Gästbloggat på utredarbloggen på www.kommunal.se
”Men förförelsen då? Vi måste ju ändå kunna medge att kvinnor och män inte är lika. Det finns biologiska skillnader som har ett syfte, de är människans ofrånkomliga drivkraft. Om vi försöker göra alla människor lika finns ju liksom ingenting kvar. ”
Jag var i Paris och föreläste på temat ”Hur står det till med den svenska jämställdheten”. Diskussionen kom snart att handla om likheter och skillnader mellan svenska och franska förhållanden. Rörande ense om det förfärliga i att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortfarande är så stora, att det obetalda arbetet är en stötesten att lösa och att kvinnliga fattigpensionärer är vår samtids stora förlorare här som där.
Ense om problemen ja, men lösningarna då? Jag pekade på min triangel på powerpointen, figuren som skulle illustrera kopplingen mellan jämlikhet – jämställdhet – tillväxt i den svenska modellen. Hur vi traditionellt satsat på åtgärder för att minska ekonomiska och sociala skillnader mellan könen och klasser i den politiska övertygelsen att små klyftor är samhällsekonomiskt gynnsamt.
Intresserade nickningar och hummanden.
Sen pekade jag på de jämställdhetspolitiska målen om ekonomisk jämställdhet och en jämn fördelning av det obetalda arbetet.
Och där tog det stopp. Lika villkor i arbetslivet, ok. Men inom hemmets ramar – varför ska politiken in där och rota? Det förstör ju spänningen. Förförelsen. Spelet mellan könen. Och i förlängningen mänsklighetens fortlevnad.
Jag har mött det många gånger förr. Uppfattningen att lika villkor betyder att likriktning. Rädslan för vad det skulle kunna innebära: stagnation, tomhet och tillbakagång. Och motståndet: det är skillnaderna mellan könen som driver utvecklingen, det är skillnaderna vi måste värna.
Synen på könens komplementära roller har aldrig gått ur mode. Den som arbetar med jämställdhetsfrågor har haft en ständig beredskap att bemöta förförelseargumentet. Men nu verkar det som att vi blivit tagna på sängen. Det som förut bara kunde sägas om kvinnor och män kan plötsligt beskriva hela samhället: Utan skillnader stannar Sverige. Någon måste ta initiativet och någon komma efter, någon måste föra och någon följa, någon måste sätta märket och någon stå tillbaka. Vare sig det gäller löneskillnader, anställningsvillkor eller sociala villkor. Ju större skillnader desto mer dynamik, som en samhällsekonomins yin och yang.
Olikhetens logik innebär att skillnaderna måste accentueras och förstärkas. Låglönejobben krävs för att högproduktiva arbeten ska kunna räddas, a-kassan och sjukersättningen måste hållas låg för att det ska löna sig att arbeta, hemmafruarna måste stödjas och inkomstskillnaderna öka.
Klasskillnader har blivit sexigt, ojämlikheten en förförisk dans. Förförelsens dialektik har blivit logisk och vi, vi har inte råd att stå svarslösa.
