Det var på en kongress för tio år sedan som frågan dog. Som en Monty Pythonfot från himlen kväste Göran Persson de socialdemokratiska kongressledamöternas krav på fler reserverade månader i föräldraförsäkringen. På en pressträff strax innan frågan skulle diskuteras stängdes dörren för någon som helst typ av kvotering bryskt och sen förblev den, om inte helt stängd, så oändligt trög.
Valfrihetsiver och socialkonservativ familjepolitik i den borgerliga regeringen satte strax efteråt effektivt stopp för att progressiv utveckling inom föräldraförsäkringen. Familjepolitiken utgjorde alliansens anomali inom den hårda arbetslinjen. Samtidigt drev socialdemokratin allt längre bort från grunderna i den radikala omsorgs/försörjarmodell som bidragit till att sätta Sverige på kartan som ett ekonomiskt och socialt föregångsland. Den socialdemokratiska idén om att stärka kvinnor (och därmed samhället i stort) som mödrar genom att stärka kvinnor som arbetstagare föll bort från det politiska medvetandet.
Istället föll man för lockelsen att göra föräldraförsäkringen till en ”allt-du-kan-äta-kakbuffé” , där den som stod för notan inte hade något att säga till om effekterna på samhällskroppen. Den gemensamt finansierade socialförsäkringen avpolitiserades och flyttades i det allmänna medvetandet till privatlivets helgd. Här fick ingen komma och tycka och mena på.
Eller som någon i arbetarrörelsen uttryckte det: ”Jämställdhet, det är när ingen kommer och berättar för min fru hur länge hon ska vara hemma med barnen!”
Nja.
Tio år av ökenvandring kan vara över. För plötsligt verkar rädslan ha släppt. Oron för att röra upp riskabla känslor, för att släpa kvinnor ut från hemmet mot sin vilja och att släp(p)a in fäder som är oumbärliga på jobbet och i värsta fall är farliga för sina barn. Plötsligt verkar stora delar av socialdemokratin våga se mer nyktert på frågan. Insikten om att vi bygger framtid genom de institutioner vi skapar och att vi inte kan blunda för de målkonflikter som uppstår när ramarna inte är konsekventa.
För mig är det enkelt. Vägen till en robust samhällsekonomi, individuell frihet och social stabilitet ligger i alla medborgares möjlighet att försörja sig själva. Då måste föräldraförsäkringen oavlåtligt vila på principen om inkomstbortfallsersättning knuten till den enskilda. Föräldraförsäkringen måste individualiseras. Som politisk rörelse med anspråk att vara samhällsekonomiskt ansvarsfulla har socialdemokratin inte råd att göra avsteg från det. På samma sätt har den fackliga rörelsen inte råd att kompromissa med kvinnors möjlighet till egen försörjning och ekonomiska självständighet. Allt löser man inte genom föräldraförsäkringen, det är sant. Men löser man inte föräldraförsäkringen löser man å andra sidan mycket litet alls.
Så, var inte rädda. Det ordnar sig. Med ett tydligt mål i sikte och ett steg i taget, med början i helgen, kanske även kvinnors ökenvandring mot jämställdhet i arbetslivet når sitt slut om något decennium eller två.
