Till lo.se Sök Meny
Hållbart eller icke hållbart arbetsliv – i efterdyningarna av pandemi och regelförenklingars tidevarv?

Hållbart eller icke hållbart arbetsliv – i efterdyningarna av pandemi och regelförenklingars tidevarv?

Innan coronapandemins tidevarv befann vi oss i ett läge inom arbetsmiljöområdet där mycket handlade om proportionalitetsprincipen och arbetsmiljöinsatser skulle vägas gentemot företagets likviditet. Det är ju en självklarhet att ett företag måste kunna gå med vinst för att överhuvudtaget överleva, men till vilket pris? Till priset av anställdas hälsa eller liv?

Sedan 2008/2009 har EU-kommissionen intensivt drivit regelförenklingar inom REFIT-programmet i syfte att underlätta för små och medelstora företag att följa rådande regelverk på ett enklare och framförallt mer ekonomist sätt. Detta enkom ekonomiska perspektivet har under åren som följt lett till förslag på nya, förenklade föreskrifter om arbetsmiljö och som följd till detta har arbetstagarens ställning försvagats och arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet prioriterats framför hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Detta trots EU-direktiv som tydligt understryker arbetsgivarens ansvar att säkerställa anställdas hälsa på arbetsplatsen.

Högern driver på om ett försvagat fack ivrigt påhejat av Svenskt Näringsliv som under samma period om och om igen upprepar sitt mantra om att ta bort de regionala skyddsombuden till fördel för oberoende arbetsmiljökonsulter och skiljandet av skyddsombuden från fackligt inflytande. De är ivrigt påhejade av SD, som ser rött så fort ett skyddsombud nämns och skriker högt om att partiboken avkrävs anställda för att möjliggöra uppdraget som skyddsombud, något som inte överensstämmer med verkligheten.  

Mönstret återfinns på samråd med arbetsmarknadens parter hos Arbetsmiljöverket, där proportionalitetsprincipen lyfts ivrigt av verkets chefsjurist, med REFIT-programmet som utgångspunkt. Ett tydligt sådant exempel är vid regelförnyelsen av AFS 1994:1 Arbetsanpassning och rehabilitering, där verket i sitt förslag helt utesluter arbetslivsinriktad rehabilitering med förklaringen att en ”dubbelreglering ej ska förekomma”, då rehabilitering återfinns i SFB 30 kap.

Alla som har jobbat med arbetsanpassning och rehabilitering på arbetsplatsen vet hur svårt det har varit att få till en fungerande arbetsanpassning och rehabilitering vid återgång i arbetet. Svårigheterna ledde till ett förtydligande i SFB 30 kap. 6 § så sent som 2018 som innebar att plan för återgång i arbetet (tidigare rehabiliteringsplan) ska finnas på plats vid 30 dagars sjukskrivning om den anställde förväntas vara sjukskriven i minst 60 dagar.

Det kan ju tyckas vara klokt att inte ha dubbelregleringar, men om du som arbetsgivare funderar över hur du ska hantera arbetsmiljön för dina anställda är det väl naturligt att leta i Arbetsmiljölagen i första hand? Kom ihåg att vi pratar framförallt små och medelstora företag som alltför sällan har råd att anställa en HR som sköter allt detta.

Mitt under detta arbete med regelförenkling så drabbas världen av en pandemi och ingen sitter än så länge med facit i hand. Det jobbas hårt från regeringens och myndigheters sida för att göra sitt yttersta för att vi ska ta oss ur denna pandemi på bästa sätt. Då dyker ytterligare en fadäs upp från den myndighet som har till uppgift att säkerställa efterlevnad av Arbetsmiljölagen. Uppdraget för Arbetsmiljöverket lyder som följer: ”se till att arbetsmiljön uppfyller de krav som finns i arbetsmiljölagen om att alla ska ha en bra och utvecklande arbetsmiljö” (källa: regeringen.se).

Arbetsmiljölagen vars ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö (1 kap. 1 §).

Vad är det för fadäs jag syftar på? Jo, Arbetsmiljöverket skickar, efter ”signaler från ett antal arbetsgivare om svårigheter att genomföra tekniska kontroller och besiktningar samt medicinska kontroller”, ut förslag på tillfälliga föreskrifter om vissa kontroller och besiktningar med anledning av restriktioner till följd av sjukdomen covid-19 på remiss. Förslaget innebär möjligheten att senarelägga vissa medicinska kontroller (såsom uppföljande kontroller av exempelvis exponering av asbest), förlänga provtagningsintervallet av slaggbuttar och skänkar till 24 månader, undantag från kravet på kompetens vid återkommande besiktning av lyftanordningar och vissa andra tekniska anordningar, samt ge möjlighet att senarelägga återkommande kontroll av trycksatta anordningar i klass A eller B och bedömning av pannor i klass A eller B.

