Regeringen har beslutat att reglera antalet undervisningstimmar samt antalet timmar för planering och uppföljning i en lärartjänst. Antalet lektionstimmar ska inte längre vara en fråga för fack och arbetsgivare att förhandla om, utan ska ligga i ett intervall som fastställs av regeringen. Tid för planering och uppföljning kopplas till undervisningstiden. Den nya lagstiftningen antogs den 9 juni, och nu i veckan kom regeringsbeslutet om förordningen med intervaller för olika sorters lärare.* En lärare i högstadiet som jobbar heltid ska nu som mest undervisa 500–600 timmar under ett läsår.
Om reformen faller ut så att antalet timmar per lärare i snitt hamnar mitt i det tillåtna intervallet, det vill säga 550 timmar för en högstadielärare, beräknade utredningen bakom förslagen den årliga kostnaden till 4,8 miljarder, räknat på 2023 års kostnadsnivå.
Problemet är att regeringen inte lovat tillföra så mycket pengar. I budgetbeslutet i höstas aviserade regeringen bara 1,3 miljarder för andra halvåret 2027 (reformen införs vid halvårsskiftet) och knappt 2,6 miljarder för helåret 2028.
Med årliga löneökningar från 2203 (som utredningen räknade på) torde den verkliga kostnaden 2028 närma sig 5,5 miljarder (räknat på fem år med löneökningar på 2,5 procent). Då fattas alltså nära 3 miljarder.
Exemplet visar förutom att reformen verkar vara underfinansierad på vikten av att statsbidrag räknas upp med kostnadsökningar.
Fackförbundet Sveriges Lärare har kritiserat dem som pekat på risken för att reformen är underfinansierad och menar att ”det är en märklig invändning” samt att det inte är reformen som är fel utan finansieringen. Tyvärr är det svårt att frikoppla de två sakerna från varandra. Alla nya lagar kommer genomföras och därmed också finansieras. På ett eller annat sätt. Antingen med nya pengar, eller genom nedskärningar i andra verksamheter. Därför tillämpar vi i Sverige något som kallas finansieringsprincipen. I korthet innebär den att staten inte ska besluta om nya uppgifter för kommuner och regioner utan att också tillföra nya pengar.
Den som börjar tumma på finansieringsprincipen bara för att det handlar om något man tycker är en bra reform tar stora risker. Om finansieringsprincipen urholkas kommer det snabbt att drabba välfärden – både de som arbetar där och alla som är beroende av den.
Låt oss som ett exempel säga att riksdagen beslutar om en reform som skulle öka kostnaderna i äldreomsorgen genom en ändring i socialtjänstlagen. Om riksdagen inte samtidigt beslutar om tillräcklig finansiering genom ökade statsbidrag måste kommunerna ta pengarna någon annanstans. Som alla kommuner fungerar finns det två helt dominerande kostnadsposter – skola och omsorg. Tillsammans står de för närmare tre fjärdedelar av kommunernas kostnader. Allt annat – infrastruktur, försörjningsstöd, plan och bygg, kultur och fritid – ryms inom den sista fjärdedelen.
En reform som ökar kostnaderna i äldreomsorgen skulle utan tillräcklig finansiering i praktiken innebära besparingar i skolan.** Och såklart tvärtom.
LO har tidigare visat hur införandet av maxtaxan successivt urholkade kommunernas budgetar med 4 miljarder, något som i många kommuner ytterst drabbade äldreomsorgen. Utan tillräcklig finansiering och utan ett löfte om att statsbidraget kommer följa kostnadsutvecklingen är risken stor att effekten blir densamma igen.
Därför är det helt avgörande att värna finansieringsprincipen. Och därför är det helt rimligt med kritik mot att reformen med reglering av antalet undervisningstimmar ser ut att vara underfinansierad, med de beslut som är kända nu.
—
* Riksdagen beslutade om en lagändring där det skrivs in i skollagen (2 kap 12 a §) att ”Regeringen får meddela föreskrifter om tiden för de olika delarna av undervisningsuppdraget”. Sådant gör regeringen i förordning, vilket innebär att tidsgränserna kan ändras av regeringen utan riksdagsbeslut.
** Men det måste väl inte bli besparingar på skolan? Kan inte kommunerna spara på kulturen? Eller badhuset? Eller någon staty? Det stämmer att kommunen har flera verksamheter, men problemet är att kultur, fritid, ja till och med badhus, är en så liten del av kommunernas verksamhet. Det är helt enkelt önsketänkande att finansiera stora reformer i skola eller äldreomsorg genom att spara på kultur och fritid.
