Regeringen har skurit ned på statsbidrag till välfärden vilket bromsat nödvändiga satsningar på bättre arbetsvillkor. Nu försöker regeringen få ett undantag från lönekravet för arbetskraftsinvandring att se ut som en satsning på vård och välfärd. Låt dem inte komma undan med det.
I mars beslutade riksdagen om ett nytt lönekrav för arbetskraftsinvandring. Från och med 1 juni ska 90 procent av medianlön gälla, men samtidigt ska regeringen själv få möjlighet att besluta om undantag. Det är listan med sådana undantag som gjort att media på senare tid publicerat en rad reportage och artiklar om konsekvenser för olika branscher, inte minst välfärden.
I fredags presenterade regeringen vilka yrken det blir som undantas från lönekravet. Det var en presskonferens där det handlade mycket om höga kvalifikationer och kompetens. Tills regeringen kom till välfärden. Kristdemokraternas partisekreterare Liza-Maria Norlin presenterade då undantag för undersköterskor och vårdbiträden som ett sätt att stärka vården, men sade samtidigt att det handlade om att ”säkra att vi har tillräckligt med händer i vården”. Det är ett eländigt sätt att uttrycka sig om medarbetare med svåra och viktiga jobb med sköra människor. Jobb som kräver ständiga överväganden, prioriteringar, och ofta snabba oplanerade åtgärder. Uttryck som ”fler händer i vården” signalerar något helt annat än det. Med fler händer kan en arbetsgivare visserligen göra fler mekaniska handgrepp, men det är inte det som yrken i vård och omsorg handlar om. Det är inte fler händer, utan fler kompetenta kollegor och bra arbetsvillkor som behövs. Då krävs, som Kommunals ledning skriver i Dagens Industri idag, en fungerande arbetsmarknadspolitik med fokus på utbildning, en rimlig bemanning samt attraktiva löner och villkor så fler väljer att jobba inom välfärden.
På regeringens presskonferens hördes några vanliga missförstånd och i debatten inför beslutet har det förekommit ännu fler. Jag försöker förklara tre av dem här.
Missförstånd: Arbetskraftsinvandring är särskilt viktigt i välfärdsyrken
Regeringen fortsätter att sprida bilden av att arbetskraftsinvandring är nödvändigt i äldreomsorgen, trots att alla data visar på motsatsen. Det är sant att utrikes födda är en stor och viktig grupp i personalen, men att det skulle bero på arbetskraftsinvandring stämmer inte alls. I yrkesgrupperna undersköterskor och vårdbiträden jobbar över 100000 utrikes födda. Nästan inga är arbetskraftsinvandrare. Under hela 2025 fick till exempel bara 30 undersköterskor och 26 vårdbiträden nytt arbetstillstånd i Sverige. Ändå satte regeringen upp dem på listan med undantag. Det här blir knappast räddningen för svensk äldreomsorg. Tvärtom.
Det normala i ett bristyrke är, som Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog påpekat, att arbetsgivarna förbättrar villkoren för att locka fler, men regeringen väljer istället att i stället ge arbetsgivarna möjlighet att öka utbudet av arbetskraft genom sänkta krav för arbetskraftsinvandring. En arbetsgivaragenda blir inte tydligare än så. Regeringen ökar tillgången på arbetskraft, vilket förstås dämpar de marknadskrafter som annars skulle ge undersköterskor och vårdbiträden högre lön och rimligare villkor.
Missförstånd: Arbetskraftsinvandring behövs när det inte finns arbetskraft i Sverige
Arbetsmarknadsminister Johan Britz pratade om ”Undantag i viktiga sektorer där det behövs kompetens som vi inte kan fylla idag i Sverige”. Tidöpartierna skrev i sin debattartikel att ”här kan inte arbetslösa i Sverige täcka upp bristen, utan arbetskraftsinvandring är nödvändig för att Sverige ska funka”. Det kanske låter logiskt, men lagstiftningen om arbetskraftsinvandring handlar inte om utländsk arbetskraft, det handlar om arbetskraft från utanför EU*. I lagstiftningen kallas det för tredje land.
Alldeles oavsett vilka regler vi har får arbetskraftsinvandring från länder utanför EU så kan arbetsgivare fritt rekrytera inom hela EU. Det är alltså först när det inte finns arbetskraft att tillgå inom EU som en arbetsgivare kan rekrytera från tredje land. I reglerna är det här är uttryckt som att arbetsgivare som vill rekrytera från utanför EU först måste annonsera den lediga tjänsten i Sverige och inom EU/EES samt Schweiz under minst tio dagar.
Frågan som regeringen och välfärdens arbetsgivare i SKR och Almega måste svara på är alltså:
– Finns det verkligen inte människor någonstans i hela EU som skulle kunna tänka sig att arbeta som undersköterskor och vårdbiträden för svenska löner i Sverige?
Ja, och vad säger det i såfall om arbetsvillkoren i svensk välfärd?
Missförstånd: Men det låter ofta som att arbetskraftsinvandring är mycket vanligare i välfärden?