Det kan ju tyckas att det inte ska spela någon roll om man skjuter på dessa kontroller 6 månader, då föreskrifterna förväntas gälla fram till årsskiftet, men vid kontakt med LOs medlemsförbund, Sveriges företagshälsor samt regionala skyddsombud och ett antal arbetsmiljöingenjörer så framstår en helt annan bild. Enligt Sveriges företagshälsor har de inga bekymmer med att utföra medicinska kontroller inom Folkhälsomyndighetens rekommendationer. IF Metall förtydligar att det provtagningsintervall på 12 månader som gäller idag är för långt.

Och vad betyder ett senareläggande av en medicinsk kontroll vid exponering av exempelvis asbest eller isocyanater? Då mesoteliom till följd av asbestexponering kanske inte uppstår förrän efter 30-50 år? Eller reprotoxiner som isocyanater? Vilken effekt får det om vi skjuter på dessa kontroller 6 månader efter exponering? Vågar vi riskera människors liv på detta vis? Skjuta på möjligheten att upptäcka effekter av exponeringen?

Vad innebär ”signaler från ett antal arbetsgivare” när skyddsombud ständigt ”skickar signaler” om svårigheter att få arbetsgivare att följa rådande lagstiftning för att förebygga ohälsa, arbetsskador och dödsolyckor på våra arbetsplatser? Har signaler från ett ”antal” arbetsgivare större betydelse än de signaler regionala och lokala skyddsombud skickar?

Vi vet att Arbetsmiljöverkets inspektörer arbetar hårt för att säkerställa trygga arbetsplatser, men inspektörerna är för få och den budget som röstades igenom av högerpartierna innehöll inte de resurser som verket hade äskat utan bra mycket mindre. Utöver minskade resurser så lever inte Sverige upp till ILO-konventionens rekommendationer, trots ratificering, om 1 inspektör per 10 000 anställda. Arbetsmiljöverket är därmed beroende av samarbetet med regionala och lokala skyddsombud för att kunna prioritera sina inspektionsinsatser. De insatser som regionala skyddsombud gör på arbetsplatser runt om i landet gör skillnad för de anställda, de kan utgöra skillnaden mellan liv och död på arbetsplatser inom exempelvis bygg-, transport- eller skogsbruksindustrin där flest dödsolyckor har skett.   

Under 2019 gjordes 48 489 besök av LO-förbundens regionala skyddsombud och tillsammans med TCOs och Sacos regionala skyddsombud gjordes hela 56 077 besök. Hur många skador eller dödsolyckor hade vi haft om dessa besök inte hade gjorts? Besök där exempelvis felaktiga ställningsbyggen upptäckts eller farliga kemikalier som använts på felaktigt sätt. Felaktigheter som riskerar anställdas hälsa och liv.

I sammanhanget måste vi även lyfta de arbetsgivare som är mycket tacksamma för det stöd inom arbetsmiljöområdet som de får av de regionala skyddsombuden, tvärtemot vad Svenskt Näringsliv, med en dåres envishet, påstår i rapporter, i artiklar i media, i radio- och tv-inslag och på möten med riksdagsledamöter för att lobba för sina åsikter, som tyvärr alltför ofta grundar sig på felaktiga slutsatser på grund av undermåligt underlag.

När vi nu närmar oss den 3 juni, då förslaget om utökat tillträde för regionala skyddsombud ska upp för omröstning i riksdagen, så har högerpartierna gått Svenskt Näringsliv och SD till viljes. Detta genom att arbetsmarknadsutskottets högerrepresentanter röstat nej till förslaget. Många röster har hörts från högern om utvärdering om de regionala skyddsombudens verksamhet, bl a från Centerpartiet om att de beslut som fattats ska baseras på fakta och gediget underlag och inte av ideologiska skäl. Här upprepar jag det jag tidigare skrivit i bloggen: det är arbetstagarna som driver Sverige framåt och de har rätt till en god arbetsmiljö. Om det inte har varit tydligt tidigare så har det säkerligen blivit det under pandemin, där många av oss kan arbeta hemifrån, men LO-förbundens medlemmar måste gå till jobben. De regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser är en förutsättning för att kunna säkerställa en god och hållbar arbetsmiljö där ingen förolyckas eller riskerar sin hälsa på grund av arbetet. Även det framstår än tydligare under pandemin, där brister i säkerhetsrutiner och skyddsutrustning lyfts som det största problemet. Det här baseras inte på en ideologi, det är värdegrund. En värdegrund som bygger på alla människors lika värde, värdig en demokrati som Sverige.

Ett svar på ”Hållbart eller icke hållbart arbetsliv – i efterdyningarna av pandemi och regelförenklingars tidevarv?”

  1. Bo Jonsson skriver:

    Högerfolkets hyckleri har inga gränser. I Corona tider, då man kan konstatera att immunförsvaret spelar viss roll för hur stor effekt smittan får, måste ju hälsoaspekter i yrkeslivet granskas och ansvar för andras hälsa vara en viktig sak. Det har sagts från labbet i Wuhan att det vi hittills sett av virusspridning från djur är bara toppen av ett isberg. Viruset har muterat och sägs vara mer elakt i Europa och USA än i Asien. Riskerna är då större så arbetsmiljön måste komma i centrum för hälsopolitiken. Finns det någon minister som kan uttala en sådan politisk åsikt?

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.