Den 31 mars fyllde Arbetsmiljöverkets författningssamling kring Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) 3 år. Trots att det nu är mer är 3 år sedan den infördes, så har idag få arbetsplatser ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete kring arbetstid, arbetsbelastning och kränkande särbehandling. Att få dessa frågor att bli en naturlig del av det dagliga arbetet verkar vara en stört omöjlig uppgift, då besparing och vinstmaximering är de ledande stjärnorna i vägen mot ett framgångsrikt företag oavsett om vi pratar vård, omsorg, skola, byggindustri, besöksnäringen eller vilken annan bransch som helst inom privat sektor. Eller för all del, även inom offentlig sektor där chefer tvingas ha devisen ”håll budget” i alla lägen.
Allt fler rapporter dyker upp kring stressrelaterade sjukdomar och dess konsekvenser, något som kollegan Carola Löfstrand uppmärksammade i ett blogginlägg den 29 maj. Konsekvenser som, enligt Arbetsmiljöverkets kunskapssammanställning riskerar så många som 770 människors liv/år.
Vad skulle framträda om Arbetsmiljöverket eller forskare inom arbetsmiljöområdet skulle ta sig an utmaningen att titta på bakomliggande orsaker till dödsolyckorna vi hittills i år sett? Säkerligen skulle ett mönster framträda där organisatoriska problem lyser som Karlavagnen på nattsvart himmel. Arbetsplatser där kraven alltför ofta överstiger resurserna, milslånga entreprenadskedjor där arbetsmiljöansvaret blir otydligt, underleverantörer som missar genomgång av säkerhetsrutiner, kultur som ”jag ska bara” får råda före struktur och säkerhet, brister i samverkan med skyddsombud, frånvaro av skyddsombud och ovilja att ta in regionala skyddsombud, osv, osv…
Om föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete och organisatoriska och sociala arbetsmiljön istället vore ledstjärna i varje företag och på varje arbetsplats så skulle säkerligen både stressrelaterade sjukdomar och dödsolyckor kunna förebyggas. Hur vore det då om vi skulle ta och följa det som faktiskt var intentionerna i propositionen kring en arbetsmiljölagstiftning istället för arbetarskyddslagen där följande står att läsa: I lagförslaget anges de allmänna krav som skall kunna ställas på arbetsmiljöförhållandena. Även den psykiska sidan av arbetsmiljön uppmärksammas. En grundregel säger att arbetet skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Strävan skall härvid vara att anordna arbetet så att den anställde själv kan påverka sin arbetssituation. I anslutning till förslag om regler av detta slag slås fast att en allsidig bedömning skall ske av arbetsmiljön inbegripet arbetets upplägg och organisation.
Känns det igen? Redan 1976 pratade man alltså om betydelsen av hur man organiserar arbetet, människans fysiska och psykiska förutsättningar och dessa områdens inverkan på arbetsmiljön. Så visst, AFS 2015:4 har endast varit ”i bruk” i tre år, men skrivningen och dess intentioner har funnits i arbetsmiljölagen sedan 1977!
Så, kamrater, kunskapen ute på Sveriges arbetsplatser måste bli bättre! Som föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö faktiskt kräver i den 6 §: ”Arbetsgivaren ska se till att chefer och arbetsledare har nedanstående kunskaper: 1. Hur man förebygger och hanterar ohälsosam arbetsbelastning. 2. Hur man förebygger och hanterar kränkande särbehandling. Arbetsgivaren ska se till att det finns förutsättningar att omsätta dessa kunskaper i praktiken.” Låt nu detta bli verkstad!
När sedan förhoppningar om att svenska kollektivavtal ska gälla alla som verkar på den svenska arbetsmarknaden grusas, genom förslag till halvmesyrer i utstationeringsdirektivet, så blir möjligheterna för en bättre arbetsmiljö inte direkt lättare. Hur ska den utländske arbetaren som tar sig till Sverige för en bättre lön och ett bättre liv för dem därhemma våga säga till om brister i arbetsmiljön, om man därmed riskerar att bli av med jobbet? Om de svenska kollektivavtalen inte får gälla fullt ut riskerar arbetare att ställas mot arbetare. Kommer då någon anställd alls att våga påpeka brister med risk för att bli ställd mot varandra? Risken för tysta arbetsplatser när man ställer arbetare mot arbetare är stor!
Då regeringen, med rädsla för att inte få igenom förslaget i riksdagen, kommer med halvmesyrer som riskerar att påverka arbetsmiljön och villkoren för arbetare, så anser LO att regeringen behöver tänka om och se till att svenska modellen gäller fullt ut! Skulle det dessutom vara så att inte riksdagen förstår vad som är bäst för svensk arbetsmarknad så kan LO:s arbetsmiljöexperter komma och visa på fakta som tydligt påvisar att jämlika villkor tjänar hela samhället på!