Ja. I media framstår det ofta så. I våras gjorde till exempel Sveriges Radio flera inslag baserade på en enkät till kommuner om konsekvenserna av ett höjt lönekrav för arbetskraftsinvandring till yrken i äldreomsorgen. Även i mycket små kommuner rapporterades det handla om flera tiotals personer, något som inte alls stämmer överens med det totala antalet aktiva arbetstillstånd för vårdbiträden och undersköterskor som i hela Sverige uppgår till några hundra. Frågan är hur en kommun med bara lite över 10000 invånare, och som statistiskt sett skulle ha högst en medarbetare som kommit som arbetskraftsinvandrare i äldreomsorgen, kan svara att de har ett tjugotal anställda och fler timvikarier som berörs av lönekravet? Om en sådan kommun vore representativ skulle det ju i hela Sverige handla om långt över 10000 medarbetare. Men förra året handlade det alltså om några tiotal nya tillstånd. Låt oss se:
Ofta handlar det här om uppskattningar baserade på missförstånd där arbetskraftsinvandrare blandas ihop med den mycket stora gruppen utrikes födda. Så var det när SKR hösten 2023 gick ut och med påståendet om att ett lönekrav på 80 procent av medianlön skulle leda till 5000 utvisade medarbetare från välfärden. När SKR backade och konstaterade att det snarare handlade om sådär 150 personer hette det att det är svårt ”att uppskatta antalet arbetstillstånd i kommunerna”. Kommunerna för helt enkelt inte register över vilka sorters uppehållstillstånd medarbetarna har. Och det är sant. En arbetsgivare behöver inte ha koll på om någon kommit hit som flykting, alternativ skyddsbehövande, eller som anhörig. Men så är det inte med arbetskraftsinvandring. Där måste arbetsgivaren ha koll. Arbetsgivaren är nämligen högst delaktig i processen för att någon ska få ett arbetstillstånd och ska själv fullgöra flera skyldigheter gentemot Migrationsverket. Den arbetsgivare eller HR-chef som inte kan svara på hur många i personalen som är här som arbetskraftsinvandrare, med ett uppehållstillstånd för arbete, sköter alltså inte sina åtaganden.
Att timvikarier skulle beröras av det nya lönekravet är för övrigt mycket osannolikt eftersom ett sådant jobb inte kvalificerar till ett arbetstillstånd.
Fler lappar i lapptäcket
Får vi, med migrationsminister Johan Forsells ord ett modernt regelverk med ordning och reda nu?
Nej. Regeringen syr istället vidare på lapptäcket och vi får ett ännu snårigare regelverk med en rad olika regler och fler undantag. Häng med!
Generellt gäller nu 90 procent av medianlön som krav för alla yrken, men för yrkena på undantagslistan gäller istället 75 procent av medianlön. Om det inte handlar om personer som redan jobbar i Sverige. Då gäller med en ny övergångsregel 80 procent i två år till. Om de inte är från Ukraina. Då får de tillgång till ett sorts spårbyte med ett lönekrav på 75 procent oavsett yrke.
Två yrken stoppas helt, men här var det minst sagt oklara besked på pressträffen. Bärplockare stoppas, men var ändå med på listan med undantag eftersom det ska bli skillnad på bär i skog och planterade bär, skillnad på blåbär och jordgubbar. Det har sedan länge varit känt att personliga assistenter stoppas helt från arbetskraftsinvandring, men migrationsministern kunde inte svara på om möjligheten att förlänga i två år enligt den nya övergångsregeln skulle gälla också för dessa. Det får vi läsa i förordningstexten.
Till detta kommer undantag för startup-bolag i vissa branscher. Hittills har arbetstillstånd varit knutna till yrken enligt etablerade yrkeskoder (SSYK). Några sådana finns inte för startup-bolag, så hur regeringen ska avgränsa dessa blir intressant att se.
Därtill kan regeringen närsomhelst ändra listan med undantag.
Läs gärna mer om LOs ställningstaganden i fråga om arbetskraftsinvandring på Aftonbladet Debatt, i Arbetet, och i vårt remissyttrande. LO ville hellre behålla lönekravet på 80 procent av medianlön än att gå vidare till regeringens höjda krav som snabbt urholkas av rader med undantag. I korthet vill LO vill se en modell för arbetskraftsinvandring från tredje land som bygger på tre ben:
- Behovsprövad arbetskraftsinvandring – Arbetskraftsinvandring från tredje land ska vara tillåten till bristyrken. Bristbedömningen ska ske genom en myndighetsbaserad behovsprövning där arbetsmarknadens parter ska bjudas in att delta i bedömningen,
- Krav på god försörjning – Arbetskraftsinvandring ska ske på villkor som uppfyller kravet om god försörjning,
- Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige – När villkoret om god försörjning är uppfyllt ska arbetskraftsinvandraren ha arbetsvillkor som är minst lika bra som de villkor som regleras i svenska kollektivavtal.
Slutligen. Observera att behovsprövning handlar om att bedöma om det finns behov av att utöka utbudet av möjliga sökande till världen utanför EU. Det har alltså inget att göra med att bedöma arbetsgivarens behov av kompetens.
—
*Om vi ska vara noga (och det ska vi ju) så är det inte bara inom EU som det råder fri rörlighet utan också i EES-länderna (Norge, Island och Liechtenstein) samt Schweiz.
