Självständig och fri från våld – en lönefråga?

Verklighetens klyftor – om kvinnors lön, självständighet och vägen ur våld
Julen närmar sig – en tid då många av oss försöker skapa värme och trygghet hemma. Bakom föreställningarna om tindrande barnögon och glittrande granar står en annan verklighet och knackar på: den ekonomiska pressen som just nu drabbar allt fler familjer. Fattigdomsrapporten visar att fler återigen tvingas söka försörjningsstöd, att det blir svårare att betala hyran, att maten inte räcker till. Det här är inte individuella misslyckanden – det är konsekvenser av samhällsklyftor som tillåts växa.
Innan julstressen tar över kommer två dagar som påminner oss om varför den fackliga kampen för jämställda villkor måste fortsätta: Equal Pay Day den 17 november och Orange Day den 25 november. De handlar om kvinnors utsatthet – och om hur ekonomisk ojämlikhet alltid landar tyngst på kvinnors axlar och särskilt på de kvinnor som lever i ett våldsamt förhållande.
För varje dollar en man tjänar i världen tjänar en kvinna 77 cents. I Sverige tjänar kvinnor i genomsnitt 10 procent mindre än män (siffror från 2024). Det går framåt, ja – men i snigelfart. Vi vet vad den här orättvisan betyder i praktiken. För kvinnan som lever i ett förhållande fyllt av fysiskt eller psykiskt våld betyder varje krona mindre i plånboken en risk för att inte kunna lämna förhållandet. Hur lämnar man när inkomsten till hyran, maten och barnens vinterstövlar inte går ihop – ens med två vuxna i hushållet?

Ekonomisk självständighet är inte en lyxfråga. Det är en frihetsfråga. En livsfråga.
När Orange Day uppmärksammas globalt lyfter FN just detta: ekonomisk utsatthet är en grogrund för våld och övergrepp. För oss i fackföreningsrörelsen är det en självklarhet att svaret ligger i starkare villkor och verklig jämställdhet på arbetsmarknaden.
Vi behöver bara se oss omkring i världen för att förstå omfattningen:
I USA tjänar afroamerikanska kvinnor fortfarande 11–27 procent mindre än vita män inom vården – trots att de bar upp stora delar av samhället under pandemin.
Enligt siffror framtagna av EU-parlamentet så tjänar kvinnor inom EU i genomsnitt 12% mindre per timme än män, med vissa länder som Lettland (19%), Österrike (18,3%) och Tjeckien (18%) med störst gap. Luxemburg har lyckats stänga könslönegapet nästan helt, medan Italien, Belgien och Rumänien har relativt små skillnader.​
I Australien är skillnaden 12 procent, med First Nations-kvinnor längst ned på lönestegen och med sämst arbetsvillkor.
I Japan ligger gapet på 23 procent – och kvinnor är kraftigt underrepresenterade bland chefer.
I Storbritannien är klyftan 16 procent, särskilt i finans, tech och ledning.
I Sverige betyder lönegapet att kvinnors pension är 6 600 kronor lägre än männens – varje månad. Deltidsarbete och ojämnt uttag av föräldrapenning gör skillnaderna ännu större. Detta märks tydligt när julen kommer: ojämlikheten är inte statistik, utan något som kan synas i utbudet på matbordet och bland barnens julklappar.
Vi har internationella instrument – ILO:s konvention om lika lön, Agenda 2030, FN:s jämställdhetsmål – men utvecklingen går för långsamt. Trots årtionden av löften har kvinnors representation i chefspositioner knappt ökat sedan 2000.
Det här är varför den fackliga kampen behövs. Varje kollektivavtal som minskar löneskillnader, varje gemensam förhandling för trygga jobb, varje arbetsplats som organiserar sig – det är steg som stärker kvinnors handlingsutrymme och frihet.
För ekonomisk jämställdhet är inte en detalj i samhällsbygget. Det är själva fundamentet för ett samhälle där alla kan stå på egna ben.
Inför årets jul påminner Equal Pay Day och Orange Day oss om just detta:
Att rätten till en lön som det går att leva på, ett tryggt jobb och en pension man kan leva på – det är rätten till självständighet.
Och i många fall: rätten att kunna lämna ett liv i våld.
Det är därför vi fortsätter organisera.
Därför vi fortsätter stå tillsammans.
Därför vi aldrig ger upp kampen för lika villkor.
Don’t morn, organize!