Denna vecka har EESK haft plenarmöte. Många viktiga frågor har debatterats, som exempelvis stabilitetsobligationer, solidaritet på asylområdet, kommissionens vitbok om pensioner och metoder för hur läkemedel ska prissättas. Men ett annat ämne, ett yttrande med titeln “Förslag till Europaparlamentets och rådets förordnig om återvinning av fartyg”, är mer fackligt intressant än vad man först kanske tror.
Saken är den att skrotning av uttjänta fartyg, som är farligt avfall, sker på ett ansvarslöst sätt. Till största delen används den så kallade strandningsmetoden, eller “beachning”. Den går till så att fartygen körs upp på stränder, framför allt i Indien, Bangladesh och Pakistan. Där skrotas de av okvalificerad arbetskraft, ofta barn, utan den utrustning som skulle behövas och utan skydd mot de stora mängder farliga ämnen som frigörs.
EUs ansvar på det här området är stort, eftersom en stor del av världsflottan ägs av redare från EUs medlemsstater. Kommissionen har under flera år oroat sig över utvecklingen i den här sektorn. De senaste fem åren har kommissionen tagit fram en grönbok (en samling förslag) om frågan, och sedan ett strategidokument och nu ett förslag till förordning.
EESK gör bedömningen att kommissionens förslag till förordning om fartygsåtervinning framstår som relativt svagt i förhållande till grönboken och strategidokumentet, där en träffsäker analys gjorts av problemet i framför allt de tre nämnda asiatiska länderna. De åtgärder som föreslås i förslaget till förordning går inte tillräckligt långt, och EESK drar slutsatsen att den politiska viljan att lösa problemen uppenbarligen saknas. Nog är det skrämmande att europeiska rederier inte vill betala för att skrotning av farliga fartyg sker under rimliga arbetsförhållanden!
EESK föreslår att EU skulle kunna inrätta ett ekonomiskt instrument, en kassa till vilken fartyg som förtöjs i en europeisk hamn måste betala en avgift.
Intäkterna till denna EU-kassa skulle kunna användas till att förbättra arbetsförhållandena i de länder där fartygen skrotas, till exempel genom att utbilda arbetarna i säkra och hälsosamma arbetsmetoder och genom att stärka den lokala kännedomen om faror kopplade till oansvarig skrotning av fartyg. Detta skulle stämma med principen “förorenaren betalar” (eller på engelska “polluter pays”).
EESK föreslår också att intäkterna till EU-kassan för fartyg skulle kunna användas till att utveckla skrotningskapaciteten och till att inrätta en återvinningsindustri i Europa. Det ligger i linje med EUs ambition att utvecklas till ett hållbart återvinningssamhälle, där avfall omvandlas till råvaror genom ett smart återvinningssystem. Det skulle också ge ekonomiska vinster i form av värdefullt material och dessutom många nya arbetstillfällen.
Oansvarig skrotning sker billigt för ägaren, på bekostnad av andra värden, som förstörande av lokal miljö och förlust av människoliv. Eftersom vi inte vill acceptera sådana värden som betalningsmedel inom EU bör vi inte heller tillåta att de används i handeln med länder utanför Europa.
