Styrningen har inneburit att de grundläggande systemfelen, som finns inbyggda i lagstiftningen och Alliansregeringens ”rehabiliteringskedja” från 2008, förstärkts (läs mer om detta i denna LO-rapport). Förutsebarheten och rättssäkerheten för den försäkrade har försämrats. Förtroendet för myndigheten har skadats.
Ser vi till det dagsaktuella läget kan vi konstatera att bristerna i sjukförsäkringen tydligt ställts i blixtbelysning under den pågående pandemin. Många av dem som stått i frontlinjen i kampen mot Covid-19 har drabbats. Det är därför absurt att, utifrån gjorda erfarenheter och i nu rådande läge, återinföra karensavdraget. Det borde vara självklart att avskaffa karensavdraget permanent och för alla (läs mer här!).
Visst har det den senaste tiden tagits steg i rätt riktning. Visst föreslås i offentliga utredningar, som idag ligger på regeringens bord, att ytterligare steg ska tas. Men det räcker inte med att enbart smådutta. Rejäla systemförändringar behövs. De insikter som ligger bakom de tillfälliga förstärkningarna i sjukförsäkringen, som gjorts under pandemin, behöver omvandlas till långsiktiga och hållbara förändringar. Kravställandet i ”rehabiliteringskedjan” måste viktas om och de enskilda försäkrade rustas med tydliga rehabiliteringsrättigheter.
Att det finns en bred folklig och välgrundad kritik och oro mot hur sjukförsäkringen fungerar råder det inget tvivel om (läs exempelvis denna analys i Aftonbladet!). Nu måste vi hålla uppe det fackliga trycket i frågan, så att reformprocessen inte stannar av och så att politikerna tar steget från ord till handling och bygger upp ett fungerande rehabiliteringssystem och en trygg och rimlig sjukförsäkring!
Rehabiliteringsystemet måste bli så allmänt att det inte är svårt att komma in i det
Det ska med andra ord inte vara en hemlighet som bara de insatta kan förstå
Det skulle vara i lagen så om inte arbetsgivaren upprätta en plan för åter går till arbetet eller inte gör den möjlig att genomföra för den enskilde skulle det vara en saktionsavgift motsvarade en årslön med sociala avgifter för den sjuke till staten kontrollen skulle utföras av arbetsgivaren efter anmälan av den enskilde . läkare fack anhöriga Försäkringskassan och rutin besök av Arbetsmiljöverket
Jättebra att FK äntligen ser något av det vi tusentals upplever, enligt mig är rehabkedjan mer en pappersprodukt som ser fin ut ekonomiskt och statistiskt. Att arbetsgivare inte gått man ur huse förvånar mig. När differansen är så stor som den är av bedömning arbetsförmåga mellan vård-FK sedan AF och där vård och AF ofta har samma syn på förmågan , leder det ju inte till varken anställning eller ens rättssäkra bedömningar frpn FKs sida.