Många gånger har jag fått frågan och även ställt mig den själv – vad spelar det för roll? Kan vi förändra dåliga arbetsvillkor, dålig arbetsmiljö eller sunkiga löner? Kan vi förbättra arbetsvillkoren för andra i världen genom internationell solidaritet? Diktaturer eller länder som kallar sig för demokratier för att de påstår sig ha fria val, men de som sedan vinner valen ser inte demokratin som en självklarhet utan de nyttjar den för att nå sina mål? Eller blir det som för Cervantes Don Quijote, vi bara slåss mot väderkvarnar?
I en tid då världen brinner så är ju svaret självklart ett rungande ja, visst kan vi förändra och förbättra genom att organisera oss och tillsammans ställa krav för bättre villkor och en bättre värld. Det är inget kvick fix utan det är ihärdigt och enträget arbete som gäller. Vi måste, likt Cervantes Don Quijote, outtröttligt strida för fortsatta fackliga framgångar. Don Quijotes fight var inte en strid mot väderkvarnar, han slogs för en ideologi som han trodde på. Han ville nämligen upprätthålla riddarromanernas ideal.
Solidaritet är inte ett modeord som gått ur tiden, utan dess ideal gäller fortfarande i allra högsta grad. Hur vet vi det? Genom de förbättringar fackföreningsrörelsen har lyckats uppnå genom åren. Ett tydligt exempel i Sverige kan vara den årliga löneöversynen som de med ett kollektivavtal åtnjuter. Vi är sällan nöjda med den, men sanningen är den att det finns faktiskt ingen lagstiftning som ger dig rätten att få en löneökning varje år, vilket många tror, utan det är överenskommet i kollektivavtal som lett till praxis på arbetsmarknaden. Så utan kollektivavtal är det inte säkert att vi skulle få löneökning varje år överhuvudtaget.
Ett exempel på internationell nivå är det arbete som det trepartiska International Labour Organisation (ILO) gör. ILO är ett FN-organ, med 187 medlemsstater, som grundades år 1919 och har sitt huvudkontor i Genève, Schweiz. Dess huvudsakliga syfte är att främja social rättvisa, förbättra arbetsvillkoren och främja sysselsättning och ekonomisk tillväxt bland dess 187 medlemsstater.
Representanter från medlemsstaternas regeringar, arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer samlas varje år i början av juni i Genève för att förhandla fram internationella arbetsstandarder, politik och riktlinjer, oftast i form av s.k. konventioner och rekommendationer, som medlemsstaterna förväntas följa och genomföra i sin nationella lagstiftning, efter ratifikation. Överenskomna konventioner ingår även i bilaterala och multinationella handelsavtal där parterna kommer överens om att konventioner som är grundläggande mänskliga rättigheter ska efterlevas för att handelsavtalet ska gälla.
Till arbetskonferensen skickas en delegation med företrädare från ILO:s 187 medlemsländer. Varje medlemslands delegation består av regeringsrepresentanter, arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer. Dessa delegationer deltar i långa och oftast tuffa förhandlingar och diskussioner inom arbetsmarknadsfrågor.
Huvudsyftet med arbetskonferensen är att anta och uppdatera internationella konventioner och rekommendationer som fastställer miniminormer och riktlinjer för arbetsvillkor och rättigheter över hela världen. Dessa standarder omfattar ämnen som exempelvis föreningsfrihet (dvs rätten att bli medlem i en fri fackförening), anständiga arbetsvillkor, skydd av arbetstagares rättigheter och arbetsmiljöfrågor.
Arbetskonferensen följer en fastställd arbetsordning. Delegationer har möjlighet att presentera sina ståndpunkter och argumentera för ändringar i förslagen till internationella arbetsstandarder. Diskussionerna kan vara intensiva, och det krävs ofta långa och många förhandlingar för att nå konsensus.
När enighet nås, röstar delegationerna om att anta det överenskomna. Dessa överenskommelser är bindande för medlemsländer som ratificerar dem, medan rekommendationer ger riktlinjer och rekommendationer för medlemsländerna att följa, som går att jämställa med en handledning för förbättringar inom områden som arbetsmiljö, företagshälsovård, anständigt arbete osv.
Förutom att fastställa internationella arbetsstandarder och riktlinjer, omfattar arbetskonferensen även diskussioner om andra ämnen som är relevanta för arbetslivet, såsom sysselsättning, sociala frågor och ekonomisk utveckling. Det är också en möjlighet för delegationer att rapportera om sina nationella arbetspolitiska insatser. En fråga som är högaktuell är exempelvis en rättvis omställning utifrån de förändringar som företagen behöver genomgå för att motverka klimatförändringar.
