Ordet bristyrken har blivit ett centralt begrepp i den svenska debatten om arbetsmarknadspolitik, och framförallt om arbetskraftsinvandring. Kampen om bristbegreppet handlar ytterst om vems sanning som ska gälla:
- Är det för dåliga arbetsvillkor som är orsaken till att det är brist på personal, som arbetstagarna ofta hävdar, eller
- är det tvärtom så att arbetsgivarna har rätt och att den enda möjligheten är att leta billigare arbetskraft utomlands?
OECD börjar i en färsk rapport med att konstatera att den vanliga ansatsen för att mäta brist är undersökningar bland arbetsgivare, och att sådana undersökningar varken är tillförlitliga eller konsistenta. En arbetsgivare kan ha svårt att rekrytera på grund av att löner och arbetsvillkor inte är konkurrenskraftiga, men kan missta detta för att utbudet av arbetskraft är för litet.
Employers may also conflate genuine labour shortages with firm-specific recruitment difficulties caused by low wages or poor working conditions
OECD skriver också att det finns en risk att arbetsgivare av strategiska skäl överdriver brister i utbudet av arbetskraft för att bana väg för statliga ingripanden vilket skulle kunna ge dem arbetskraft till lägre kostnader. Ett sådan ingripande skulle såklart kunna vara sänkta krav för arbetskraftsinvandring från tredje land.
I rapporten Mapping Skill Shortages in OECD Countries väger OECD samman data från olika register och datakällor till en indikator på obalans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Idén är alltså att undvika de brister som kommer med enkätundersökningar och istället observera vad som händer i data om arbetsmarknaden. Indikatorn byggs upp av tre brist-signaler.

Pris-signalen syns i data om löner. I teorin borde arbetsgivare möta brist på arbetskraft med höjda löner, men som OECD konstaterar prövar arbetsgivare en rad andra åtgärder innan höjda löner blir aktuellt. Det är helt enkelt en signal som visar sig först vi stor och långvarig brist.
Kvantitets-signalen byggs upp av flera delar:
- Antal anställda
- Antal arbetade timmar
- Arbetslöshet
- Antal lediga jobb
Fler anställda och/eller fler arbetade timmar per person i yrket, i kombination med låg arbetslöshet är en signal om brist, resonerar OECD. Till detta lägger indexet uppgifter om antal lediga jobb, platsannonser, i respektive yrke.
Kvalitets-signalen, slutligen, bygger på mekanismen om det näst bästa. Vid brist på arbetskraft tenderar arbetsgivare att nöja sig med lägre kvalificerad arbetskraft för att istället utbilda själv. Omvänt gäller att vid överskott på arbetskraft, till exempel i en lågkonjunktur, tenderar arbetstagare att nöja sig med jobb på en lägre nivå än vad de egentligen är utbildade för.
Det här är en mycket välkommen nyansering av bristbegreppet som behöver få genomslag också i svensk debatt om arbetsmarknaden. OECD:s data om brist skiljer sig nämligen på flera punkter från vad som anses vara bristyrken i Sverige. I rapporten klassas olika yrkesgrupper på fem nivåer; stor brist, liten brist, balans, litet överskott och stort överskott. Yrkesgrupperna definieras på tvåsiffrig nivå enligt den internationella standarden ISCO-08 som i Sverige motsvaras av SSYK. Mer information om SSYK finns hos SCB, men i korthet:
- Yrkesgrupper som börjar på siffrorna 1 – 3 är chefsyrken eller kräver högskolekompetens.
- Yrkesgrupper som börjar på siffrorna 4 – 8 kräver utbildning på gymnasienivå, där 4 och 5 avser administration, omsorg och försäljning, medan övriga avser industri, hantverk och lantbruk.
- Yrkesgruppen som börjar på 9 kräver utbildning på grundskolenivå.
OECD konstaterar att brist är vanligast i yrken i den första gruppen, medan det baserat på rapportens indikatorer generellt sett råder överskott i övriga grupper, både i OECD i stort och i EU. Resultatet för svensk del står i skarp kontrast till hur svenska myndigheter beskrivit bristyrken.

Ser vi på några av de svenska yrken utan krav på högskoleutbildning som brukar presenteras som bristyrken, i enlighet med Migrationsverkets lista (uppdrag 15 i regleringsbrevet), råder det enligt OECD:s sätt att räkna överskott i Sverige, det gäller till exempel:
- Hovmästare och servitörer, kockar och kallskänkor (finns i yrkesgrupp 51)
- Undersköterskor, barnsköterskor, ambulanssjukvårdare och vårdbiträden (större delen av yrkesgrupp 53)
För andra yrkesgrupper träffar den svenska bristyrkeslistan mer rätt, men när det gäller Yrken i gröna näringar (yrkesgrupperna 61 och 62) samt Process- och maskinoperatörer (yrkesgrupp 81) råder det parallellt med en mindre brist i Sverige balans inom EU. Därmed torde rekrytering via fri rörlighet vara ett rimligt alternativ.
Den enda icke-akademiska yrkesgruppen som det råder brist på i både Sverige och i EU är Metallhantverks- och reparatörsyrken (yrkesgrupp 72).
OECD har gjort en analys på huvudgrupper bland yrken (två-siffrig SSYK-kod), vilket såklart gör att de kan finnas undergrupper med både brist och överskott. Trots det är rapporten viktig eftersom den lyfter fram andra sätt än de gängse när det gäller att definiera brist. Jämför med när Migrationsverket med stöd av Arbetsförmedlingen tog fram sitt förslag med bristyrken som skulle behöva undantas från lönekravet för arbetstillstånd. De tog fram en lista med yrken där behovet av arbetskraft inte kan tillgodoses inom Sverige.* Hur de definierade det? Jo, en bit in i rapporten stod att läsa att det handlade om yrken där ”arbetsgivare har svårt att finna arbetskraft i Sverige eller i viss del av Sverige”.
En ensidig arbetsgivardefinition, som alltså gett oss en helt annan lista med bristyrken än den som kommer ut av OECD:s analys.
Det är dags att arbetsgivarsidans definition möter motargument. Att en arbetsgivare har svårt att hitta någon att anställa kan vara ett tecken på för litet utbud av arbetskraft, men det kan lika gärna handla om villkoren. En seriös diskussion om brist måste ta den frågan på allvar. OECD:s rapport med tillhörande Skills for Jobs Database är förhoppningsvis ett viktigt bidrag.
—
* Frågan som ställdes av de svenska myndigheterna är förresten fel ställd. Svenska arbetsgivare kan rekrytera fritt inom hela EU så avgränsningen till Sverige är tveksam i ett sammanhang som enbart handlar om behov av arbetskraft från tredje land, alltså utanför EU.