På första maj konkretiserade Socialdemokraterna sitt kongressbeslut om bemanningsriktlinjer i skolan. Det ska gå max 12 elever per lärare i lågstadiet, det vill säga årskurs 1-3. Låt oss se vad det skulle innebära i praktiken.
Det första vi måste tänka på är att lärartäthet inte är ett mått som säger något om antalet elever i varje klass. På alla skolor finns lärare som jobbar tvärs flera klasser, ofta i ämnen som slöjd, idrott, musik eller som speciallärare. Däremot är det lärartätheten som sätter ramarna för hur en rektor och en skola kan organisera utbildningen, det vill säga hur små klasserna kan vara, hur mycket stöd det kan finnas, och annat som påverkar undervisningens kvalitet och lärarnas förutsättningar.
Nästa fråga är då om ett tak på 12 elever skulle göra stor skillnad? Den som tittar på Skolverkets statistik upptäcker snabbt att det redan idag går cirka 12 elever per lärare i grundskolan. Så vad är poängen? Blir det någon skillnad med bindande regler om max 12 elever per lärare i just lågstadiet?
– Ja. Skillnaden blir stor.
Lärartätheten är nämligen ett mått som inte tar hänsyn till hur länge eleverna är i skolan, och dagarna är väsentligt längre i årskurs nio än i årskurs ett. En elev i högstadiet har fler lärarledda timmar under en dag och det leder per automatik till lärartätheten, räknat som antal lärare per elev blir högre. Därtill har eleverna olika lärare i väsentligt fler ämnen. Även om klasserna ofta är större i högstadiet går det färre elever per lärare i årskurs 7-9 än i årskurs 1-3.
Vi måste därför hålla isär årskurserna. Låt oss se på statistiken för läsåret 2025/2026:
Att gå från dagens 13,7 elever per lärare i lågstadiet till 12 skulle motsvara 3200 nya lärare på heltid. Det är en stor skillnad som skulle märkas på alla skolor. Där sju lärare idag tillsammans ska klara av 96 elever skulle de med det här förslaget få hjälp av en kollega till.
Förslaget från Socialdemokraterna om ökad personaltäthet i lågstadiet är välkommet. Först och främst för att det innebär en riktig satsning som kommer synas ute på skolorna. Lärare och annan personal är alltför vana vid satsningar som räknas i kronor, men som långt ifrån alltid översätts i mer personal och bättre förutsättningar.
Förslaget är också viktigt för att det innebär en tydlig satsning där resurserna ska gå till lägre åldrar. Om förslaget blir verklighet innebär det att det allmänna – vi tillsammans – kliver fram, pekar med hela handen, och säger: Det ska vara högre lärartäthet i lågstadiet.*
Men måste man reglera det här? Räcker det inte att tillföra pengar så att kommunerna kan lösa det?
Nja. Som skolan styrs idag är det svårt att styra pengar till enskilda årskurser. Varje skolas budget ägs enligt skollagen av rektor och det är alltså denne som avgör hur mycket resurser som ska gå till vilken årskurs. Tyvärr finns flera samverkande faktorer som gjort att vi idag satsar för lite i tidiga åldrar. Ett symptom på det är att färre elever idag får extra stöd i årskurs tre än i årskurs nio. Det här syns tydligt i SCB:s så kallade longitudinella studier.
En liten läsanvisning är på sin plats.
Titta först på de mörkblå staplarna. I årskullen som 1992 gick i årskurs 3 var det över 20 procent, mer än var femte elev, som hade någon form av särskilt stöd. När SCB följde samma årskull fram till årskurs nio hade andelen minskat till hälften. Såhär tycker de flesta att det borde fungera, och för trettio år sedan fungerade alltså skolan så.
Nu är det annorlunda.
Titta på de lila staplarna. Nu har vi hoppat fram till årskullen som gick ut nian 2020. De gick i årskurs nio 2014, och då var det bara var tionde elev som hade någon form av särskilt stöd. Istället för att minska högre upp i årskurserna ökade istället andelen något till årskurs nio.
Vi har ett skolsystem som gör tvärtemot vad som de flesta skulle anse vara rimligt.
För att fler elever ska få det stöd de behöver i tidiga åldrar måste personaltätheten öka, och den måste öka på ett sätt som gör att de nya lärarna prioriteras till just lågstadiet. Utan att ändra på andra delar i skolans styrning är därmed bindande regler om antal elever per lärare ett både rimligt och logiskt förslag.
Hur en rektor sedan väljer att använda lärartätheten är en annan sak. Tvålärarsystem, fler grupper utanför klassrummet, eller mindre klasser. Det kommer se olika ut, men det är lärartätheten som är avgörande för vilket handlingsutrymme som finns.
—
* Vän av ordning kanske undrar var förskoleklassen tog vägen. Den är än så länge en separat organisationsform, men den kommer att inordnas i den nya tioåriga grundskolan 2028. Då kommer också personaltäthetsmåtten att bli jämförbara. Så är det dock inte än.