För att säkerställa att överenskomna konventioner och rekommendationer efterlevs så har ILO antagit ett övervakningssystem. Systemet består av två huvudkomponenter, nämligen övervakningskommittén: Committee of Experts on the Application of Conventions and Recommendations och deklarationssystemet: The Declaration System.
Övervakningskommittén består av oberoende experter inom arbetsrättsliga frågor. Dess huvuduppgift är att granska hur medlemsländer implementerar och följer ILO:s internationella arbetsstandarder, särskilt de som är förknippade med ratificerade konventioner och rekommendationer. Länder som är medlemmar i ILO är skyldiga att rapportera om sina framsteg när det gäller att genomföra dessa standarder. Övervakningskommittén analyserar dessa rapporter och ger sina bedömningar och rekommendationer om hur medlemsländerna kan förbättra efterlevnaden av standarderna. Deras slutsatser publiceras i ILO:s rapport om efterlevnad.
Deklarationssystemet fungerar på så vis att länder som är medlemmar i ILO förbinder sig att respektera, främja och förverkliga principerna och rättigheterna i arbetsdeklarationen (The Declaration on Fundamental Principles and Rights at Work). Denna deklaration fastställer grundläggande arbetsrättigheter, inklusive rätten till föreningsfrihet, rätten till kollektivförhandlingar, avskaffandet av tvångsarbete och barnarbete , avskaffandet av diskriminering i arbetslivet och sedan 2022 även rätten till en säker och hälsosam arbetsplats. Medlemsländernas förväntas integrera dessa principer i sin nationella lagstiftning och politik. ILO övervakar medlemsländernas framsteg och ger tekniskt stöd för att hjälpa dem att uppfylla sina åtaganden enligt deklarationen.
Genom dessa övervakningssystem spelar ILO en viktig roll i att säkerställa att internationella arbetsstandarder och grundläggande arbetsrättigheter följs och respekteras av dess medlemsländer. Detta bidrar till att främja social rättvisa och anständiga arbetsvillkor över hela världen och det är vår uppgift att se till att rapportera till ILO när något inte fungerar som det är tänkt. Därmed är ILO en del av de verktyg som finns i verktygslådan i det fackliga arbetet.
ILO är för de globala arbetsvillkoren vad Världsbanken är för den globala ekonomin, dvs något som vi även nationellt tvingas att förhålla oss till.
Nåväl, för att återvända till den stackars magre Don Quijote och hans medhjälpare Sancho Panza, så kan man antingen tolka romanen som att han är galen som slåss mot väderkvarnar, dvs fiender som inte finns eller så kan man tolka hans envishet att hålla fast vid en ideologi för att nå sitt mål, som för Don Quijote handlade om att genom att visa prov på ridderlighet kunna vinna den fagra Dulcineas kärlek.
För fackföreningsrörelsen så är det, utom tvivel, det viktigaste att håll fast vid ideologi, en ideologi om att ensam inte är stark utan att vi tillsammans kan förändra villkoren för anställda i Sverige och världen över och på så vis även nå de globala mål i Agenda 2030.
Ett prov på solidarisk styrka är den resolution om Belarus som antogs i somras på årets ILO-konferens. Belarus har under lång tid struntat i rekommendationerna från ILO:s övervakningsorgan om kränkningar av bl.a. föreningsfriheten. Belarus har även trappat upp repressionerna genom att fängsla fackliga ledare och upplösa fria fackliga organisationer. Resolutionen tydliggör bl.a. att ILO:s trepartiska medlemmar
- uppmanas att granska sina förbindelser med Belarus och säkerställa att Belarus inte kan dra fördel av dessa när det kommer till att vidmakthålla eller förlänga kränkningar av arbetstagarnas rättigheter,
- ser till att principen om non-refoulement (enligt internationell människorättslagstiftning garanterar principen om non-refoulement att ingen får avvisas till ett land där de skulle utsättas för tortyr, grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller annan irreparabel skada) respekteras med tanke på att fackföreningar och människorättsförsvarare riskerar att bli förföljda, fängslade och torterade i Belarus,
- rapporterar tillbaka till generaldirektören kring vilka åtgärder som vidtagits eller planeras att vidtas.
Här säger även resolutionen vad ILO ska göra, nämligen uppmana generaldirektören att informera internationella organisationer om beslutet samt att uppmana dessa organisationer att ompröva samarbete med Belarus regering.
