Centerpartiet utesluter samarbete med Sverigedemokraterna.
Där slutar de politiska likheterna med vänsterblocket. I alla fall när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
Centerpartiet säger att de vill skapa fler jobb och deras recept är påtagligt bekant: Det är samma gamla omkok av sänkta arbetsgivaravgifter, försämrad a-kassa och det ska vara enklare att säga upp folk.
Låt oss titta på de här förslagen i tur och ordning.
Centerpartiet vill sänka arbetsgivaravgifterna för breda grupper. Det gäller företag som anställer bland annat långtidsarbetslösa, nyanlända och unga. Även företags första tio anställda och personer med löner upp till 30 000 kronor ska omfattas. Prislappen för det här beräknas till omkring 14 miljarder kronor.
Problemet är att det här är en reform som redan har prövats och dömts ut som verkningslös och dyr av expertinstanser. IFAU:s utvärderingar visar att en betydande del av subventionerna går till människor som står relativt nära arbetsmarknaden och som i många fall hade fått jobb även utan sänkt arbetsgivaravgift. Med andra ord: staten ska med Centerpartiets förslag subventionera anställningar som ändå skulle ha blivit av.
Det är svårt att kalla det effektiv arbetsmarknadspolitik.
14 miljarder, det här ska ju betalas på något sätt. En del av finansieringen för de sänkta arbetsgivaravgifterna vill Centerpartiet ta från a‑kassan – omkring 6 miljarder kronor under 2027. Bland annat ska maxbeloppet man kan få ut i a-kassa med 3000 kronor sänkas. Från dagens nivå på 34 000 till 31 000. Det är i praktiken en återgång och till en lägre nivå än höjningen som gjordes under pandemin 2020.
Utöver sänkningen av maxbeloppet vill Centerpartiet också införa en snabbare nedtrappning av ersättningen efter 100 dagar. För de arbetslösa behöver ”en piska” för att citera partiledaren.
Det är alltså arbetslösa som ska bära kostnaden för Centerpartiets ineffektiva och kostsamma reform genom en försämrad ekonomisk trygghet.
För att ”skapa fler jobb” vill Centerpartiet också att arbetsrätten ska moderniseras för att ge företag större flexibilitet att anställa. Översatt till vanlig svenska: Det ska bli lättare att säga upp folk.
Vad Sverige behöver är fler jobb – inte fler osäkra anställningar. Arbetsmarknadspolitik måste handla om att skapa riktiga jobbmöjligheter och ge människor möjlighet att försörja sig – inte om att göra det enklare att göra sig av med anställda.
Samtidigt, arbetsrätten gjordes flexiblare så sent som 2022, vilket gav arbetsgivare större flexibilitet och utökade möjligheter att göra undantag från turordningslistan. Men det räcker inte för Centerpartiet, anställningarna för Sveriges löntagare måste bli än mer osäkra.
Och tror det eller ej. Centerpartiet vill än en gång ge sig på Arbetsförmedlingen och reformera den från grunden, som de uttrycker det.
Centerpartiet var som bekant arkitekten bakom den senaste misslyckade privatiseringsreformen av Arbetsförmedlingen, där privata aktörer skulle ta över rustandet och matchandet av arbetslösa och myndigheten skulle enbart ägna sig åt kontroll och uppföljning. ”Rusta och matcha” visade sig bli dyrare än motsvarande insatser i Arbetsförmedlingens regi, utan att ge bättre resultat. Sedan 2020 har närmare 7,7 miljarder kronor betalats ut till aktörerna inom Rusta och matcha. Förra året hade de i genomsnitt fått ut 32 procent av sina deltagare i arbete eller studier sex månader efter påbörjad insats.
Men trots att reformen bevisligen har varit misslyckad framhärdar Elisabeth Thand-Ringqvist och Centerpartiet att privatiseringen av Arbetsförmedlingen ska fortsätta. De menar att reformen inte gjordes på ”rätt sätt”. Det är inte seriöst och påminner inte så lite om ”det var inte riktig kommunism”
När man lägger samman Centerpartiets förslag framträder en tydlig bild: Centerpartiets arbetsmarknadspolitik bygger på en gammal idé om att otrygghet ska pressa fram fler jobb och att en misslyckad reform helt plötsligt ska börja fungera.
Det är svårt att se hur detta skulle skapa en tryggare och bättre fungerande arbetsmarknad. Tvärtom riskerar politiken att göra anställningarna mer otrygga för anställda och den ekonomiska situationen mer osäker för dem som förlorar jobbet. Problemet är att erfarenheterna pekar åt ett annat håll: politiken blir dyr för skattebetalarna, osäker för de anställda och ekonomiskt tuffare för dem som står utan arbete. Det är inte en lösning på arbetsmarknadens problem, det är en felaktig och kostsam väg framåt.
Vad Sverige behöver är istället en annan tillväxtpolitik än som förts de senaste fyra åren. Satsning på offentliga efterfrågestimulanser, satsningar på aktiv arbetsmarknadspolitik i form av på korta yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar för att bättre rusta arbetslösa till de jobb som efterfrågas. Det är insatser som bevisligen fungerar och som leder till jobb.
Tack för ett bra inlägg!
Det där med jobbcoacher mm inom Arbetsförmedlingen har kostat massor av pengar. Jag tycker inte heller de ska vara privata aktörer inom denna sk bransch! Det är svårt att få jobb idag, både för de som har långa utbildningar.
Tillväxt behövs!