Därför jobbar jag med ideologisk kunskapsproduktion

I torsdags släppte LO två rapporter om arbetslöshetsförsäkringen. I samband med det hade vi bjudit in Daniel Lind och Lars Calmfors till en panel för att tillsammans med vår chefsekonom Laura Hartman diskutera frågan om hur arbetslöshetsförsäkringen påverkar arbetslösheten. Det blev en intressant diskussion, där deltagarna nog höll med varandra om forskningsläget, men landade olika i frågan om arbetslöshetsförsäkringen borde vara mer generös eller inte.

Men låt mig få göra lite principiellt tillägg här. Under seminariet lyftes frågan om inte den ena rapporten som LO presenterade var onödigt ideologisk. Rapporten som åsyftades visar på den vidare roll som arbetslöshetsförsäkringen spelar för samhällsekonomin utöver att den ger trygghet för den individuelle löntagaren. Diskussionen utgick från frågan om rapporten tillräckligt erkänner den avvägning som måste göras när det kommer till arbetslöshetsförsäkringen. Nämligen den mellan ekonomisk trygghet för arbetslösa och risken för att arbetslösheten blir högre när ersättningen för arbetslösa är hög. Till denna fråga har jag ett tvådelat svar.

Enligt en enkel nationalekonomisk analys av arbetslöshetsersättningen ligger värdet av den ekonomiska kompensation som den arbetslöse får i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger den högre arbetslöshet som den nationalekonomiska forskningen menar är resultatet av högre ersättning. Rapportens huvudfokus var vare sig tryggheten för den individuelle löntagaren eller arbetslöshetsförsäkringens potentiella effekter på arbetslösheten (här erkänner jag att det hade kunnat göras tydligare i rapporten att denna fråga inte var den intressanta). Huvudfokus var andra samhällsekonomiska effekter av arbetslöshetsförsäkringen.

I rapporten visar jag att en högre arbetslöshetsersättning leder till högre löner och bättre arbetsvillkor generellt i ekonomin, vilket i sin tur leder till ökad produktivitet och ett ökat välstånd. Dessutom ökar arbetskraftsdeltagandet av en generös arbetslöshetsersättning, vilket är en förutsättning för högre sysselsättning. En generös arbetslöshetsförsäkring mildrar också ekonomiska nedgångar och jämnar ut ekonomiska skillnader. Att rapporten lyfter förekomsten av sådana positiva samhällsekonomiska effekter av en generös arbetslöshetsförsäkring fick inte kritik i sig, utan kritiken var bristen på nyanser kring de negativa effekterna på arbetslösheten.

Här vill jag vända på det. Hade rapporten i stället endast fokuserat på arbetslöshetsförsäkringens potentiella negativa effekter på arbetslösheten hade den inte kallats ideologisk. Det innebär att i debatten så ses det som ideologiskt att visa att ena sidan av vågskålen inte enbart innehåller ekonomisk trygghet för arbetslösa, utan även andra positiva aspekter av en generös arbetslöshetsförsäkring. Samtidigt ses det som neutralt att lyfta arbetslöshetsförsäkringens negativa effekter på arbetslösheten, utan att reflektera över dess vidare roll i samhällsekonomin. Jag hävdar att det inte är mindre ideologiskt att studera a-kassan i det ytterst snäva perspektivet – med fokus på negativa effekter – som ofta görs inom den nationalekonomiska forskningen. Resultaten från dessa studier, som missar helheten, riskerar att snedvrida synen på vilka samhällsekonomiska effekter arbetslöshetsförsäkringen har.

Den andra delen av svaret handlar om vikten av att se till hela systemet också när man värderar den andra vågskålen (det vill säga risken för högre arbetslöshet). Det finns två anledningar till att en mer generös arbetslöshetsförsäkring kan leda till högre arbetslöshet. Den ena är att ju mer generös arbetslöshetsförsäkringen är, desto högre kan lönerna bli, vilket skulle få företag att anställa färre. Den andra är att ju mer generös arbetslöshetsförsäkringen är, desto mindre intensivt kommer arbetslösa att söka arbete.

När det kommer till högre löner är detta inte entydigt negativt. Ny forskning, som tar till sig insikterna om att företag har förhandlings- och informationsövertag gentemot löntagare, visar att högre löner inte med nödvändighet behöver innebära lägre sysselsättning och högre arbetslöshet. I stället kan högre lägstalöner leda till ökat arbetskraftsdeltagande, ökad produktivitet och ett mer jämnt fördelat välstånd. På en arbetsmarknad utan starka trygghetssystem och fackföreningar som upprätthåller löntagarnas förhandlingsstyrka kan företag nämligen hålla nere lönerna på ett sätt som också påverkar sysselsättningen negativt.

När det kommer till sökintensiteten kan den bli lägre om arbetslöshetsersättningen är hög. Men då ska man komma ihåg att arbetslöshetsförsäkringen, för att vara välfungerande, måste komma med krav på den arbetslöse samtidigt som arbetsmarknadspolitiken ska ge stöd. Med krav och stöd från arbetsförmedlare kan sökintensiteten upprätthållas, även med en generös arbetslöshetsersättning. Det kan till och med vara så att personer som annars hade lämnat arbetskraften helt och slutat söka jobb stannar kvar tack vare en högre ersättning och därmed söker fler jobb än vad som hade varit fallet med en mindre generös ersättning. Eftersom det finns en gräns för hur många arbeten en arbetslös kan söka så är det inte heller troligt att höjd arbetslöshetsersättning skulle göra någon större skillnad på sökintensiteten inom ett system med goda kontroll- och stödfunktioner. (Där är vi dock inte än, ska tilläggas, det behövs både bättre stöd och mer kontroll i arbetslöshetsförsäkringen).

