Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s organisation för trepartssamarbete i arbetsmarknadsfrågor, där regeringar, arbetstagare och arbetsgivare möts och diskuterar grundläggande rättigheter gällande arbetsvillkor, hur bekämpa fattigdom, främja social rättvisa och fred.
Årets arbetskonferens startade den 5 juni. En splittring var tydlig inom ILO då, utöver den minskande demokratin i världen, nomineringen av Qatar som arbetskonferensens ordförande väckte ont blod hos arbetstagarnas representanter.
Brukligt är att de som sitter vice ordförande ena året, blir nästa års ordförande på konferensen. Regeringarna innehar alltid ordförandeplatsen (en deltagande minister eller delegat) och sedan väljs tre vice- ordföranden, en från regeringarna, en från arbetsgivarsidan och en från arbetstagarsidan. Men att se representanter för ett land väljas till ordförande som, trots löfte om att följa de fundamentala rättigheterna som är grundbulten i ILO, gång på gång bryter mot än de ena överenskommelsen efter den andra, får den fackliga själen att koka av ilska.
Qatar, ett land som har lägst ratificeringsgrad av alla ILO:s konventioner tillåts leda ett sådant viktigt trepartssystem som ILOs anser fackföreningsrörelsen är ett hån mot alla arbetstagare.
De viktigaste av de grundläggande rättigheterna är alltså inte ratificerade av Qatar, dvs rätten att fritt organisera sig och rätten att kollektivt förhandla (konvention nr 87 och 98). Med tanke på de avskyvärda brotten mot migrantarbetare inför fotbolls-VM är valet av årets ordförande en skymf. Kafala-systemet i Qatar skulle avskaffas, det gjordes visserligen på pappret, men i praktiken gäller det fortfarande. Ett migrantscenter skulle inrättas och rätten till att fritt organisera sig och kollektivt förhandla arbetsvillkor skulle vara självklart. Så är inte fallet.
Länderna som bryter mot ILO:s grundvalar är tyvärr många. Det märks tydligt när frågan om Belarus dyker upp, som under ILO:s artikel 33 avkrävs åtgärder för att säkerställa att de följer granskningskommissionens rekommendationer. Artikel 33 innebär att ILO:s styrande organ kan be arbetskonferensen att vidta åtgärder som man anser klokt mot ett land som inte följt granskningskommissionens rekommendationer. Detta har skett i Belarus fall under 20 år.
Tilläggas kan att artikel 33 anses vara en sista utväg att ta till när ett medlemsland vägrar att följa det de åtagit sig att göra genom sitt medlemskap. Det användes för första gången mot Myanmar år 2000. Detta är andra gången instrumentet används i organisationens 104-åriga historia.
När frågan ska avgöra i den kommitté som tar upp s.k. generella frågor så syns det tydligt vilka regeringar som stöttar Belarus. Trots en lång lista på brott mot grundläggande rättigheter, såsom fängslandet av fackliga med anklagelser om att de är kriminella extremister, så uttalar regeringar som ex Ryssland, Zimbabwe, Nicaragua och Kina sitt stöd till den Belarusiska regeringen. Flera av dem är eller har varit anmälda på listan över länder som inte följer grundläggande mänskliga rättigheter. Ett av argumenten de använde är att ILO inte har rätt att lägga sig i ett medlemslands interna affärer. De glömmer helt att de när de söker medlemskap i ILO skriver under på att följa de grundläggande rättigheterna enligt Philadelphiadeklarationen från 1944. Kanske borde de alla läsa vad som står i deklarationen?
Tycker att arbetstagargruppen ställer frågan till ordföranden att ge sin syn på vilka konsekvenser tillämpningen av ILOs grundläggande stadgar skulle få på arbetsmarknadsförhållandena i Qatar, önskade och oönskade. Om den analysen redan är gjord varför har ILOkonferensens ordförande land inte ratificerat 87 och 98? Landet startade en process och måste jobba vidare om man menar allvar och inte bara ville ge sken av att vilja förbättra arbetstagares villkor. Jag har ju mellanlandat och haft tillfälle att prata med dom som jobbar på flygplatsen och t.ex. tar hand om rullstolsbundna. De jobbar, åker till sina förläggningar, lever där, shoppar där, skickar hem pengar, men går inte ut på promenader i stan, eller lever i samhället. Det kan vara riskabelt tänker och säger någon, att gå utanför. De som förestår butiker lever likadant. Det är knappt någon inhemsk medborgare som jobbar där bortsett från polisen och tullen som är inhemsk medborgare. Alla som jobbar och inte är affärsmän är inte medborgare. Så vem ska konventionerna tillämpas på enligt myndigheterna. En försvinnande liten del av anställda är medborgare, ens araber. Ta ett snack med de som företräder Qatar även arbetsgivarsidan. Den invändning dom har att ILO inte ska lägga sig i interna angelägenheter är ju löjlig. Avsikten med ILO är just att lägga sig i hur relationerna på arbetsmarknaden hanteras för att säkerställa mänskliga rättigheter t.ex. att organisera sig och avtalsförhandla som en grupp anställda i en industri eller ett företag. Det är ju ILOs uppdrag att upprätta tre och tvåparts lösningar på problem på arbetsmarknaden och ILO måste ju lägga sig för att kolla hur de tillämpas.
Vad kan man säga och göra.
Följ alla lagar,etablera regler för hur brottet skall bestraffas