Till lo.se Sök Meny
En säker och hälsosam arbetsmiljö – en grundläggande rättighet

En säker och hälsosam arbetsmiljö – en grundläggande rättighet

Gör det jobb som vi gör i ILO skillnad? I så fall på vilket sätt? Det är en fråga jag ofta får. Vad betyder egentligen beslutet som fattades på årets arbetskonferens på International Labour Organisation (ILO), om att inkludera en säker och hälsosam arbetsmiljö i de grundläggande rättigheterna, för anställda runtom i världen?

Låt oss börja med att titta på vad som beslutades. Redan 2019, vid ILO’s hundraårs jubileum, bestämdes att man skulle inkludera en säker och hälsosam arbetsmiljö till de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att fyra grundläggande rättigheter nu blir fem. Nu behövde man bara förhandla om vilka konventioner som ska ligga till grund för rättigheterna, dvs bli kärnkonventioner. Här gick åsikterna isär mellan regeringar, arbetsgivare och arbetstagare om vilka konventioner som ska användas, trots att man har ägnat ett antal möten i ILOs styrorgan, Governing Body, till att diskutera frågan.

Så vid förhandlingarna på årets arbetskonferens så ville arbetsgivarsidan ha en konvention, nr 187, medan arbetstagarsidan ville ha två stycken, nr 155 och nr 161.

Kort beskrivet så handlar konvention nr 187 (Promotional Framework for Occupational Safety and Health Convention, 2006) om hur man ska främja en god arbetsmiljö för de anställda, dvs varje medlemsstat ska främja förbättringar inom arbetsmiljö för att förhindra skador eller olyckor på arbetet. Den beskriver hur medlemsstaterna ska ta fram nationella system som hanterar lagstiftning, kollektivavtal eller andra relevanta instrument för att främja arbetsmiljön. Medlemsstaterna ska sprida information om exempelvis prevention och forskning, som kan bidra till utvecklandet av en god arbetsmiljö. Det som denna konvention INTE tar upp är arbetsgivarens ansvar. Det gör dock konvention 155.

Konvention 155 beskriver hur medlemsstaterna ska formulera, implementera och återkommande utvärdera en nationell policy om arbetsmiljö i syfte att förhindra olyckor och skador som kan tänkas uppstå i samband med arbetet. Den nämnda policyn ska ange funktion och ansvar hos myndigheter, arbetsgivare, arbetstagare och andra som har del i arbetsmiljöarbetet utifrån nationella villkor och praxis. Efterlevnad och tillämpning av lagstiftningen ska kontrolleras av ett lämpligt inspektionssystem med tillhörande lämpliga straffavgifter för de som bryter mot lagar och regler. I konvention 155 finns också möjligheten för en arbetstagare att stoppa arbetet om det innebär en omedelbar fara för liv och hälsa. Något som arbetare på Rana Plaza försökte göra i april 2013, men där arbetsgivaren tvingade dem att utföra arbetet, trots de sprickor i väggarna som anställda hade upptäckt. Något som ledde till 1 134 anställdas död den 24 april samma år. Tilläggas kan att arbetsgivaren dessutom låste in arbetstagarna för att tvinga dem att utföra arbetet. Så när byggnaden rasade kunde ingen ta sig ut. Därför är den här klausulen så viktig i konventionen och att just den konventionen blir del av de grundläggande rättigheterna. Klausulen kan innebära skillnaden mellan liv och död, som i exemplet med Rana Plaza.

Dessutom så ägnar konvention 155 hela 6 artiklar (hela konventionen består av 30) till att beskriva arbetsgivarens ansvar. Bland annat så står det beskrivet i artikel 16 att arbetsgivaren ska försäkra, så långt det är möjligt, att arbetsplatsen, maskiner, utrustning och processer som ligger under arbetsgivarens kontroll är säkra och utan risk för hälsan.

Från arbetstagarsidan ville vi även ha med konvention 161. Den reglerar rätten till företagshälsovård. Sverige ratificerade den 1986. Nu ska vi komma ihåg att i världen så har ca 20 % rätt till någon sorts företagshälsovård, medan 80 % arbetar helt utan den möjligheten. Vi behöver inte gå till de minst utvecklade länderna för att förstå problemen med det, utan det räcker att titta på USA, där en vanlig arbetare inte har råd med sjukvård utan att ha dyra, privata försäkringar.

För svensk räkning innebär förändringen av de grundläggande rättigheterna ingen större inverkan, då vi redan 1982 ratificerade konvention 155 och därefter har anpassat vår lagstiftning så att den lever upp till kraven i konventionen. För de medlemsstater där man inte har ratificerat den och därmed inte heller har implementerat kraven i lagstiftningen så innebär det, nu när konventionen blir en grundläggande rättighet, att de måste leva upp till kraven, annars kommer de att riskera att anmälas till ILO för brott mot kärnkonventionerna. Det gäller även om de inte har ratificerat konventionerna, det är det som utgör skillnaden mellan de så kallade vanliga konventionerna och kärnkonventionerna.

Betydelsen för oss? 1977 kom vår arbetslagstiftning. Sedan ser ni vilka år vi har ratificerat konvention 155 och 187. Lägg sedan till att EU-direktivet om arbetsmiljö kom 1989. Vid ratificering av en konvention så ska man utreda om nationell lagstiftning behöver uppdateras för att leva upp till kraven, vilket har gjorts i Sverige.  Vi behöver därmed både leva upp till de krav som ILO’s konventioner och senare EU-direktivet ställer. Så ILO’s konventioner om arbetsmiljö har haft inverkan både på EU-direktiv (som vi måste implementera i nationella lagstiftning direkt) och vår nationella lagstiftning.

Därför är det så viktigt att vi på den fackliga sidan aktivt deltar i förhandlingarna i Geneve varje år.

Full Workers’ Group sammanträder vid Internationella arbetskonferensen i Geneve 2022, med deltagande av avgående Director General Guy Ryder (bild lånad av ILO)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading