Snart kan vem som helst vara föräldraledig! Har vi tänkt på konsekvenserna?

I juni lämnade regeringen över en remiss med titeln En möjlighet att överlåta föräldrapenning till Lagrådet. Det är snabba bud. Förslagen ska enligt remissen med i budgetpropositionen redan i höst och tanken är att lagändringarna ska gälla från 1 juli 2024. Om förslagen blir verklighet innebär de ett definitivt slut för strävandet efter en jämställd föräldraförsäkring. Dessutom riskerar de att medföra en rad konsekvenser för både arbetsmarknaden och synen på föräldraledighet som inte diskuterats nästan alls. Det är nog dags att stanna upp lite här.

Bakgrunden är diskussionen om det som kallas för tredelad föräldraförsäkring. I princip är tanken att föräldraledigheten delas in i tre delar: vårdnadshavarna får en del var och en tredje del ska de sedan själva kunna dela på eller överlåta till någon annan närstående. Frågan utreddes 2017 och sedan sommaren 2019 finns möjlighet att överlåta föräldraledighet till en sambo oavsett om denne är förälder eller ej. Nu vill regeringen gå längre och ge möjlighet att överlåta föräldraledighet till annan närstående.

Den närstående som föräldraledigheten ska kunna överlåtas till har i den politiska argumentationen förutsatts vara någon nära barnet, eller som det ibland uttryckts, ”någon annan vuxen som står barnet nära”. Hur gör man då för att i lagtext definiera ”närstående” eller till och med ”någon som står barnet nära”? Svaret är såklart att det inte går. Det finns inga juridiska termer som passar.

I den lagtext som regeringen nu skickat till lagrådet står därför att man ska få överlåta föräldraledighet till ”någon annan som är försäkrad”. Det betyder i praktiken att det blir fritt fram att överlåta föräldraledighet till vem som helst som har en sjukpenninggrundande inkomst.

Å ena sidan löser detta förslag problem som flera partier har önskat lösa. Vilka problem varierar lite, men det handlar både om moderna familjekonstellationer med så kallade stjärnfamiljer, och om företagare som ska kunna utnyttja mer flexibilitet för att inte störas i sitt företagande. Förslaget hjälper båda grupperna.

Å andra sidan innebär förslaget långtgående förändringar i ett väl etablerat försäkringssystem, och jag är rädd att vi kommer att se flera mer eller mindre oförutsedda effekter, några av dem kanske inte alls önskade. Jag är tveksam till om vi som samhälle verkligen har förstått konsekvenserna av vad det kan komma att innebära när vem som helst kan vara föräldraledig.

En viktig fråga är förstås hur förändringen kommer att påverka arbetslivet. På alla arbetsplatser finns idag en dynamik där både arbetsgivare och kollegor vet vilka i personalstyrkan som emellanåt kan vara föräldralediga. Med regeringens förslag ändras detta förhållande och nu kan vem som helst i personalstyrkan ansöka om – och beviljas – föräldraledighet. Detta förutsätter att en medarbetare fått föräldraledighet överlåten till sig från någon som har barn, samt att ansökan till arbetsgivaren sker med två månaders varsel. Det går inte att i förhand säga om detta kommer att leda till problem och konflikter, eller om förändringen kommer att bli marginell, men frågan är förvånansvärt osynlig i regeringens remiss.

En annan fråga som mer konkret berör arbetsmarknadens parter är frågan om avtalade tillägg till föräldrapenningen. I LO-yrken kallas det för föräldrapenningtillägg (FPT) och i tjänstemannayrken kallas det ofta föräldralön. När dessa tillägg förhandlades fram för tiotalet år sedan var syfte förstås att förbättra villkoren för medlemmarna, men det fanns också en jämställdhetsaspekt. Syfte var helt enkelt att få pappor att ta större ansvar. Kommer arbetsgivare att vara lika pigga på att betala föräldralön till barnens farmor som de varit när det handlat om barnens pappa? Vilka förändringar i dessa system kommer att bli följden?

En tredje fråga är hur förändringen kommer att påverka arbetstagares position på en arbetsplats där arbetsgivaren är negativt inställd till föräldraledighet. Kommer föräldrar att pressas till kortare föräldraledighet med argument på formen ”har du inte någon släkting du kan överlåta föräldraledigheten till?”.

Någon egentlig analys av vilka marknadskrafter som sätts i rörelse har inte heller gjorts. Om vi jämför två personer som båda saknar avtalade tillägg i form av föräldralön så ser vi ganska enkelt vad som skulle kunna hända. En förälder med hög inkomst, låt oss säga precis över brytpunkten för statlig skatt, eller ca 51000 kronor i månaden får drygt 33000 i föräldrapenning. Hen ”förlorar” således ca 18000 kronor före skatt. Den som tjänar ungefär hälften så mycket, alltså 26000 kronor (nära genomsnittslön för undersköterskor och barnskötare i många kommuner), får knappt 20000 kronor i föräldrapenning. Hen förlorar således ungefär 6000 kronor. Om höginkomsttagaren överlåter en del av sin föräldraledighet till en person med låg inkomst har hen alltså goda möjligheter att kompensera den som tar hand om barnen ekonomiskt och fortfarande själv ha en högre ekonomisk standard än om hen själv skulle vara hemma med sina barn. Lita på att vi snabbt kommer se företag som förmedlar denna typ av tjänster, med mer eller mindre kreativa upplägg för hur transaktionerna ska genomföras.

