Läx-RUT vore ett farväl till skolans kompensatoriska ambitioner

Det har inte saknats politiska skiljelinjer i den svenska skoldebatten på senare år, men en sak har det ändå rått viss enighet om: att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Skolan ska ta hänsyn tas till elevers olika behov och förutsättningar, och sträva efter att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Partierna har varit oense om vägen dit, men att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag har inte varit ifrågasatt i någon större utsträckning.

Nu har vi en utbildningsminister som uttrycker sig på ett helt annat sätt.

”Ett barns möjligheter ska inte avgöras av om mamma eller pappa hinner hjälpa till med matteläxan efter jobbet.” Så står det i pressmeddelandet om att börja skattesubventionera kommersiell läxhjälp, så kallad läx-RUT.

Istället för resurser till skola och eller fritids så att barn kan göra läxor där blir lösningen ett skatteavdrag för föräldrar som har råd att köpa läxhjälp av privata företag. Konsekvensen blir att ett barns möjligheter att få hjälp med läxan istället ska avgöras av om föräldrarna har råd att köpa läxhjälp.

Det är ett stort avsteg från principerna bakom skolans kompensatoriska uppdrag.

Men är inte RUT-avdrag något om nästan alla använder, och är det därför inte praktiskt att låta läxhjälp ingå?

Det här en vanlig invändning idag, och ett vanligt missförstånd.

För det första: Det är sant att det finns många RUT-köpare och att de finns även i lägre inkomstskikt. Det beror på att olika regeringar lagt till tjänster som de flesta av oss – nästan oavsett inkomst – behöver köpa emellanåt. Ett viktigt exempel här flytt-tjänster. Den som köper hjälp i samband med flytt måste i praktiken anstränga sig för att det inte ska bli RUT-avdrag, och människor i alla inkomstklasser flyttar. Det här syns tydligt i statistiken. Det är först i vid inkomster över sexhundratusen kronor per år som RUT-avdraget per person sticker iväg.

Eller som Riksrevisionen konstaterade i sin rapport 2020: Mer än hälften av avdragsbeloppet går till femtedelen med högst inkomster.

För det andra är RUT-avdraget kraftigt snedfördelat över Sverige. Andelen barn i respektive kommun skiljer garanterat mindre än användningen av RUT-avdrag.

För det tredje är inte barnfamiljer en så stor grupp bland RUT-köparna som många tror. Riksrevisionen konstaterade att av RUT-köparna som analyserades i rapporten från 2020 var det bara 14 procent som hade barn i åldrarna 7-17 år.

För det fjärde: För att kunna komma i åtnjutande av subventionen måste två villkor vara uppfyllda: RUT-köparen måste ha en inkomst att göra avdraget mot och RUT-köparen måste ha råd. Den som inte har en inkomst kan inte heller göra något avdrag. Den som inte har marginaler i sin hushållsekonomi har inte råd att köpa något bara för att det är subventionerat. Sådan är verkligheten för många familjer.

Bilden av att alla barnfamiljer har råd att köpa RUT-tjänster är falsk.

Utbildningsministerns idé om att de barn som idag inte får stöd hemma ska hjälpas av läx-RUT är i bästa fall en fantasi, i sämsta fall uttalad klasspolitik.

Skattesubventioner för köp av läxhjälp från kommersiella företag innebär att:

• Likvärdigheten och en del av det kompensatoriska uppdraget läggs på föräldrarna. Köp läx-RUT eller acceptera att ditt barn halkar efter,
• barns utbildning kommersialiseras med en öppning för friskoleföretag, som idag inte får ta betalt, att börja sälja skattesubventionerad läxhjälp efter skoldagens slut,
• risken att skolor hänvisar till RUT-tjänster istället får att sätta in stöd ökar, på samma sätt som redan skett i äldreomsorgen.

Nästan 20 000 elever lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan förra året. Det visar att det krävs resurser till undervisning och en hållbar organisation i våra skolor. Att istället införa läx-RUT vore att ge upp skolans kompensatoriska uppdrag och istället lägga problemet på föräldrarna. På de föräldrar som har råd.