Reformvinden blåser i rätt riktning – men det räcker inte med att ”smådutta”!

Sedan Ardalan Shekarabi utsågs till socialförsäkringsminister har en rad offentliga utredningar presenterat olika förslag till förändringar av lagstiftningen och regelverken rörande sjukförsäkringen. Såväl utredaren Claes Jansson, Mandus Frykman som Samuel Engblom visar i sina analyser att den rådande lagstiftningen och Försäkringskassans lagtillämpning är så strama att det negativt påverkar rehabiliteringen tillbaka till arbete.

Regeringen har därför i enlighet med ett av förslagen i Claes Janssons utredning (SOU 2020:6) mjukat upp den strama tidsgränsen vid sjukdag 180, så att ”bedömningen av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete efter dag 180 i rehabiliteringskedjan ska skjutas upp, om övervägande skäl  talar för att den försäkrade senast dag 365 kommer att återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som tidigare” (läs mer i regeringens ändringsbudget).  Enligt Terese Östlin, som är nationell samordnare inom sjukförsäkringen på Försäkringskassan, har detta lett till en lägre avslagsandel under 2021 (läs mer här).

Andra förändringar ligger i det så kallade ”röret”. I budgetpropositionen för 2022 föreslår regeringen flera åtgärder för att förstärka sjukförsäkringen som förts fram av olika utredningar. Det handlar bland annat om att taket i sjukpenningen höjs från 8 till 10 prisbasbelopp samt om ökad flexibilitet i sjukförsäkringen vid dag 365. Regeringen vill även se en mer flexibel förläggning av arbetstiden vid deltidssjukskrivning, ökad trygghet för den som kallas in att arbeta vid behov samt en förändrad arbetsförmågeprövning i sjukpenningen vid 62 års ålder. Även arbetsförmågeprövningen i sjukersättningen föreslås, enligt förslag i Samuel Engbloms utredning, mjukas upp för de äldre. En reform som ibland går under benämningen ”trygghetspensionen” (läs mer här).

Förändringarna går i rätt riktning – men mer måste göras

De förändringar av sjukförsäkringens regelverk som genomförts och som är på väg att genomföras går enligt LO huvudsakligen i rätt riktning. Det handlar i stor utsträckning om att väga in de synpunkter och den grundläggande kritik som de tunga remissinstanserna framförde mot ”rehabiliteringskedjan” redan 2008 (läs denna remissammanställning) och att utifrån förslag och analyser från ovan nämnda offentliga utredningar göra kvalifikationsvillkoren i sjukförsäkringen mer verklighetsanknutna, förutsebara och därmed stärka den försäkrades rättssäkerhet och trygghet.

Likväl hade utredarna Claes Jansson och Samuel Engblom att arbeta med allt för snäva utredningsdirektiv, som exempelvis inskränkte deras möjligheter att fullt ut väga in begreppet ”försäkrad i befintligt skick” dvs att Försäkringskassan vid arbetsförmågebedömningen ska väga in ”vem vi är och var i livet vi befinner oss”.  Detta innebar att Jansson och Engblom inte kunde föreslå att de försäkrades individuellt varierande rehabiliterings- och omställningsförmåga – beroende på skillnader i utbildning, bosättningsförhållanden och ålder – ska vägas in när rätten till ersättning från sjukförsäkringen beslutats (läs mer i LOs remissyttrande över SOU 2021:69).

Begränsningarna i direktiven till Janssons och Engbloms utredningar påverkade även deras möjligheter att förorda en realistisk arbetsförmågeprövning mot normalt förekommande och faktiskt existerande arbeten – så som LO, TCO och Saco föreslagit (Se gemensam debattartikel i SvD från juni 2019).  I stället ska Försäkringskassan enligt regeringens proposition pröva den försäkrades arbetsförmåga mot ”förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden”. 

Utredarna Jansson och Engblom tvingades alltså lämna förslag inom ramen för vad LO anser är en allt för långt gången medicinsk renodling av sjukförsäkringen. Mot bakgrund av detta anser LO att även om samtliga av Janssons och Engbloms utredningsförslag genomförs återstår ändå en hel del att göra för att uppnå en verklighetsanknuten arbetsförmågeprövning och en sjukförsäkring som är förutsebar, rättssäker och trygg för de försäkrade. Kravet i LOs valplattform inför valet 2022, om att ta bort ”den orimliga prövningen av sjukas arbetsförmåga mot en låtsasarbetsmarknad”, är därför fortfarande i högsta grad aktuellt och relevant.

Visst är det bra att reformvindarna nu blåser i rätt riktning jämfört med hur det var för något år sedan, då regeringens fokus allt för ensidigt låg på att pressa ner sjukpenningtalet till 9,0 (Läs mer om LOs kritik mot 9,0-målet i denna analys). Samtidigt tas många små reformsteg i olika delar av sjukförsäkringen, vilket ibland kan vara svårt att överblicka och tränga igenom för den som inte är sjukförsäkringsexpert. Detta är i sig ett pedagogiskt problem.

Så blir det när de ansvariga politikerna bestämt sig för att smådutta och ”lappa-och-laga” i stället för att, som LO föreslagit inom aktuella offentliga utredningar och i remissyttranden, göra en mer genomgripande och grundlig systemförändring. Men det något ”röriga läget” i sjukförsäkringsfrågan innebär naturligtvis inte att fackföreningsrörelsen bör trappa ner sitt påverkansarbete. Tvärt om.

Fem punkter för en tryggare och rimligare sjukförsäkring

Är det något de senaste årens sjukförsäkringsdebatt lärt oss så är det att utan en seriös och välgrundad systemkritik från fackligt håll hade vi inte sett de konkreta förstärkningar av försäkringsskyddet som idag trots allt är på gång. Det finns därför all anledning att fortsätta leverera facklig systemkritik och att hålla det fackliga trycket uppe i sjukförsäkringsfrågan.

