Låg efterfrågan håller tillbaka jobben

Läget på den svenska arbetsmarknaden är fortfarande svagt. Arbetslösheten är hög och efterfrågan på arbetskraft har under en tid varit dämpad. Samtidigt beskrivs problemen ofta som att företagen saknar arbetskraft. I det här inlägget nyanseras den bilden. Flera indikatorer pekar på att svag efterfrågan just nu håller tillbaka både produktion och jobb.

Rekryteringssvårigheter finns och kompetensförsörjningen är viktig. Men om arbetskraftsbrist får förklara för mycket kan fel slutsatser dras om problemen på arbetsmarknaden. Då riskerar den politiska debatten att handla om pressade löner, svagare trygghet och sämre villkor för arbetslösa.

LO-ekonomernas senaste Ekonomiska utsikter visar att efterfrågan på arbetskraft har varit svag under en längre tid. Antalet varsel ligger fortfarande högre än före pandemin och antalet nyanmälda lediga jobb är lägre. Nu syns en viss ljusning, men från låga nivåer.

Det hänger ihop med den bredare efterfrågan i ekonomin. När hushåll, företag och offentlig sektor efterfrågar mindre varor och tjänster dämpas produktionen och behovet av att anställa minskar. I Konjunkturbarometern får företag ange vilka faktorer som begränsar produktionen. I byggsektorn, tillverkningsindustrin och tjänstesektorn är det betydligt vanligare att företagen pekar på otillräcklig efterfrågan än på brist på arbetskraft. När företag saknar kunder och orderläget är svagt blir det också svårare att anställa.

SCB:s undersökning Lediga jobb och rekryteringsbehov ger en bild av hur arbetsgivare agerar vid rekryteringsproblem. Om arbetskraftsbristen är stor bör man enligt grundläggande arbetsmarknadsteori vänta sig att arbetsgivare försöker göra jobben mer attraktiva, exempelvis genom högre löner eller bättre villkor. Men få arbetsgivare med rekryteringsproblem anger att de har höjt lönerna eller erbjudit bättre villkor. Den vanligaste åtgärden är i stället att förlänga rekryteringstiden. Det kan vara en rimlig åtgärd, men det kan också tyda på att tjänsten inte alltid behöver tillsättas omedelbart. En fjärdedel anger att de inte har gjort någon åtgärd alls.

Om problemet är att arbetslösa saknar den kompetens som efterfrågas blir utbildning och matchning en viktig del av svaret. Men problembilden om arbetskraftsbrist används också för att argumentera för lägre löner, arbetskraftsinvandring utan tydlig behovsprövning, svagare a-kassa och hårdare press på arbetslösa. Gemensamt för sådana förslag är att de riktar in sig på utbudet av arbetskraft, ofta genom pressade löner och villkor. En sådan politik riskerar att försvaga hushållens ekonomi och hålla tillbaka den efterfrågan som många företag behöver för att kunna producera och anställa mer.

Som min kollega Anna-Kirsti Löfgren skriver behövs en starkare aktiv arbetsmarknadspolitik, mer arbetsmarknadsutbildning och bättre stöd till arbetslösa. Det kräver också en helrenoverad arbetsmarknadspolitik som hjälper utbud och efterfrågan att mötas och gör det möjligt för människor att ta de jobb som växer fram.

Men utbildning och matchning räcker inte ensamt. Som belysts i ett tidigare blogginlägg har arbetslösheten under den senaste lågkonjunkturen i högre utsträckning drabbat personer med en längre eftergymnasial utbildning. Det är ytterligare ett tecken på att problemet inte bara finns på utbudssidan, i form av bristande kompetens, utan också handlar om svag efterfrågan på arbetskraft. Även personer med relevant kompetens behöver möta en arbetsmarknad där det faktiskt finns jobb att söka.

Om arbetslösheten ska ner måste efterfrågan upp. Det handlar om tryggare hushåll med starkare köpkraft, men också om investeringar i sådant som Sverige behöver: bostäder, infrastruktur, klimatomställning och välfärd. När efterfrågan stärks skapas fler vägar in på arbetsmarknaden, även för dem som i dag står längre från jobben.