Nästa steg i kampen mot barnarbete – en global facklig seger i Marrakech

Bland de mörka molnen på den globala himlen lyckas en solstråle bryta igenom, som ett hopp mitt i allt elände. En överenskommelse som bygger på förra globala konferensen mot barnarbete som hölls i Durban 2022. Överenskommelsen innebär ett tydligt steg mot eliminering av barnarbete, något som egentligen (enligt det globala målet 8.7) skulle ha varit uppfyllt 2025. Det är inte bara ännu en överenskommelse i raden, utan något som faktiskt flyttar positionerna – politiskt, rättsligt och mänskligt. Den känslan infinner sig efter Tripartite Drafting Committee‑förhandlingarna vid den sjätte globala konferensen om avskaffandet av barnarbete i Marrakesh.

Det är ett dokument som både stärker det vi redan kämpat för och pekar ut nya, viktiga vägar framåt. Bakom varje punkt, varje förstärkning och varje ny skrivning finns barn, familjer och arbetare vars liv påverkas av internationella beslut som ofta tas långt bort från deras egen vardag.

En tydligare rättighetsbas – och äntligen fokus på de yngsta barnen

Det mest betydelsefulla är hur dokumentet stärker det rättighetsbaserade perspektivet. Arbetet mot barnarbete knyts nu närmare både mänskliga rättigheter och ett överlevnadsperspektiv: inget barn ska tvingas arbeta för att familjen inte har råd, för att de saknar papper, eller för att samhället inte klarar att skydda dem. Universell födelseregistrering lyfts fram som en grundläggande skyddsåtgärd – utan identitet blir barn osynliga – och osynliga barn kan exploateras i det tysta.

Likaså är det avgörande att dokumentet för första gången erkänner behovet av psykosocialt stöd och mental hälsa i rehabiliteringen av barn som utsatts för de värsta formerna av barnarbete. Det är ett mänskligt erkännande, ett som ser barn som mer än statistik. Barn i åldern 5–11 år lyfts nu fram som en särskilt utsatt grupp vilket är en viktig och tydlig förändring. De allra yngsta har alltför länge fallit utanför den politiska radarn.

Fackliga normer i centrum – äntligen helhetsgrepp om arbetslivet

Marrakesh-dokumentet stärker kopplingen till ett brett spektrum av ILO‑standarder. Det betyder att kampen mot barnarbete inte isoleras, utan placeras där den hör hemma: i arbetslivet. Det handlar om löner, arbetsmiljö, organisering, sociala skyddsnät och omställning från informell till formell ekonomi för de som arbetar, dvs de vuxna.

Det är särskilt viktigt att:

• jordbruksektorn pekas ut ännu tydligare som ett prioriterat område (där barnarbete är mest förekommande) inklusive starkare referenser till arbetsmiljö och organisering,
• socialförsäkringar och trygghetssystem lyfts fram som grundpelare för att förebygga barnarbete,
• övergången till levnadslöner nämns för första gången på global politisk nivå sedan ILO:s expertmöte om lönepolitik.

Särskilt punkten om levnadslöner är viktig. Minimilöner garanterar inte att du har möjlighet att betala alla de omkostnader som livet som försörjande vuxen innebär. För oss i den fackliga rörelsen är detta inte bara tekniska formuleringar. Det är ett bevis på att världen börjar närma sig något vi länge vetat och lyft: att barnarbete inte kan avskaffas utan att vi samtidigt stärker vuxnas rättigheter. Ett hushåll med en lön man kan leva på skickar sina barn till skolan – inte ut på arbetsmarknaden.

Globalt ansvar – också i företagens leverantörsled

Ett annat stort framsteg är att barnarbete i globala leverantörskedjor nu fått ett eget avsnitt. Mänskliga rättigheter ska genomsyra företagens inköps- och upphandlingsprocesser, lagar och regler ska uppmuntra ansvarstagande; centrala delar i en tid när ekonomin är mer globalt sammankopplad än någonsin och när vi ser hur exploateringen av arbetskraft ökar, något som tyvärr inte är en isolerad företeelse utan det sker även här hemma på svensk arbetsmarknad.

Dokumentet visar tydligt att ansvaret flyttas dit det hör hemma: hos både stater och företag.

