Arbetsmiljö och eftertankens kranka blekhet

Skyddet för arbetstagares hälsa och säkerhet lyser med sin frånvaro på många håll. Efter snart 9 månader med en pandemi så borde alla ha förstått vikten av att tillämpa försiktighetsprincipen och vara noga med instruktioner och information kring säkerhetsåtgärder. Arbetsmiljöverket har allt som en arbetsgivare kan behöva veta kring Covid-19 och sitt arbetsmiljöansvar och Folkhälsomyndigheten ger fortlöpande information om pandemins utveckling.

Trots detta finns brister i arbetsmiljön hos många arbetsgivare och i ljuset av pandemin blir det tydligt att de anställda behandlas olika beroende på klass och kön. Viss personal får egen skyddsutrustning medan andra inte får det, trots att båda yrkeskategorierna arbetar inom samma riskfyllda verksamhet.

När arbetsgivare ger delad skyddsutrustning för viss personal, medan andra får egen, framträder en nedvärderande syn på vissa LO-yrken som om dessa vore mindre värda och lättare utbytbara. Knappast förenligt med vare sig mänskliga rättigheter eller arbetsmiljölagen. Lägg sedan till att samma kategori personal ofta har otrygga anställningar, låg lön och därtill få möjligheter till kompetensutveckling hos arbetsgivaren, så framträder mönstret av otrygghet ännu tydligare. Ytterligare en faktor som kan tillskjutas är att branschen som åsyftas oftast är kvinnodominerad.

Jag tänker på vårdbiträden och undersköterskor inom äldreomsorgen som delar på utrustning medan sjuksköterskor har egen personlig skyddsutrustning.

Det finns dessutom anställda som vittnar om inlåst skyddsutrustning, delad skyddsutrustning som ska spritas mellan att olika personal använder den och den är dessutom ofta placerad inne hos en kanske redan sjuk vårdtagare. Detta trots att viruset är luftburet och att man i nya studier upptäckt att coronaviruset sprider sig längre i luften än vad man tidigare har trott. Dessa vittnesmål redogör för en högst märklig förekomst av kategorisering av skyddsvärde.

En byggnadsarbetare skulle aldrig acceptera att dela skyddsmask vid asbestsanering eller nödgas ta av sig skyddsutrustningen där asbesten saneras istället för utanför slussen. Det är en självklarhet! Ordet “personlig” framför skyddsutrustning borde vara indikation nog för att förstå att det handlar inte om delad utrustning. Inte för någon yrkeskategori!

“Personlig skyddsutrustning” är raka motsatsen till delad utrustning.

Jag är väldigt nyfiken på hur den riskbedömning genomförts där slutsatsen dragits att det som framstår som en risk och medför egen skyddsutrustning för viss personal inte framstår som lämplig åtgärd för annan personal, där båda yrkeskategorierna förflyttar sig mellan vårdtagare inom äldreomsorgen. Har man över huvudtaget samverkat med skyddsombuden?

Ju mer vi lär oss om coronavirusets framfart desto tydligare kommer vi att förstå hur vi ska skydda oss, men i dagsläget måste vi utgår från att arbetsmiljölagen säger att försiktighetsprincipen ska råda vid oklarheter. I föreskrifterna om smittrisker (AFS 2018:4) finns det krav på att “personlig skyddsutrustning ska användas om det finns risk för att arbetstagaren utsätts för kroppsvätskor” och “ett absolut krav att andningsskydd ska användas vid arbetsmoment som innebär risk för allvarlig luftburen smitta”.

Under den brinnande pandemi vi befinner oss i så synliggörs, förhoppningsvis, behovet av och förståelse för att vi är varandras arbetsmiljö. Jag vill också skicka med en tanke och en uppmaning till arbetsgivarna: se era verksamheter som en trädgård! Med omtanke och kärlek så kommer den att blomstra och ge god avkastning. Prata med trädgårdsmästarna för att få tips och goda idéer om vad som funkar i just er trädgård. Behöver jag nämna att “trädgårdsmästarna” i det här fallet är skyddsombuden? Arbetsgivare som värnar sin verksamhet och sin personal uppnår en hållbar verksamhet, där anställda inte är förbrukningsvaror.