EUs medlemsländer har skapat en gemensam marknad. Siktet är inställt på att avskaffa alla gränshinder.
Företag får sälja sina varor och tjänster över landsgränserna. Arbetstagare kan söka jobb i vilket medlemsland de vill. Om man får ett jobb i ett annat EU-land har man rätt till likabehandling, som om man kom från det land där man jobbar. I princip!
Men den gränslösa jakten på billig arbetskraft leder i praktiken till att arbetstagare får jobba med dumpade villkor.
Genom tillämpning av regler för den inre marknaden, kan företag leta arbetskraft där den kostar så lite som möjligt. Arbetstagare skickas ut från länder med låga löner och låga socialavgifter, för att jobba i länder där lokalt anställda arbetare tjänar högre löner och får mer inbetalt till socialförsäkringarna. Konstruktionen med utstationering är laglig, så länge lönen är högre än den absoluta miniminivån i arbetslandet, även om den är betydligt lägre än vad lokalt anställda tjänar. Alltså pågår en laglig dumpning av löner och villkor, genom utstationering från länder med låga arbetskraftskostnader.
Utstationering är ett undantag från principen om likabehandling.
Hur kan det vara så här? Jo, svaret finns i att grunden för utstationeringsdirektivet är företagens frihet att leverera tjänster över hela den inre marknaden, utan onödiga hinder. Det handlar alltså inte om att skydda de personer som jobbar gränsöverskridande mot att bli diskriminerade eller ojämlikt behandlade. Utstationeringsdirektivet handlar om att företag ska kunna leverera tjänster i andra EU-länder, och endast behöva uppfylla minimiregler i fråga om lön och vissa villkor till sin utsända personal.
Europafacket, där LO är medlem, driver sedan länge kravet på ett socialt protokoll till EU-fördragen. Ett sådant skulle slå fast att EU inte enbart är ett ekonomiskt projekt, utan har som huvudmål att främja förbättrade levnads- och arbetsvillkor för sin befolkning och stärka grundläggande sociala rättigheter.
Skyddsregler och kollektivavtal får inte ses som hinder för företagens frihet att leverera tjänster över gränserna. Rätten att förhandla om rättvisa löner måste värnas. Därför behövs det sociala protokollet.
Hur ser då arbetsvillkoren ut för de arbetare som använder sin fria rörlighet och skaffar jobb i ett annat EU-land, utan att vara utstationerade? Ett svar kom härom dagen i form av statistik från EU-kommissionen. I rapporten EU Employment and Social Situation, Quarterly Review (publicerad 30 juni 2014), finns en särskild bilaga om trender i den geografiska rörligheten bland arbetare i EU.
De huvudsakliga resultaten visar att rörliga arbetstagare i högre utsträckning än infödda har tidsbegränsade anställningskontrakt och deltidsarbeten. Rörliga arbetstagare är oftare överkvalificerade för de arbeten de utför. De löper också högre risk att bli övertaliga eller uppsagda. Sammanfattningsvis skrivs i rapporten att arbetstagare som flyttar inom EU är i behov av mer stöd. Rörliga arbetstagare tenderar att vara mer utsatta för arbetsmarknadens försämrade villkor under kristiden än de som jobbar i det land där de är medborgare.
Detta visar att geografisk rörlighet, i tider med hög arbetslöshet i hela Europa, medför att människor jobbar till dumpade villkor. Trots regler om likabehandling och förbud mot diskriminering, drivs människor att söka jobb där det erbjuds, även om villkoren är sämre än vad man skulle kunna tycka var rimligt.
För att komma till rätta med detta krävs facklig styrka och sammanhållning för bättre arbetsvillkor i alla EUs länder.
Ekonomin måste få tillskott, inte bara åtstramningar. Det behövs gemensamma investeringar, för jobb med rättvisa och skäliga villkor!
