I SVTs Aktuellt igår stod frågan om vinster i välfärden åter i fokus. I “vinstdebatten” lyfter Svenskt Näringsliv (SN) och deras närstående lobbyorganisationer ofta fram att en vinstbegränsning , som LO och Ilmar Reepalus utredning föreslår, skulle leda till att små välfärdsbolag tvingas lägga ner. SN skjuter gärna små och ideella aktörer framför sig i debatten för att försvara oreglerade privata vinstuttag.
Visst kan man förstå strategin. Det är naturligtvis lättare att framstå som en seriös förkämpe för “små eldsjälar” än som en beräknande lobbyorganisation, som värnar om stora riskkapitalkoncerners rätt att berika sig på skattemedel som avsatts till välfärden. Men granskar man SNs argumentation i frågan lite närmare rämnar snabbt den glättiga kampanjfasaden och det nakna egenintressets bockfot sticker fram.
Detta blev tydligt igår när SVTs Aktuellt granskade den kampanjsida som SN skapat. På denna sida ”hjälper” SN välfärdsföretagare att räkna ut hur den offentliga utredaren Reepalus förslag (se SOU 2016:78) slår mot just dem. Problemet var bara att den räknesnurra som SN tagit fram för ändamålet visade sig bygga på felaktiga uppgifter.
Naturligtvis handlar det om att SN vill blåsa under skrämselpropagandan om att en vinstbegränsning innebär döden för valfriheten och lägger ”en våt socialistisk filt” över kreativitet och utveckling inom välfärdssektorn. Nu slog skräckpropagandan tillbaks mot avsändaren. Det var faktiskt riktigt pinsamt att se hur SNs VD Carola Lemne försökte försvara de uppenbara felaktigheter som man via sin räknesnurra medverkar till att sprida vidare.
Försöker man lyfta debatten ovanför den nivå där SN och deras lobbyorganisationer befinner sig blir bilden mer komplex. Några saker sticker dock tydligt ut. När vi jämför med andra länder framstår vår välfärdssektor som något av en nyliberal experimentverkstad, där marknadiseringar och privatiseringar sedan 1990-talet drivits fram i en rasande takt. I en antologi från SNS för några år sedan konstaterar ett antal initierade välfärdsforskare att det dessutom är frågan om ett välfärdspolitiskt systemskifte med ”endast ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag”.
Den svenska välfärdssektorn är unik också i andra avseenden. I inget annat jämförbart land har man inom skolsektorn accepterat en oreglerad vinstdrift på det sätt vi gjort i vårt land. Bland de privata vinstdrivna välfärdsaktörerna är det stora koncerner, ofta ägda av riskkapitalbolag, som dominerar. Alltså tvärtemot den bild som SN och andra lobbyorganisationer vill teckna. Samtidigt är affärsrisken när man startar ett välfärdsföretag relativt liten. Nio av tio kronor som finansierar verksamheten står skattebetalarna för.
Vad vi ser idag i välfärden är allt för ofta en kostnadsjakt där vinstmarginaler skapas genom att kostnader för personalen pressas neråt. För att skapa vinst skärs det alltså ner i den största kostnadsposten (personalen) som samtidigt är den viktigaste kvalitetsfaktorn. Detta är ett allvarligt välfärdspolitiskt systemfel, som i grunden beror på en övertro på marknadens alena saliggörande förmåga.
Välfärden är inte och ska inte vara en marknad. När elever, äldre och patienter reduceras till kunder på en marknad ökar segregationen och ojämlikheten. Fler känner att det är andra saker än deras behov som sätts i centrum när de möter välfärden. Detta urgröper tilltron till välfärdsstaten och viljan att bidra med skattemedel till nödvändiga välfärdssatsningar. Det är inte svårt att förstå varför mellan 60 och 80 procent av svenskarna, även en majoritet av de borgerliga väljarna, är motståndare till vinstdrift i välfärdssektorn.
När det gäller olika vinstmått (exempelvis vinst i relation till totalt kapital, eget kapital eller operativt kapital) så ligger vinstnivån i välfärdssektorn betydligt högre än i övriga tjänstesektorn (se SOU 2016:78, tabellerna 5.17 och 5.18, s. 203). Detta är naturligtvis ett av skälen till att så många riskkapitalister är verksamma där. I välfärdssektorn råder idag allt för ofta en “fri dragningsrätt på skattepengar”.
Att, så som allianspartierna och en del remissinstanser, tro att vi kan lösa problemen i välfärdssektorn genom att enbart ställa tuffare kvalitetskrav är en illusion. Den sannolika effekten av detta ”kvalitetsspår” är istället att vi sätter en turbomotor på den byråkratisering som hittills följt i marknadiseringens kölvatten (se tidigare inlägg på LO-bloggen). Risken är överhängande att vi dränker välfärdsarbetarna i ännu mer kontrollregler och kvalitetsmätningsbyråkrati, vilket gör att de anställda får mindre tid att göra det de är utbildade och anställda för att göra. Kvalitetsspåret är egentligen ett byråkratispår, som på sikt leder till mer pressad personal och sämre kvalitet.
När direktiven till SOU 2016:78 presenterades var LO mycket positiv och såg många kopplingar till sin egen välfärdsutredning. LO konstaterar visserligen i sitt remissvar att den teknik, för att stoppa vinstdriften i välfärdsverksamheterna, som Ilmar Reepalus utredning tagit fram skiljer sig något från LOs modell. Men LOs samlade bedömning är ändå att med de huvudförslag som presenterats i SOU 2016:78 kan väl avvägda och viktiga steg tas för att åtgärda de problem som vinstdriften och marknadiseringen ställt till med i välfärdssektorn.
Nu återstår bara att gå från ord till handling!
