Vad är regeringens plan för välfärden?

De senaste veckorna har jag och mina kollegor Johan Enfeldt och Peter Gerlach talat om rapporten Välfärdsgapet i olika sammanhang. Samtidigt har debatten om en nationell vårdkris växt. En enkät i tidningen Vårdfokus till alla regioner visar att 19 av 21 regioner kommer göra besparingar inom vården under 2024 och trots det beräknar SKR att regionerna kommer gå med underskott med 24 miljarder kronor. Socialdemokraterna ställde en interpellation till finansminister Elisabeth Svantesson (M) om sjukvårdens finansiering. Finansministern kom inte utan skickade fram sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) som fick förklara regeringens politik i en rekordlång interpellationsdebatt där riksdagsledamöter från samtliga 21 regioner berättade om läget runt om i landet. På en presskonferens i går krävde Socialdemokraterna att regeringen redogör för hur de möter vårdkrisen och ger besked om extra statsbidrag.

Hur har det blivit så här? I Välfärdsgapet visar vi att den akuta finansieringskrisen just i år beror på inflation och ökade pensionsavsättningar. Alltså varken på åldrande befolkning eller ineffektiva och slösaktiga kommuner och regioner. Det är en tillfällig kostnadssmäll, främst under 2023 och 2024, som är skälet till att många kommuner och regioner varslar om uppsägning, inför anställningsstopp eller höjer skatten. Vår slutsats är att staten bör hantera den här kostnadssmällen med tillfälliga statsbidrag och ändrade regler kring det kommunala balanskravet.

När vi har berättat om detta har vi fått frågor: Varför gör regeringen så här? Vad är regeringens plan för välfärden? Det kan man verkligen undra. Några tror att regeringen sparar nu för att kunna vara alla goda gåvors givare närmare valet. Det är både cyniskt och en dålig strategi eftersom de som avskedas i år förmodligen går vidare till andra jobb och välfärdens svårigheter att rekrytera personal kommer bli ännu större. Andra menar att högern fortsätter ett systemskifte bort från offentligt finansierad välfärd som fördelas efter behov. Som jag har bloggat om tidigare har högerdebattörer länge drivit på för en bantad offentligt finansierad basvälfärd och ökad privat finansiering, “ett solidariskt grundskydd och tilläggsfinansiering“.

Ett tecken på systemskifte är den framhastade förändringen av kommunallagen, som Johan Enfeldt har skrivit om och LO kritiserat i remissyttrande. I Socialdemokraternas följdmotion till proposition 2023/24:52 Likvärdiga krav på mål och riktlinjer för utförare av kommunal verksamhet konstateras:

“Regeringen vill att det i så hög utsträckning som möjligt ska råda likvärdiga villkor mellan kommuner och privata utförare. Det kan vid en första anblick te sig rimligt, men då måste man bortse från att deras uppdrag är helt väsensskilda. Medan företag i huvud­sak finns till för att generera vinst till ägare har kommuner ett bredare ansvar för att tillhandahålla välfärd till kommunens invånare. Att ha samma mål och riktlinjer för de olika utförarna är inte ändamålsenligt.”

Slutsatsen i följdmotionen är att det inte går att se något annat motiv till propositionen än “en allmän privatiseringsvurm som kännetecknar varje högerregering”. S-riksdagsledamoten Ida Karkianen sa på en presskonferens att lagförslaget inte löser några problem men skapar nya, som ökad administration och mer vinstjakt. Hon menade att regeringen istället borde se över om det verkligen är ekonomiskt effektivt, eller säkert, att bedriva välfärd i privat regi. Givet det säkerhetspolitiska läget.

Ett annat tecken på systemskifte är när den moderate riksdagsledamoten Oliver Rosengren, på ett seminarium om äldreomsorg anordnat av Leif Östlings Kommissionen för skattenytta, nöjt berättar om hur han “effektiviserade” äldreomsorgen som kommunpolitiker i Växjö. En åtgärd var att äldre med bra pension som kontaktar kommunen för att de behöver hjälp i sin vardag blir hänvisade till att köpa ruttjänster i stället för att ansöka om hemtjänst. Det blir billigare för den äldre eftersom hemtjänsttaxan i Växjö är hög och det blir billigare för kommunen som inte behöver tillhandahålla hemtjänst. Han glömde bort att säga att det blir dyrare för skattebetalarna då halva kostnaden betalas av staten. En annan åtgärd som Växjö genomfört är att dela upp hemtjänsten i två olika valfrihetssystem, ett för omsorg och ett för service. Kompetenskraven på företagen som ska leverera service, som att städa, tvätta och handla mat, kan sättas lägre och därmed även priset. Oliver Rosengren anser att detta är så smart att om inte alla kommuner inför det frivilligt bör regeringen göra det obligatoriskt. Att det innebär ännu en utförare i den äldres hem, i en redan uppsplittrad vård och omsorg, verkade inte bekomma honom. Risken är överhängande, eller kanske för hans del förhoppningen, att det kommer fungera så dåligt att äldre väljer bort servicetjänster för att köpa ruttjänster om de har råd eller förlita sig på anhöriga.

Ett tredje tecken på att regeringen står för en privatiseringsvurm och fortsatta steg bort från demokratisk kontroll av välfärden är departementsskrivelse Ds 2023:23 Uppdrag att möjliggöra bättre tillgång till hälso- och sjukvård i hela landet genom främjande av etablering i glesbygd. Utredaren tolkar sitt uppdrag att lämna förslag för att främja etablering av hälso- och sjukvård i glesbygd som att det endast handlar om etablering av privata vårdgivare. Ett av utredningens förslag är ett statsbidrag som en privat vårdgivare som är belägen mer än 20 kilometer från en annan vårdmottagning ska kunna ansöka om. Regionen, som ansvarar för att vård efter behov i hela regionen, ska inte tillfrågas. Tvärtom anser utredaren att regionens möjlighet att planera och styra vården ska minska, bland annat med hänvisning till att regioner kan ha skiftande politiska majoriteter. Som LO konstaterar i remissyttrandet om skrivelsen, riskerar förslaget att leda till en vård uppsplittrad på ännu fler aktörer och som är ännu svårare och dyrare att följa upp. Dessutom kan förslaget öppna upp nya möjligheter för kriminella aktörer att mjölka välfärden på resurser.

Det är svårt att förstå vad regeringens plan för välfärden är. Under de här veckorna då finansieringskrisen i vården blivit allt mer uppenbar har utspelen från ministrarna främst handlat om att stävja välfärdsbrottslighet med ökade kontroller. I januari i år fick både Inspektionen för vård och omsorg, IVO och tre skolmyndigheter sådana uppdrag. Digitalisering är också prioriterat. Att ifrågasätta den marknadisering som öppnat offentligt finansierad välfärd som en inkomstkälla för kriminella är det inte tal om. Och när det gäller finansieringen är regeringens svar att de “följer utvecklingen noga”.

Det är viktigt att vi är många som ligger på och påminner om är läget är akut och regeringen behöver agera nu. Kontakta din lokala politiker, skicka dem Välfärdsgapet och gärna även facken i välfärdens debattartikel om att välfärdens kris är en beredskapskris. Alldeles oavsett om regeringen bara är cyniskt valtaktiska eller om de vill genomföra ett systemskifte riskerar deras ovilja att ge besked om resurser att skada välfärden på både kort och lång sikt.