Med Parisavtalet fick arbetet med att hejda den globala temperaturstegringen en ordentlig skjuts i rätt riktning. Vi fick en global överenskommelse om att hålla temperaturstegringen långt under 2 grader med ambitionen att inte överstiga 1,5 grader.
För att klara det får världens samlade utsläpp av växthusgaser inte överstiga netto-noll under seklets andra hälft. Det innebär att de globala utsläppen inte får vara högre än vad olika kolsänkor som hav och skog klarar av att ta upp. Det är ingen omöjlig uppgift, men det förutsätter att länderna bidrar med mer än en global vision och faktiskt minskar sina egna utsläpp i en omfattning och takt som leder dit.
Inför klimatmötet i Paris fick länderna själva presentera vilka utsläppsminskningar de är beredda att genomföra. Trots enighet om att hålla utsläppen på en nivå som helst inte får medeltemperaturen att stiga mer än 1,5 grader, var de inte beredda att minska sina egna utsläpp i motsvarande mån. Lade man samman ländernas egna åtaganden visade det sig att vi istället skulle hamna på en temperaturökning mellan 2,7 och 3,7 grader.
Klimatförhandlingarna har länge präglats av ett slags chicken-race. Alla vet att de drabbas negativt av klimatförändringarna. Likaså att en högre medeltemperatur leder till större klimatförändringar och högre kostnader för människor och samhällen. Det finns med andra ord en gemensam global nytta med att förhindra framtida klimatkatastrofer. Samtidigt finns det många vägar att ta för att nå målet. Inte sällan har förhandlingarna präglats av oenighet om hur målen ska nås. Olika vägar är olika kostsamma för olika länder. Det krävs därför ingen större cynism för att misstänka att ländernas förslag till vägval också är präglat av hur mycket de själva vill bidra med.
Nu måste det dock bli ordentlig verkstad av Parisavtalet. Dess kolbudget (den mängd växthusgaser som kan finnas i atmosfären utan att temperaturökningen blir större än Parisavtalet säger) är snart fylld och erbjuder ingen plats för friåkare. Alla måste dra sitt strå till stacken. Det gäller i särskilt hög grad de mest utvecklade länderna som nu måste åta sig avsevärt mer drastiska utsläppsminskningar än hittills. Minskar inte de globala växthusgasutsläppen snarast försvinner möjligheterna att uppfylla Parisavtalet. Då har också världens länder en avsevärt större kostnad att hantera än om de nu väljer att presentera nationella utsläppsminskningar i linje med Parisavtalet.