Denna sorts farhågor avfärdar regeringen med att skriva att ”Det får anses som självklart att vårdnadshavaren kommer att välja en person som i någon mening är närstående, dvs. en person som barnet och föräldern har förtroende för och som är lämpad för uppgiften”. I de flesta fall kommer det såklart att bli så, men formuleringen avslöjar en oförmåga att se risker med förslaget. Tankarna går lätt till friskolesystemet där oseriösa aktörer snabbt skulle försvinna eftersom föräldrarna inte skulle välja dem. Så har det bevisligen inte blivit. (Att uttala sig om små barns förtroende för enskilda vuxna i så här svepande termer är förstås också uppseendeväckande i sig.)

Regeringen skriver också att det skulle kunna underlätta vardagen för många barnfamiljer om till exempel en far- eller morförälder ges möjlighet att vårda barnet i förälderns ställe. De skojar förstås. Farmor eller mormor kommer det ju att bli. Det står också lite längre fram i remissen att det inte kan uteslutas att en del av de dagar som blir möjliga att överlåta kommer att tas ut av en annan kvinna, t.ex. en mormor, syster eller farmor snarare än en morfar, bror eller farfar. Regeringen låter sig inte nedslås av detta, trots att ett uttalat syfte med föräldraförsäkringen länge varit att både män och kvinnor ska ta ansvar för barns uppväxt.

Risken med regeringens förslag är alltså att det sätter punkt för ett mångårigt arbete för att få män och kvinnor att vara föräldralediga lika mycket. Vill vi det? Skulle det finnas något annat sätt att underlätta för till exempel stjärnfamiljer?

Och är det en önskvärd utveckling att den omsorg vi ville att föräldrarna ska ge sina små barn överlåts till en äldre generation far- och morföräldrar? Att det verkligen är meningen att det ska bli så är tydligt uttryck i färska motioner från både KD och SD.

Vad blir konsekvenserna för föräldraförsäkringen på längre sikt? Syftet med lagen är att ge möjlighet för föräldrar att vara hemma med sina barn. Kommer regeringens förslag att ändra hur syftet med föräldraförsäkringen uppfattas? Kommer föräldraförsäkringen i praktiken bli en barnomsorgsförsäkring, en försäkring för att ett barn ska kunna vara hemma med någon vuxen? Jämför med vad som stod i en statlig utredning från 2005, då med hänvisning till barnkonventionen:

”Barn har rätt till båda sina föräldrar. Denna rättighet bör i hög grad prägla hur samhället väljer att organisera och stimulera föräldrarna att i början av barnets liv, och på heltid, ta hand om barnet.”

Alldeles oavsett de behov som tillkommit av nya familjekonstellationer är vi nu ganska långt ifrån den målsättningen. Regeringen vill stimulera att någon tar hand om barnet på heltid. Barnperspektivet lyser helt med sin frånvaro.

Kunde det funnits andra lösningar på problemen för de familjekonstellationer som inte passar in i den traditionella normen? Och behövs det ytterligare förändringar just nu? Det har bara gått fyra år sedan lagen ändrades för att utvidga den krets som likställs med förälder, vilket innebar att fler familjekonstellationer inkluderades i möjligheterna att vårda ett barn med föräldrapenning. Borde inte den reformen utvärderas först, innan en så genomgripande förändring som denna blir lag?

När dessa frågor utreddes 2017 var LO positiva till att lösa problemen, men ansåg att en annan lösning skulle varit en modell där fler än två personer kan registreras som vårdnadshavare till ett barn. En sådan modell skulle fortsatt göra det möjligt att individualisera försäkringen genom att dela dagarna lika mellan två, tre eller fyra vårdnadshavare. En sådan modell skulle också minska riskerna som finns i regeringens förslag och som LO påtalade redan i remissyttrandet 2018.

Regeringen utvidgar istället personkretsen som kan vara föräldralediga till alla försäkrade och utökar utredningens förslag om att hur många dagar som ska få överlåtas från 60 till 90. Dessutom vill regeringen att ändringarna ska gälla omedelbart för alla barn. Tidigare ändringar av föräldraförsäkringen har gällt barn som föds efter att lagen börjar gälla, men så blir det alltså inte denna gång. Den som idag har föräldraledighet kvar att ta ut kan spara den till nästa sommar och då överlåta den till någon annan. Här återstår det dock att se vad lagrådet säger. Ja, och hur mycket regering och riksdag bryr sig om det.

Regeringen tycks i alla fall inte se några risker med förslaget. Det borde vi nog göra.