Min uppfattning är inte att arbetslöshetsförsäkringen i sig, lösryckt från sitt sammanhang, skulle ha noll effekt på arbetslösheten. Det troliga är, vilket forskningen visat, att det finns en effekt.¹ Men vi ska inte glömma bort att det är osäkert hur det ser ut i svenska förhållanden. Antalet studier är nämligen begränsat och de studier som finns visar på olika resultat.² Vi ska inte heller ignorera den nya information som kommer från USA där man i spåren av Covid-19-pandemin höjde arbetslöshetsersättningarna rejält utan några betydande effekter på arbetslöshetsnivåerna.

Min uppfattning är att i ett system med aktiv arbetsmarknadspolitik och välfungerade kontroller, som upprätthåller sökintensiteten och erbjuder utbildning till de som behöver, så kommer arbetslöshetsförsäkringens generositet endast ha små effekter på arbetslösheten. Lägg sedan till ett system av offentligfinansierad välfärd, som vi vet höjer sysselsättningen. Lägg sedan också till en efterfrågehöjande finanspolitik som pressar ned arbetslösheten och tillsammans med en generös arbetslöshetsförsäkring upprätthåller lönenivåerna och ser till att jobben som växer fram är bra jobb, så kommer arbetslöshetsförsäkringen att ha en omärkbar effekt på arbetslösheten.³ Däremot kommer den att ha en positiv effekt på arbetskraftsdeltagandet, och tillsammans med de andra delarna av systemet kommer det hjälpa till att upprätthålla en hög sysselsättning och goda lönenivåer i ekonomin. Att ignorera att den nordiska modellen med generösa och inkomstbaserade trygghetssystem har varit oslagbar i att ge hög sysselsättning skulle i ett annat paradigm kunna kallas ideologiskt.

I den här texten har jag lyft min samhällsekonomiska syn och hur viktig jag tror att arbetslöshetsförsäkringen är för att förklara arbetslöshetsnivåerna. Min uppfattning kan sammanfattas på följande sätt: I ett system med aktiv arbetsmarknadspolitik, hög grad av offentligfinansierad välfärd och en efterfrågehöjande finanspolitik kommer arbetslöshetsförsäkringen att ha en omärkbar effekt på arbetslösheten, men en positiv effekt på välståndet. Jag menar att forskningsresultat (om vi breddar blicken till områden som aktiv arbetsmarknadspolitik, löner, arbetskraftsdeltagande, den nordiska modellen, med mera) ger mig rätt.

Jag bestyrks också i min övertygelse när jag i vårt eget land ser att arbetslösheten tilltagit i kölvattnet av en urholkad arbetslöshetsförsäkring. När jag ser hur högerpolitiken i land efter land slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser hur den nordiska modellen kunnat upprätthålla ekonomisk trygghet sida vid sida med hög sysselsättning och högt välstånd.

Visst kan det vara ideologiskt att lyfta nyttorna av detta system. Som OECD när de förordar generös arbetslöshetsersättning parat med krav på att söka arbete och stöd via aktiv arbetsmarknadspolitik. Som Arindrajit Dube när han visar att sänkt arbetslöshetsersättning i USA under 2021 inte hade några större effekter på sysselsättningen, men ledde till ökade ekonomiska svårigheter för de som drabbades. Som Daron Acemoglu och Robert Shimer när de visar att en högre arbetslöshetsersättning leder till ökad produktivitet och ökat välstånd totalt i ekonomin. Som USA:s Finansdepartement när de visar att lönerna i ekonomin är lägre än önskvärt och att det vore positivt om löntagarna fick en starkare förhandlingsposition gentemot företagen. För det handlar om att se arbetslöshetsförsäkringen som en del av ett helhetssystem, där full sysselsättning paras med goda jobb och ett högre och mer jämlikt fördelat välstånd. Visst sysslar jag i så fall med ideologiproduktion för folkflertalets bästa. Men vad är då egentligen kunskapsproduktion, och skillnaden däremellan?

¹ Här gäller det dock att känna till att forskare som skulle komma fram till att arbetslöshetsförsäkringen leder till lägre arbetslöshet skulle få mycket svårt att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Det finns alltså en snedfördelning i vilka resultat som kommer att lyftas fram i den samlade forskningen.
² De två senaste renodlade studierna kommer fram till skilda resultat. Cederlöf, 2020, finner inga effekter av högre arbetslöshetsersättning på arbetslösheten. Fredriksson och Söderström, 2020, finner i stället kraftiga effekter av högre ersättning på arbetslösheten.
³ Det är viktigt att påpeka att varken jag eller LO tror att 100 procents ersättning vid arbetslöshet är en bra idé, eller nödvändigtvis skulle ha en liten effekt på arbetslösheten. LO ställer sig bakom idén att arbetslöshetsersättningen ska vara lägre än lönen. Det finns givetvis en gräns för hur generös en arbetslöshetsförsäkring kan vara utan att risken för överutnyttjande blir alltför hög. Här ska dock återigen hänvisas till den senaste forskningen i USA som visar att ersättningsgrader på 95 procent (och ibland högre) under 2021 inte gjorde något större avtryck på arbetslöshetssiffrorna.