Hälsa och säkerhet på jobbet är en rättighet!
Ett år har gått sedan förra inlägget om Workers’ Memorial Day, ett år vi sent kommer att glömma. Ett år där många arbetstagare har riskerat sin hälsa och sitt liv genom att stå i frontlinjen och fått vårt samhälle att rulla, trots faran att själva drabbas av detta oförutsägbara virus. Vem som drabbas hårt och vem som drabbas mindre hårt är stört omöjligt att förutse. Vittnesmålen om frånvaron av symptom, trots positivt test för Covid-19, är många, liksom de som har drabbats så hårt att de mist livet eller fått långtgående konsekvenser flera månader efter själva sjukdomen.
Runt om i världen dör varje år 2,7 miljoner människor i arbetsrelaterade sjukdomar eller genom dödliga olyckor på jobbet – det var före pandemin. Situationen för världens arbetare har under covid-19 gjort situationen ännu värre. Därför har den internationella fackliga rörelsen ställt som krav mot världens regeringar att ett tryggt och säkert arbetsliv ska vara en grundläggande mänsklig rättighet. Så idag, mina vänner, minns och hedrar vi de arbetskamrater som vi har mist i Sverige och i världen.
Från Folkhälsomyndigheten har rekommendationerna om hemarbete, för de som kan, varit tydliga och i media lyfts diskussionen om hemarbetets konsekvenser. Vad får det för betydelse för hälsan, för de som tvingas jobba hemifrån, utifrån eventuella belastningsergonomiska och sociala konsekvenser? Jag vill inte på något sätt förringa den eventuellt försämrade arbetsmiljön som det har medfört för många och jag tror tyvärr att vi inte riktigt har sett vidden av konsekvenserna ännu, men sett från arbetarkollektivets perspektiv, så finns det en helt annan problematik. De med otrygga anställningsformer som mist sin möjlighet till inkomst och de som tvingats gå till jobbet trots rädslan att bli smittad av kollegor. De med otrygga anställningsvillkor som inte vågar vara hemma vid symptom, fast de vet att de borde, av rädsla för att inte bli erbjudna fler timmar. De som arbetar i en slimmad arbetsorganisation och som vet att när de stannar hemma så får kollegorna, som redan bågnar under arbetsbördan, ytterligare arbetsuppgifter att utföra. I ljuset av pandemin har vi sett hur klustersmitta uppstått på arbetsplatser, då bristerna i riskbedömningen och tydligheten i hur riskerna ska hanteras uteblir.
För något som inte alls är ett nytt fenomen, men som pandemin nu har belyst på ett än mer tydligt sätt, är hur viktig arbetets organisering är. Hur viktigt det är att i det systematiska arbetsmiljöarbetet hela tiden följa hur arbetet organiseras och vilka följder det får, för att undvika risker som leder till arbetsrelaterad ohälsa. I effektiviseringsivern har bristerna som en slimmad organisation kan medföra helt ramlat bort, allt för att öka vinst eller för att få ”budget i balans”.
Vi har sett hur vården går på knäna under den situation som råder, hur vård som inte är kopplad till Covid-19 riskerar att få vänta då effektiviseringar inom vården lett till en minimerad personalstyrka, något som känns igen inom äldreomsorgen eller andra välfärdsyrken. Effektiviseringsivern, det som man ibland på arbetsgivarsidan kallar ”utmaningar”, passar kanske i Toyotas LEAN-produktion, men inte inom yrken där vi arbetar med människor. Robusta arbetsorganisationer behövs för att leverera de krav som ställs på arbetet.
Många är de hjältar som fått riskera sina liv för att få samhället att rulla, som inte har kunnat arbeta hemifrån och som behöver att du och jag som kan arbeta hemifrån tar vårt ansvar och undviker kollektivtrafik eller trängsel på annat sätt för att undvika smittspridningen. Vi är inte i mål än! Vaccination går långsamt framåt, men än så länge kan vi inte ropa hej och vi behöver alla hjälpas åt om vi någon gång ska kunna återvända till ett ”normalt” liv.
Ca 530 000 människor har mist livet pga. covid-19 i EU, bland dessa finns tusentals som fick det på arbetet. Vi sörjer dem alla!
Samtidigt som pandemin fortsätter skörda liv, så skördar även arbetet liv. För ett år sedan skrev jag om antalet dödsolyckor på arbetsplatsen som då var upp i 5 omkomna. Hittills i år så är det 13 personer som omkommit i en dödsolycka kopplat till arbetet. Då är inte alla arbetsrelaterade sjukdomar som leder till döden inräknade. 2019 dog i Sverige 2 273 personer av arbetsrelaterad cancer (källa: Jukka Takkala, ICOH – International Commission on Occupational Health). Vart och ett av dessa cancerfall är alltså ett cancerfall som hade kunnat undvikas, om riskerna för exponering av cancerframkallande ämnen hade undvikits. Förutom det tragiska att någons liv förkortas och rycks från nära och kära, så är det också kostnader för samhället i form av ex vård som utökas. Så när gränsvärden för kemikalier tas fram av experter och arbetsgivarsidan vill lägga på socio-ekonomiska konsekvenser i beräkningen, så ska de nog tänka steget längre än endast företagens ekonomi. Det är istället samhällsvinsten som vi måste ta med i beräkning, utöver individperspektivet. Om vi alla kan räkna med att vi inte dör på eller på grund av arbetet, oavsett om det är genom sjukdom eller olycka, så ökar välmåendet i hela samhället.
Vänner, vi kan inte ha det på det viset att arbetares liv riskeras som om vi vore förbrukningsvara. Alla har rätt till en god arbetsmiljö oavsett vart eller med vad du arbetar. Se därför till att du vet vem som är ditt skyddsombud på din arbetsplats eller om ett sådant inte finns, vilket ditt regionala skyddsombud är. Ta kontakt med hen, ordna ett möte med dina arbetskamrater och prata igenom er arbetsmiljö. Ditt skyddsombud/regionala skyddsombud är specialist på arbetsmiljöfrågor som rör just din verksamhet och kan därför stötta i att upptäcka de risker och brister som finns i arbetsmiljön. Tillsammans organiserar vi oss för en säkrare och tryggare arbetsplats, utan risker för dödsolyckor eller arbetsrelaterade sjukdomar.
