2026 är här med dunder och brak, tyvärr inte med en positiv start på året.
Vi lever i en tid där antalet väpnade konflikter är högre än på över 70 år, enligt internationella konfliktdata (bl a UCDP – Uppsala Conflict Data Program). Konfliktnivåerna är i dag de högsta sedan efterkrigstiden, och flera av de pågående krigen är de mest våldsamma på decennier.
Jag fastnar vid ett citat från Niels Melzer, tidigare FN-specialrapportör om tortyr och professor i internationell rätt: ”Den som sover i en demokrati kommer att vakna upp i en diktatur.” Citatet ger mig rysningar, det är en otroligt obekväm tanke, men tydlig fingervisning om vad som sker i vår omvärld och en tanke som därför är svår att avfärda.
Demokratier raseras sällan i ett slag. Det sker gradvis, genom till synes små förskjutningar: ett regelbrott här, en rättighet som naggas i kanten där. När vi väl inser konsekvenserna har det som skulle skydda oss – rättsstat, folkrätt, demokratiska institutioner – redan försvagats.
Det som sker i exempelvis Argentina, Venezuela, Grönland, USA, Iran och på flera andra håll är inte isolerade företeelser. Tillsammans bildar de en kedja av händelser där makt allt oftare tillåts gå före rätt. Mönstret känns igen och vi vet av erfarenhet att när folkrätten och demokratin undermineras är det arbetstagare och fackligt aktiva som drabbas först.
För den som arbetar märks förändringen ofta långt innan den fångas upp i statistik eller politiska analyser. När rättsstatens principer pressas tillbaka hårdnar arbetslivet. Rätten att organisera sig ifrågasätts, strejker begränsas eller kriminaliseras och protester stämplas som hot mot ordningen. Det som sker i Caracas och Buenos Aires är tidiga varningssignaler om en värld där regler inte längre skyddar – utan kringgås.
I Argentina har utvecklingen blivit särskilt tydlig. President Javier Mileis regering har på kort tid lagt fram omfattande reformer som kraftigt försvagar arbetstagares ställning. Förslagen innebär bland annat längre arbetsdagar utan övertidsersättning, sänkt ersättning vid uppsägning, löner som kan betalas i kuponger samt långtgående begränsningar av strejk- och demonstrationsrätten genom det så kallade protocolo antipiquete.
Reformerna slår direkt mot kollektivavtalssystemet genom att flytta makt från nationella och sektoriella avtal till företagsvisa uppgörelser. Det försvagar fackens möjligheter att försvara arbetstagarnas intressen och lämnar individer betydligt mer oskyddade. Avskaffandet av det obligatoriska avgångsvederlaget – en central del av Argentinas anställningsskydd – är ett tydligt exempel. Motståndet har varit omfattande och kulminerade i massdemonstrationer på Plaza de Mayo i december 2025.
Bild lånad från CTA, Argentina
Många av reformerna strider mot internationellt erkända arbetsnormer och ratificerade ILO-konventioner. Det illustrerar hur snabbt angrepp på folkrätten kan omsättas i försämringar av arbetsmarknadens villkor. De svåra ekonomiska förutsättningarna för arbetstagare slår också mot marknaden. Två sådana exempel är en sjunkande detaljhandel (5,2 % i december) med en ökad otrygghet bland de anställda som följd och uteblivna löneökningar inom metallindustrin, trots överenskommelser i kollektivavtalsförhandlingar, på grund av att arbetsmarknadsdepartementet dröjer med godkännandet.
Även i USA syns tydligt konsekvenserna av en försvagad rättsstat. En rad av försämringar har införts som bl. a. kringskär människors rätt till vård, underminerar jämställdhetsarbetet, fråntar krigsskadade rätten till ersättning, mm. Utträdet ur 66 internationella organisationer, däribland 31 FN-organ (exempelvis UN Women) talar ett tydligt språk. Införandet av migrationsmyndigheten ICE har kritiserats hårt, särskilt efter fall där civila, inklusive amerikanska medborgare och ursprungsbefolkning, felaktigt frihetsberövats och under januari 2026 mist livet till följd av ICE:s agerande. När rättssäkerheten sviktar blir utsatta grupper i samhället såsom migrantarbetare och papperslösa än mer sårbara – och deras möjligheter att organisera sig minskar.
Samma mönster återkommer i stormaktspolitiken där Trumps agerande för tanken till Molières Argan i ”Den inbillade sjuke”, vars egoistiska och självcentrerade handlingar leds av behovet att ständigt stå i centrum. Överdriver Trump sina handlingar för att få sin vilja igenom, exempelvis komma åt naturtillgångar som både ger personliga och politiska fördelar? USA:s agerande gentemot Venezuela och den återkommande retoriken om Grönland som ett strategiskt objekt som kan ”tas över” underminerar helt klart grundläggande folkrättsliga principer. Självbestämmanderätten är inte symbolisk – den är en förutsättning för demokrati, hållbar utveckling och rättvisa arbetsvillkor. När territorier behandlas som geopolitiskt byte hotas både ursprungsbefolkningars rättigheter och arbetsmarknadens demokratiska strukturer. I detta ljus framstår Trumps agerande gentemot Venezuela som särskilt talande. Oavsett vad man anser om Nicolás Maduro kan folkrätten inte vara villkorad av politisk sympati. Samtidigt som Maduro pekas ut som legitim måltavla för sanktioner, hot och ingripanden, har Trump utan betänkligheter tagit emot ledare som Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu – båda efterlysta av Internationella brottmålsdomstolen för brott mot folkrätten. Budskapet är tydligt: rättsordningen gäller inte lika för alla, utan böjs efter geopolitisk nytta eller personliga fördelar.
Det selektiva förhållningssättet till internationell rätt är kärnan i den globala förskjutning vi nu bevittnar. När stormakter behandlar folkrätten som ett verktyg snarare än en bindande norm urholkas dess legitimitet för alla. När principen om likhet inför lagen överges på den internationella arenan får det oundvikligen konsekvenser längre ned i kedjan – för demokratin, för civilsamhället och för arbetstagare vars rättigheter plötsligt framstår som förhandlingsbara. Det är så en regelbaserad ordning ersätts av maktpolitik. Slutligen är det alltid de med minst makt som betalar priset först.
Sammantaget framträder ett tydligt globalt mönster:
- folkrätten utmanas
- demokratiska institutioner pressas tillbaka
- arbetstagares inflytande minskar
- facklig organisering försvåras eller kriminaliseras
Detta är inte tillfälligheter, utan en utveckling där regelbaserad ordning ersätts av maktpolitik. När demokratin urholkas – genom krig, ekonomiska chockreformer eller rättsstatliga övertramp – är det arbetare, fackligt aktiva och civilsamhället som tystas först.
I en sådan tid har den fackliga rörelsen ett särskilt ansvar. Att försvara internationell solidaritet, att stå upp för folkrätten och att samarbeta över gränser är inte idealism – det är en nödvändighet. Solidaritet känner inga nationsgränser. Det får inte heller vårt försvar av demokrati och rättigheter göra. Nu mer än någonsin är Joe Hills berömda citat aktuellt: Sörj inte, utan organisera er!
