Spricker trollen i ljuset av de globala målen?

I dagens polariserade samhälle ökar trollen sin närvaro på sociala medier. Så fort ett inlägg på Twitter, Facebook eller andra sociala medier andas något om stöd till utvecklingsländer kommer långa haranger om att vi måste “ta hand om oss själva först” eller liknande inlägg i skydd av ett anonymt namn. Inläggen görs gärna med en hätsk och ibland hatisk ton. Ofta handlar det om att vi först ska åtgärda bristerna i Sverige och sedan ska vi åtgärda dem någon annanstans. Att det ena är avhängigt det andra finns inte på kartan för trollen. Många gånger handlar det främst om att hindra människor från att komma till Sverige och att då inte se att bistånd just undviker många konflikter och därför kan stötta människor att bo kvar i sina hemländer. Någonstans har jag även hört uttrycket “vi ska hjälpa dem på plats“, särskilt under den stora flyktingvågen 2015, men det tycks bortglömt nu. Kanske försvann viljan att hjälpa på plats i september förra året, när SD gavs möjlighet att bestämma delar av regeringens politik, utan att för den skull behöva ta ansvar.

Samtidigt som Sveriges regering minskar det internationella engagemanget kan fackföreningsrörelsen inte göra detsamma. Som nämndes i inlägget om ömsesidigt beroende, så behöver vi inom arbetarrörelsen förena oss för att förbättra arbetsvillkoren i världen. Om möjligheten finns att ställa arbetare mot varandra för att köpa arbete till lägsta pris så kommer arbetsgivarna att fortsätta se till att arbetstagare bjuder under varandra. Så länge vi har ett system som ger företag möjligheten att anställa de som begär minsta möjliga lön utanför den kollektivavtalade, – så kommer problemen med utnyttjad arbetskraft att finnas, oavsett var arbetstagarna kommer ifrån. Därför är det viktigt att vi arbetar tillsammans internationellt för att förbättra arbetsvillkor, oavsett var du bor eller jobbar.

Om nu inte regeringen förstår vikten av att arbeta för en demokratiserad värld där jämlikhet och jämställdhet får råda, och där respekten för mänskliga rättigheter följs, så måste någon annan ta ledartröjan. Civilsamhället, tillsammans med fackliga organisationer världen över, gör en viktig insats och måste kunna fortsätta med det. Möjligheten att organisera sig fackligt för att förbättra sina arbetsvillkor är grunden för ett bättre arbetsliv och ger i förlängningen möjligheten att öka oberoendet, dvs göra det möjligt att leva på din lön.

Det är ännu för tidigt att uttala sig om de konsekvenser som ett minskat bistånd medför, men en sak är säker: möjligheterna att bekämpa fattigdom, hunger, sjukdomar, tvångsarbete och barnarbete, urusla arbetsvillkor och andra utmaningar globalt minskar drastiskt då organisationer som arbetar med dessa frågor ser sina resurser vingklippta. När man så brutalt skär ner stödet till information om biståndet minskar dessutom förståelsen för global solidaritet. Att tro att biståndet ska överleva genom privatpersoners donationer är naivt.

I förlängningen riskerar vi att utvecklingen i utvecklingsländerna stannar av, utbildningssystem försämras, ekonomisk tillväxt hämmas samtidigt som allt detta gör det svårare att nå de globala målen för hållbar utveckling. De globala målen, mina vänner, är inte något som berör någon annan. Vi måste alla dra våra strån till stacken. För om man skjuter över någon del av dessa mål till “någon annan” så drabbas vi alla.

Det här med någon annan-ismen måste få ett slut, vi är alla delägare av den jord vi lever av och på. Ansvaret måste därför vara delat. Har vi flyttat produktion till ett land av ekonomiska skäl, som medför skadliga utsläpp, eller om vi medverkar till sämre arbetsvillkor, ska vi självklart ta ansvar för det, inte skylla på någon annan.

2030 är snart här och det är en lång väg kvar till att uppfylla de globala målen för hållbar utveckling. Agenda 2030 är den mest ambitiösa handlingsplan för en hållbar värld som gjorts av FN:s 193 medlemsländer, men kommer vi att nå dit? Det beror inte på “någon annan” utan på oss.