I torsdags föreslog socialdemokraterna ett etableringsstopp för vinstdrivande friskolor, en så kallad nödbroms. Förslaget är viktigt eftersom varje ny vinstdrivande friskola kommer göra det svårare att ta bort de skadliga incitamenten ur skolsystemet. Varje ny kommersiell aktör kommer göra förändringar av regelverket i riktning mot mer demokratisk kontroll svårare, och till potentiellt mer långdragna och kostsamma juridiska processer. Större och starkare koncerner försvagar det allmännas – vårt gemensammas – möjligheter att styra upp skolan i samhällets intresse.
Även regeringen borde inse att detta inte bara är logiskt, utan faktiskt också anständigt. Medborgarna som betalar för verksamheten i skolan måste kunna lita på att företagen som etablerar sig i friskolesektorn är seriösa och långsiktiga. Som regeringen agerar nu är det dock närmast omöjligt för ett friskoleföretag att agera långsiktigt. Skolpolitiken har under regeringen Kristersson utvecklats till en popcornmaskin. Bara de senaste veckorna har vi sett en rad utspel och testballonger från olika regeringspartier:
- Reglerad undervisningstid. Det här skulle vara en mycket stor förändring i svensk skola och en fråga som i praktiken inte alls varit uppe till politisk diskussion förut. Moderaternas och sverigedemokraternas förslag skulle ha stor påverkan på friskolors möjligheter att använda lärare efter sin egen undervisningsmodell.
- Offentlighetsprincip. Plötsligt gäller inte Tidöavtalets mildare variant med insynsprincip som togs fram för att mota socialdemokraternas krav på riktig insyn längre. Liberalerna har istället öppnat för socialdemokraternas modell.
- Vinster. Å ena sidan har regeringen strukit utredningsdirektiven om att stoppa möjlighet till vinstuttag, å andra sidan sade skolministern i radio häromveckan att ”Framförallt så är det ju så att vi i måste få bort de drivkrafter som är osunda i friskolesystemet, det vill säga en vilja att hela tiden göra vinst”.
- Reglerade klasstorlekar. Slutligen kom Liberalerna med ett nytt förslag om att reglera storleken på klasser i skolan. Även detta vore en mycket stor förändring och skulle slå hårt mot friskolors möjligheter att genom lägre lärartäthet och större klasser öka sina marginaler.
För en koncern-VD med både barn och ägare på börsen torde osäkerheten vara större än på länge. Lägg därtill att regeringen förra vintern öppnade för att begränsa etableringsfriheten. I ett svar till Riksrevisionen stod att det nuvarande regelverket om bedömningen av påtagliga negativa följder på lång sikt vid etablering av fristående skolor bör ses över.
I ett skolsystem som är så företagsanpassat att Skolverket varnar för att en så pass marginell fråga som organisationen av skolval skulle kunna strida mot näringsfriheten är det här att betrakta som dramatiska förslag.
Det vore alltså helt logiskt med uttalande från regeringen på formen:
Mot bakgrund av att regeringen nu förbereder stora förändringar i skolsystemet och därmed förutsättningarna för fristående aktörer är det enda ansvarsfulla att tillfälligt stoppa möjligheten till nyetableringar. Detta för att så långt möjligt undvika att nya skolor startar med felaktiga eller otillräckliga förutsättningar att driva verksamheten långsiktigt.
Osäkerheten förstärks av att regeringen ofta säger en sak och gör en annan. Vid sidan av utspelen ovan har regeringen fattat beslut som går i en annan riktning. Utredningsdirektiv om stopp för vinster ändrades till att bli stopp för vinster vid kvalitetsbrister. Ett nytt utredningsdirektiv om skolpeng ska beakta ”att vissa enskilda huvudmän bedriver skolverksamhet i flera olika kommuner”. Sådan huvudmän som vi andra kallar skolkoncerner alltså. Och i Tidöavtalet slogs det alltså fast att det inte skulle bli någon offentlighetsprincip utan endast en insynsprincip.
Vi får se vad enskilda partiers uttalanden är värda när de ställs mot de fyra partiernas uppgörelse på slottet. Det är dock knappast kontroversiellt att säga att osäkerheten runt skolans framtid växer.
Frågan är dock om det inte är rimligt att säga att regeringens skolpopcorn i sig verkar bromsande för nyetableringar. Osäkerheten i sektorn torde vara större än på länge, alldeles oavsett hur mycket de stora koncernerna försöker motivera sina ägare att stanna kvar. Det var knappast en slump att Academedias huvudägare Mellby gård plötsligt svängde från positionen långsiktig ägare med ”evig horisont” till att sälja allt till första bästa fastighetsmiljardär. Turbulensen som följde slutade med att försäljningen gick om intet, men den visade samtidigt hur nervöst och osäkert det är i branschen. Eftersom det handlar om skola för våra barn kan vi inte ha ett skolsystem som fungerar så.
Jag tror därför att vi kan räkna med att fler ägare letar livbåtar. Med eller utan formellt etableringsstopp.
Jag tror också att vi måste räkna med att arbetet för att återta skolan till det allmännas – vår gemensamma – kontroll behöver intensifieras. Skolkoncernernas företrädare sitter knappast still och väntar, utan använder sina kontakter och sina stora resurser för att rädda systemet som de vill ha det. Om socialdemokraternas förslag om etableringsstopp skulle gå igenom skulle styrkeförhållandena påverkas i positiv riktning. Om regeringen värnar skolan på det sätt flera av Tidöpartierna nu säger i olika uttalanden borde den gå socialdemokraterna till mötes.
