ILO – till vilken nytta?

International Labour Organisations (ILO) årliga arbetskonferens är igång och viktiga frågor diskuteras i det trepartssystem som ILO utgör. Något som borde kännas mycket hemtamt för oss svenskar som är vana att diskutera våra viktigaste frågor mellan arbetsmarknadens parter. För det mesta mellan arbetstagare och arbetsgivare, men vissa större frågor, exempelvis lagstiftning, diskuteras tillsammans med myndigheter/regeringen.

Inom ILOs hägn är det många delar som vi i Sverige anser vara självklara, men som tyvärr inte är det i andra delar av världen. För inte så många dagar sedan så kunde vi läsa i tidningen Arbetet om 20-åriga Msibi som inte kunde söka stipendium för att plugga vidare efter gymnasiet eftersom att hon inte längre var oskuld. Det sk “kyskhetsstipendiet” var nämligen enbart till för dem som underlåter sig att genomgå ständiga kontroller på att de har oskulden kvar. Ett exempel där kvinnor ställs till svars för sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Inte ett ord om de män som sprider sjukdomarna och som är den ena parten bakom oönskade graviditeter.

Det är bara ett av många exempel på varför vi måste arbeta för jämställdhet globalt och för gratis utbildning för alla. Vägen ut ur fattigdom går via möjligheten till utbildning, oavsett om det handlar om yrkesutbildning, högre akademiska studier eller det livslånga lärandet som varje arbetsplats bör erbjuda för att omställning ska kunna ske vid behov.

Kvinnors extra utsatthet har belysts under pandemin, där de första som miste arbetet och stängdes ute från att ha möjlighet till en lön att leva på var just kvinnor. Kvinnors arbetsmiljö är också ofta utsatt då de inte sällan arbetar inom hälso- och omsorgssektorn, där arbetsbelastningen är hög och tillgången till hjälpmedel vid tunga lyft eller tillgången på skyddsutrustning är en saga blott.

Därför är rätten till en säker och hälsosam arbetsmiljö en global viktig fråga. Är det en mänsklig rättighet att ha tillgång till det? Vem ska ha det? Alla? Även de som arbetar i någons hem? För oss svenskar, inom Norden och till viss del Europa är det en självklarhet. Vi ser dock en stor del av världen där anställda far illa och tyvärr måste jag säga att även i Sverige finns det utsatta som varken får ut sin lön enligt avtal eller har en trygg och säker arbetsmiljö, än mindre rätt till företagshälsovård. Tittar vi på hur det ser ut i världen så har 20 procent av alla anställda tillgång någon typ av företagshälsovård. Då pratar vi alltså formell sektor! Tittar vi på den informella, så är problemet att ingen vet hur den ser ut, just för att den är informell. Av de ca 2 miljoner arbetsrelaterade dödsfall per år är 80 procent en konsekvens av arbetsrelaterade sjukdomar, enligt WHO och ILO. Dessa siffror är svindlande och visar på hur viktigt det är att vi arbetar för att minska risken för att bli sjuk eller dö av jobbet globalt. Om alla har samma rättigheter så finns det inga kryphål i någon lagstiftning eller någon nationell policy längre. En utopi enligt många, men kan vi ge upp den tanken? Vad vore vi då för typ av facklig organisation om vi inte strävar mot att förbättra den värld vi lever i och de arbetsvillkor vi ställs inför? Så förhandlingar pågår för fullt för att se hur den grundläggande rätten att ha en säker och hälsosam arbetsmiljö ska formuleras.

I ILOs deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetet från 1998 (uppdaterade 2010) så sägs följande: Whereas, in seeking to maintain the link between social progress and economic growth, the guarantee of fundamental principles and rights at work is of particular significance in that it enables the persons concerned, to claim freely and on the basis of equality of opportunity, their fair share of the wealth which they have helped to generate, and to achieve fully their human potential;

För en arbetsmiljönörd som mig själv innebär texten att arbetsgivaren ska bära kostnaden av det som arbetet “genererar”. Dvs blir jag sjuk av arbetet, så ska jag ha gratis sjukvård, blir jag skadad ska jag ha ersättning osv.

Den här deklarationen följs upp årligen genom att man kontrollerar om världens länder har vidtagit åtgärder för att följa (och inte bryta mot) de fyra grundläggande rättigheterna, som är:

• rätten att organisera sig och kollektivt förhandla
• eliminering av all form av tvångsarbete
• avskaffandet av barnarbete
• avskaffande av diskriminering i fråga om anställning och yrke

Det spelar ingen roll om man har ratificerat konventionerna eller inte, alla ska följa dessa fyra delar. Det är det fina med grundläggande rättigheter. Så med det sagt återvänder jag till varför det är så viktigt att vi fortsätter att förhandla inom ILO för fler grundläggande rättigheter. Att få rätten till en säker och hälsosam arbetsplats är därför ett stort steg framåt i utvecklingen av den globala arbetsmarknaden. Det behövs för att vi ska kunna få bukt med arbetslivskriminaliteten som vi har sett öka i världen de senaste åren, där bl. a. migrantarbetare utnyttjas, den fria rättigheten att organisera sig och kollektivt förhandla ständigt ifrågasätts. Man kan tro att det endast händer i icke-demokratier, men så är tyvärr inte fallet.

På årets arbetskonferens finns en utställning som heter “Through their eyes – Visions of forced labour” som så tydligt beskriver de brott mot mänskliga rättigheter som begås runtom i världen.

ILO and RHSF, Through their eyes – Visions of forced labour, Geneva: International
Labour Office, 2021.