Orange Day – Kampen för kvinnors självständighet i en tid av ökande motstånd

En ny generation av unga män i Europa upplever jämställdhetsarbetet som ett hot. En studie från Göteborgs universitet (2022) visar att unga män mellan 18 och 29 i EU i högre grad än äldre män anser att arbetet för kvinnors och flickors rättigheter ”går för långt”. Spanien illustrerar detta fenomen tydligt: där uttrycker vissa unga män en längtan tillbaka till auktoritära ledare — där Franco ofta nämns — och en tid där könsroller var hårt reglerade. Det är anmärkningsvärt, för de här unga männen har aldrig levt under Franco-regimen. De har aldrig upplevt en tid då kvinnor inte kunde öppna bankkonto, ta anställning eller fatta beslut om sin egen ekonomi utan en manlig förmyndares godkännande. Deras romantiserade bild av en tid då traditionella könsroller var tydligt definierade och där kvinnors plats i samhället var mer begränsad fallerar då de inte tänker på att även mäns frihet var begränsad utifrån avsaknad av demokrati.  

Ett exempel vad Franco-regimen ledde till visades häromdagen på SVT Nyheter då man besökt två av kyrkogårdarna i staden Córdoba där massgravar med uppskattningsvis 4 000 personer som föll offer för Francos repression finns. Ca 30 000 lik har hittats i omärkta gravar från Franco-regimen.  Fakta som dessa unga män helt verkat ha missat. När Franco föll och demokratin återupprättades 1975 genomförde Spanien snabbt reformer som stärkte kvinnors rättigheter, även om man låg långt efter andra västeuropeiska länder.

Inför Internationella kvinnodagen i år varnade FN:s generalsekreterare António Guterres för att kvinnors mänskliga rättigheter återigen är under attack. ”Istället för att stärka mänskliga rättigheter ser vi ökande misogyni. Tillsammans måste vi stå starka i vår tro på mänskliga rättigheter, jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt.” Nio månader senare, på Orange Day, kan vi konstatera att den här deflationen av kvinnors rättigheter inte bara har fortsatt — den har accelererat. UN Women rapporterar dessutom att var 10 minut dödas en kvinna i världen av någon hon har en relation till.

Runtom i världen ser vi hur ett starkt och organiserat motstånd växer mot kvinnors och flickors rättigheter: 

Polen: Abort i princip förbjuden sedan 2020, vilket tvingar kvinnor till osäkra, illegala alternativ eller dyra resor utomlands. 

Ungern: Restriktioner på könsidentitet, inskränkningar i information om HBTQ+-frågor och försvårad tillgång till abort. 

Afghanistan: Kvinnor och flickor har efter talibanernas återkomst nästan helt utestängts från utbildning, arbete och det offentliga livet. 

Iran: Hårda straff och repression mot kvinnor som protesterar mot klädkoder och bristande jämställdhet. 

Ryssland: 2017 avkriminaliserades vissa former av våld i hemmet, vilket kraftigt försämrade kvinnors skydd. 

USA: kraftigt inskränkt aborträtt genom bl. a. väl valda tillsättningar av domare i Högsta domstolen, nedmontering av finansiering till organisationer som ger information om preventivmedel, och en retorik som minskat det demokratiska utrymmet för kvinnoröster – åtgärder som inte bara påverkar lagstiftning utan också arbetsplatser, vårdstrukturer och möjligheten för kvinnor att forma sina egna liv.

Latinamerika: I länder som Mexiko, Honduras och El Salvador är förekomsten av könsbaserat våld mycket hög, och kvinnor som söker hjälp hos myndigheter möts ofta av likgiltighet eller otillräckligt skydd.  

Även i Sverige försämras kvinnors rättigheter: 

• Skärpta krav för permanent uppehållstillstånd gör det svårare för kvinnor att lämna destruktiva förhållanden när deras uppehållstillstånd är kopplat till mannen.  
• Flera kvinnojourer har larmat om hur minskade resurser påverkar möjligheten för utsatta kvinnor att få skydd och stöd. 
• Ratificering av ILO:s konvention 190, som syftar till att eliminera våld och trakasserier i arbetslivet dröjer, trots rättsligt klartecken redan 2021.  

Konsekvenserna av nedmonteringen av kvinnors rättigheter är många och en del består i att kvinnor begränsas i sin ekonomiska självständighet — och därmed möjligheten att leva ett fritt liv. Fackföreningsrörelsen har alltid drivit frågan om att ekonomisk trygghet är en grundbult i allt annat; utan egen inkomst, utan trygga arbetsvillkor och utan tillgång till samhällsstöd är det näst intill omöjligt att ta sig ur utsatthet. Därför är det så viktigt att fackföreningsrörelsen motarbetar en könssegregerad arbetsmarknad, där kvinnor ofta har sämre arbetsvillkor än män. Inom många kvinnodominerade sektorer inte erbjuds heltidstjänster, vilket leder till lägre inkomster och därmed mindre möjlighet till ekonomisk självständighet.

Därför är fackliga perspektiv avgörande. Genom att organisera oss tillsammans och skaffa oss kunskap om hur vi bäst stöttar kvinnor som utsätts för fysiskt eller psykiskt våld i hemmet eller på arbetsplatsen, kan vi förändra framtiden.

Arbetslivet är en av de få arenor där kvinnor — även under patriarkala system — kunnat bygga ekonomisk autonomi och där goda arbetsvillkor råder kan arbetsplatsen även vara den enda trygga platser för utsatta kvinnor. All forskning visar samma sak: kvinnor som har egen inkomst, trygg anställning och fackligt stöd har en betydligt större möjlighet att lämna våldsamma relationer. Men när lönegapet ökar, när arbetsvillkor försämras och när rättigheter rullas tillbaka, riskerar kvinnor att hamna i ekonomiskt beroende på nytt.

Arbetsgivare har ett stort ansvar. Det handlar inte bara om arbetsmiljö och diskriminering. Det handlar om möjligheten att aktivt bidra till skyddsnät: samarbete med kvinnojourer, tillgång till psykologstöd, flexibla lösningar för den som lever under hot och tydliga rutiner för att upptäcka och hantera våld i hemmet. Ett gott exempel är SKR som arbetat fram ett samtalsstöd som en del i det löpande arbetsmiljöarbetet. Det här är fackliga frågor — därför att de direkt påverkar kvinnors möjlighet att överleva, arbeta och leva självständigt.

Vi befinner oss i en global backlash. Men vi har också de redskap som krävs för att möta den: organisering, solidaritet och en oförhandlingsbar tro på att jämställdhet inte är ett hot, utan en förutsättning för demokrati, välfärd och ett fritt arbetsliv. Tillsammans kan vi förändra framtiden till det bättre!