Den här resolutionen gav oss möjlighet att vidta åtgärder när en belarusisk fackföreningsföreträdare sökte asyl i Sverige, men fick avslag av Migrationsverket. Ni har säkert läst om Ala Tsvirko och hur Migrationsverket ville skicka henne tillbaka till Belarus, via Ryssland. Bakgrunden till deras bedömning är att det inte förelåg någon fara för hennes liv eller frihet, detta trots att de vet att hon flydde då hon eftersöktes av säkerhetspolisen i Belarus. Här finns mer detaljer att läsa. Vi är inte klara med alla åtgärder kring ärendet ännu, så en uppdatering kommer framöver.
Don Quijote då? Trots alla förvecklingar och galenskaper så tolkar jag den pikareska romanen utifrån tanken om solidaritet och ihärdighet. Sancho Panza, den trogna vapendragaren som räddar Don Quijote ur många situationer där hans liv står på risk eller åtminstone riskerar allvarliga skador, visar på den solidaritet, vänskap och gemenskap som alla vi behöver.
Fackföreningsrörelsen fortsätter, likt Don Quijote, att outtröttligt försvara och arbeta för att förbättra villkoren för alla anställda i Sverige och i världen, genom arbetet i ILO, genom Världsfacket ITUC, genom Europafacket ETUC och alla andra påverkansorgan där vi befinner oss.
Tillsammans kan vi!
Fint att du tar upp detta ämne. Hade varit roligt att diskutera lite mer de erfarenheter fackligt folk gjort, t.ex. vi som haft internationella uppdrag och mött den verklighet på fältet som ILO konventioner avser tackla. Ett underlag för en diskussion är ju i vilken utsträckning antagit konventionerna och tillämpar dem i praktiken. ILOs rapporter stannar inom en mindre krets vi varje land. Och vad säger du om ITUCs årliga raport. Får den någon användning t.ex. i Sverige i relation till hur Sveriges handel ser ut med de länder som utmärker sig i ett eller annat avseende. Tror nog att det blir aldrig någon uppföljning på nationellt plan. Det är inte avsett som kritik vare sig av det arbete du eller vi andra som också varit engagerade i detta utan en fråga att vi inte förmått men borde kommunicera utåt mycket mer. Vi tillåter den inåtvända nationalismen bromsa kunskaper om annat i denna värld.
Flykting status är idag en sällsynt sak då ingen vill ge uppehållstillstånd
Det är en situation som man bör skämmas över
Vilken fantastisk blogg! Stort tack för den här kunniga och peppande texten.
Hej Bo,
Tack för din kloka kommentar. Visst borde konventionerna användas mycket flitigare än vad som görs och Global Right Index likaså. De är båda verktyg för att inte svenska medel, genom handelsavtal, ska hamna i händerna på diktaturer där grundläggande mänskliga rättigheter inte respekteras. Vi har även en lång väg att gå när det gäller produktion som flyttas till ekonomiska frizoner, där utsläppen från samma produktion leder till klimatförändringar, utan att svenska ägare tar ansvar för det. Som sagt, det är en lång och ihärdigt figth som vi aldrig får ge upp. Kunskap måste spridas bättre för att alla ska kunna ta sin del av ansvaret.
/Cyrene
Hej Arne,
Instämmer helt och hållet!
Hej Anette,
Tusen tack för din kommentar, vad glad jag blir!
Det är ett problem med det sätt man tänker på i LO-huset – att man kan vinna genom att presentera bra förslag: Motparten tycker inte det är ett bra förslag. Så tänkte man inte heller före 1932 – då var det en självklarhet att medlemmarna genom kollektiva aktioner satte sig i respekt och tvingade motparten att kompromissa. Som Thomas Schelling har konstaterat i sin klassiska The strategy of conflict från 60-talet: man kan aldrig övertyga en motpart om att man har rätt, bara att man aldrig tänker ge upp.
Var finns mobiliseringen idag? Förutsättningarna på det internationella planet borde vara goda. Covid-kaoset har nyss visat hur sköra de globala handelslänkarna är. De borde gå att utnyttja skörheten på ett planerat vis, tycker jag. Just-in-time-system borde inte behöva så mycket för att spricka och göra bolagen nervösa.
Hej Jan,
Vad glad jag blir att du tar dig tid att läsa min text och att du även lämnar en kommentar. Det är absolut stört omöjligt att övertyga en motpart om att man har rätt, men genom att vara flera så kan man åtminstone komma fram till en överenskommelse, vilket ju är meningen med föreningen. Ju fler vi är desto större möjlighet att få igenom våra krav, står vi inte samlade så underlättar det för motparten att söndra och härska.
/Cyrene