Den senaste tiden har det diskurerats mycket om den kraftiga ökningen av unga under 30 år med förtidspension (aktivitetsersättning). För tjugo år sedan förtidspensionerades 1 500 unga varje år. För fyra år sedan hade den siffran vuxit till 4 500, och sedan dess har det gått allt fortare. Förra året förtidspensionerades 6 700 unga människor i Sverige. Det blir 18 om dagen, varje dag, året runt.
Att detta är en oroande utveckling inser alla, också socialförsäkringsingsministern. Kristersson verkar dock vara inne på att ensidigt dra in ersättningen för dessa unga. Istället hänvisas de berörda troligen, så som tongångarna från ministern låter just nu, precis som de andra utförsäkrade till en lågkvalitativ arbetsmarknadsinsats eller till att på egen hand lösa sina försörjningsproblem.
Detta är faktiskt inte synonymt med att hjälpa dessa ungdomar eller lösa de verkliga problemen. Tyvärr tycks Kristersson idag vandra i Cristina Husmark Pehrsons fotspår, d.v.s. han tycks tro att lösningen måste handla om ökad repression – d.v.s. om att skärpa regelvekret, införa hårdare villkor och kasta ut fler ur försäkringen. Redan idag har Sverige faktiskt ett av OECD-världens hårdaste regelverk för sjukersättning. Det är till detta trånga nålsöga som en del av de unga med funktionsnedsättning nu, av allt att döma, kommer att hänvisas.
Man kan bara hoppas att regeringen och departementet innan de fattar beslut i frågan ordentligt analyserar igenom varför så många unga just nu får aktivitetsersättning.
De som studerat denna utveckling menar att en av de viktiga orsakerna till ökningen är att skolorna, som numera verkar på en ”skolmarknad”, de senaste åren nästan rutinmässigt börjat föra över allt fler elever som är i behov av extra stöd till särskolorna. Den kraftiga ökningen av antalet särskolelever har exploderat de senaste åren. Dit förs idag många unga som egentligen, enligt lagen, inte borde vara i särskolan eftersom de enbart är ”allmänt stökiga” och inte uppfyller de kritierier som gäller för en särskoleplats.
Bakgrunden till att så många unga blir “stökiga”, och svåra att hålla i ett vanligt klassrum, är naturligtvis den växande sociala misär som följer av ökade klassklyftor och social utslagning. Detta är utgångspunkten för de som tittat närmare på frågan. Men samtidigt säger de forskare, jag nyligen talade med i frågan, att man inte kan bortse från kommersialiseringen av skolsektorn och de faktum att allt fler skolor drivs som vilken vinstdrivande verksamhet som helst. När resultatkraven blir allt för styrande finns risk för att man selekterar och försöker bli av med resurskrävande elever och skicka dem på någon annan.
När nu regeringen, med socialförsäkringsminister Kristersson i spetsen, säger vilja göra något åt situationen önskar man att de också vågar ifrågasätta sina egna ”heliga kor”, i detta fall det s.k. skolpengsystemet. Den situation som just nu råder är allt för allvarlig för att politiker kan tillåtas vandra omkring med ideologiska skygglappar. De unga som idag går i särskola och de med funktionsnedsättning som har aktivitetsersättning förtjänar bättre.
Press: AB1, AB2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3
Bloggat: Ett Hjärta Rött om den hjärtlösa arbetsmarkandspolitiken, Fasan om yttrandefriheten för dem i FAS3, Löntagarbloggen också om yttrandefriheten i Fas3, forskaren Björn Johnsson i Stardust blogg om debatten om fusk i sjukförsäkringen.