I en rad olika rapporter, remissyttranden och i det övriga påverkansarbetet har LO de senaste åren drivit fem tydligt formulerade och övergripande krav (se exempelvis denna LO-rapport, s. 11). LOs krav kan kort sammanfattas:

1.) Sjukförsäkringens tidsgränser ska omvandlas till stödjepunkter, där den enskilde rustas med tydliga rehabiliteringsrättigheter. Dagens orimliga prövning mot en låtsasarbetsmarkand måste upphöra. Idag är kravställandet i sjukförsäkringen allt för ensidigt inriktat mot den enskilde försäkrade, som riskerar att ställas utan försörjningsmöjligheter om någon länk i ”rehabiliteringskedjan” brister. Kravställandet i sjukförsäkringen måste viktas om, så att kraven i större utsträckning träffar de aktörer i sjukskrivningsprocessen som kan leverera rehabilitering och underlätta återgången i arbete (läs mer i LOs remissyttrande över SOU 2020:24). Framför allt handlar det om att skärpa kraven på arbetsgivarna när det gäller det förbyggande arbetsmiljöarbetet. En kvalitetssäkrad företagshälsovård som arbetar långsiktigt och förebyggande måste komma på plats hos fler arbetsgivare och på fler arbetsplatser. Omställningskrav måste alltid föregås av omställningsstöd. Men det handlar också om att införa mer kännbara sanktioner för arbetsgivare som exempelvis inte uppfyller lagstiftningens krav om att inom en angiven tidsram upprätta en plan för återgång i arbete.

2.) Karensen i sjukförsäkringen ska avskaffas och sjukpenningen ska vara 80 procent under hela sjukperioden. Av allt att döma kommer vi att få leva med mutationer och tidsbegränsad immunitet rörande Covid-19 för lång tid framåt. Influensaepidemier och andra smittosamma sjukdomar kommer också fortsätta orsaka långvariga sjukdomar och död. Virus och bakterier känner inga landsgränser. I ”globaliseringens tidevarv” sprids smittosamma sjukdomar snabbare än tidigare. Då kan det knappast anses vara modernt och optimalt att ha en inbyggd mekanism i sjukförsäkringen som i sig leder till ökad smittspridning (läs mer här). Att dessutom trappa ner sjukpenningen efter ett års sjukskrivning är varken motiverat eller rationellt när det gäller att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Vad som i stället behövs är utökade, individuellt skräddarsydda och mer träffsäkra rehabiliteringsinsatser.

3.) Målstyrningen av Försäkringskassan ska förändras så att fler garanteras trygghet när de inte kan jobba. Regering begick ett stort misstag när de 2015 skrev in ett siffersatt sjukpenningmål, på 9,0 dagar till år 2020, i Försäkringskassans regleringsbrev. Såväl LO som den granskande myndigheten Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) har konstaterat att Försäkringskassans tolkning av lagstiftningen skärpts efter det. Försäkringskassans stramare tolkning av lagstiftningen har idag rent av blivit något av ett ”självspelande piano”. Myndigheten lägger numera systematiskt sina bedömningar i den stramare delen av det tolkningsutrymme som finns. Detta har fortgått även efter att ”9,0-målet” tagits bort från regleringsbrevet, vilket också är skäl till att förtydliga lagstiftningen så fler som inte kan arbeta på grund av sjukdom får det försäkringsskydd de behöver.

4.) Sjukersättningen ska höjas och kvalifikationskraven för att få sjukersättning bli mer rimliga så att långtidssjuka garanteras ekonomisk trygghet. Rätten till sjukersättning ska förlängas så att alla har möjlighet att skjuta upp uttaget av allmän pension. Det är orimligt att Sverige ska ha vad som tidigare utredningar betecknat som extremt hårda kvalifikationskrav för att beviljas sjukersättning. Ja, rent av vad som sannolikt är OECDs hårdaste regelverk (SOU 2009:89). Att se till så att regelverket i sjuk- och aktivitetsersättningen blir rimligare är ett viktigt framtida reformområde (läs LOs remissyttrande över SOU 2021:69).  LO anser också att vid beslut om rätt till sjukersättning ska Försäkringskassan väga in att vi är ”försäkrade i befintligt skick” och att den som fyllt 60 år ska få sin arbetsförmåga prövad mot sin ordinarie arbetsgivare.

5.) Inkomsttaket i sjukförsäkringen måste höjas så att åtminstone 80 procent av de försäkrade får 80 procent av sin inkomst från sjukförsäkringen när de blir så sjuka att de inte kan arbeta. För att förstärka försäkringsskyddet och öka sjukförsäkringens legitimitet har regeringen höjt inkomsttaket i sjukförsäkringen från 8 till 10 prisbasbelopp från och med den 1 januari 2022. Detta är bra. Det innebär att idag får nästan 80 procent av de försäkrade 80 procent i sjukpenning under det första sjukskrivningsåret. För att nå upp till LO-målet krävs ytterligare en liten höjning av inkomsttaket, åtminstone till strax över 11 prisbasbelopp. Sedan måste såväl inkomsttak som ersättningar kopplas till löneutvecklingen via ett löneindex så att försäkringsskyddet inte urgröps om lönerna ökar snabbare än konsumentpriserna.

Som framgår av ovanstående fem punkter återstår en del att göra innan vi har en sjukförsäkring som ger det försäkringsskydd som landets löntagare förtjänar. Den fackliga kampen för en rimlig och trygg sjukförsäkring går därför vidare!