Mer uppföljning – mindre symbolpolitik

I Marrakesh beslutades även om ett paket på 14 indikatorer som ska användas för att följa upp utvecklingen globalt. Allt från ratificeringen av ILO-konventioner till hur stor del av budgeten som länder lägger på utbildning och hur många barn som är födelseregistrerade. Det är ett stort framsteg. Utan mätbara mål blir löftena ofta just löften. Nu får vi verktyg för att hålla både stater och institutioner ansvariga.

Varför detta är viktigt – på riktigt

Ur ett fackligt perspektiv är dokumentet ett kvitto på att våra krav gör skillnad. Det stärker arbetstagares rättigheter, erkänner sambanden mellan fattigdom, löner och barnarbete, försvarar offentliga trygghetssystem – något som ofta hotas i tider av åtstramning.

Ur ett mänskligt perspektiv är det ännu viktigare. Varje rad i dokumentet är i förlängningen ett skyddsnät för ett barn som annars riskerar att hamna i exploatering, våld eller ohälsa. Varje förstärkt standard gör det lite svårare för oseriösa arbetsgivare att gömma sig.

Det är steg på en lång väg. Framåt.

(Bild på fackliga representanter från hela världen, varav 9 stycken satt i förhandlingsdelegationen: Kirill Buketov, IUF (spokesperson), Rosario Hasperue, CTA-A, Sophie Serrurier, FGTB, Dur e Shawar, PWUF, Andrew Addoquaye Tagoe, TUC-G, Amel Al Ameri, UMT, Alex Praca, ITUC, Melanie Jeanroy, Actrav, Julius Cainglet, FFW samt undertecknad)

Slutligen en reflektion: jag saknade representanter från den svenska regeringen och från svenska arbetsgivare på plats i Marrakech. Kanske anser de att de inte behöver delta, då vi redan har tydliga regler kring barnarbete i form av lagstiftning här hemma. Det kan så vara, men då vill jag särskilt citera det globala delmål 8.7 som är ett gemensamt globalt åtagande för de regeringar som skrev under Agenda 2030:

”Vidta omedelbara och effektiva åtgärder för att avskaffa tvångsarbete, modernt slaveri och människohandel och säkra att de värsta formerna av barnarbete, inklusive rekrytering och användning av barnsoldater, förbjuds och upphör. Avskaffa alla former av barnarbete senast 2025.”

Min fråga till den svenska regeringen blir: hur har de bidragit till att barnarbetet i världen utrotats? Om jag läser Riksrevisionens rapport så imponerar inte regeringens arbetet med Agenda 2030. Riksrevisionen skriver nämligen i sin rapport (december 2025) om statens arbete med Agenda 2030: ”Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens arbete med Agenda 2030 inte har varit effektivt.” Vidare skriver Riksrevisionen: ”Riksrevisionen bedömer att regeringen inte organiserat en samlad uppföljning av hur det går för Sverige i arbetet med Agenda 2030, och anser att det inte finns något enkelt sätt att följa utvecklingen i Sverige i förhållande till de globala målen för hållbar utveckling. Vidare bedömer Riksrevisionen att regeringens redovisning till riksdagen är bristfällig, bl.a. vad gäller vilka ytterligare insatser som behövs för en bättre måluppfyllelse.”

Riksrevisionen påpekar att arbetet för en ”samstämmig politik har blivit mindre snarare
än mer ambitiöst sedan Agenda 2030 infördes” och lämnar följande rekommendationer till regeringen:

• Gör en tydligare prioritering inom arbetet med Agenda 2030, så att det
  framgår inom vilka politikområden som det krävs ytterligare åtgärder
  för att Sverige ska förbättra måluppfyllelsen för agendans mål och
  delmål.
• Tydliggör i myndighetsstyrningen vilket ansvar myndigheterna har för
  att genomföra Agenda 2030.
• Se till att det finns en uppföljning som ger allmänheten och riksdagen
  en samlad och relevant bild av Sveriges genomförande av Agenda 2030

• Analysera och rapportera om målkonflikter och synergier för en samstämmig politik för global respektive hållbar utveckling.
  
  
  Särskilt den sista punkten är intressant utifrån hur den svenska biståndspolitiken nu förs, med svenska affärsintressen i fokus, utan fokus på att uppnå en hållbar utveckling när det gäller demokrati, omställning och arbetsvillkor.
  
  Avslutar med en viktig slutsats: när vi organiserar oss kan vi få till förändring, oavsett om vi organiserar oss nationellt eller internationellt. Tillsammans är vi starka!